Sandin, Sune #136

SUNE SANDIN

Jag har aldrig i mitt liv gått förbi en skivbutik utan att gå in

Man hamnar långt upp på läktaren när Jörgen och Sune, de storsamlande bröderna Sandin träffas. Man hann knappt innanför dörren innan stormen utbröt. Skivmärken, artister, personligheter, butiker, annonser, resor, priser virvlar upp i luften täckande en period om de senaste 55 åren och mer. Minnena är knivskarpa och uppgifterna precisa. Jag tror inte att det finns någon i Sverige som började samla bluesskivor lika tidigt som dessa två och som dessutom aldrig slutat eller pensionerat sig. Båda är än idag aktiva och medlemmar i SBA sedan starten.

Sune Sandin följde inte gängse spår på 40-talet, utan intresserade sig tidigt för R&B och urban blues. Folkblues har aldrig varit hans grej. Sune samlade på Fats Domino redan 1952-53 innan Fats ens var ett särskilt stort namn bland de svarta i USA. Samma gäller Ray Charles. Sune köpte Muddy Waters när han låg på R&B-listan med Mannish Boy, d.v.s. när Muddy höll på att nå sin topp. Han erkände direkt Chuck Berry när han första gången kom ut på skiva. Vägledande i samlandet har varit logik och känsla. Det finns större samlingar, men knappast någon med samma konsekvens och kvalitet. Sune har aldrig slängt något med anknytning till hans samlande. Allt finns sparat: skivkataloger, brevväxling, artiklar, tidningar o.s.v.

Sune är än idag ansvarig för bluessektionen inom musikföreningen Crescendo i Norrköping, som arrangerar regelbundna blueskonserter. Han håller också kurser i den svarta musiken för Folkuniversitetet och hjälper lokalradion. Sune har medverkat i Jefferson nästan ända sedan starten och han har också suttit i SBA:s styrelse. Han har varit med om att starta en skivdistribution en gång i tiden för att avhjälpa bristen på hyfsade skivor i Sverige. Mer kan man faktiskt inte göra för att ta ansvar för sitt intresse.

Här kommer en presentation av en företrädare för en förbisedd, men betydelsefull grupp, nämligen de sanna entusiasterna utan vilka bluesen aldrig nått utanför för det svarta amerikanska samhället.

Jörgen Sandins kommentarer är kursiverade och märkta (J)

---

Jag växte upp i ett rätt så musikaliskt hem. Vi hade grammofon av lite bättre modell. Vanligtvis var det trattgrammofoner och resegrammofoner, men vi hade en ”super deluxe”-modell, en golvmodell med radio. Jörgen och jag tyckte det var skoj att spela de skivor våra föräldrar hade. Vår farmor hade också skivor som vi lånade. Det var svensk schlagermusik.

Men farmor hade även lite dans- och jazzmusik, bl. a. Paul Whiteman. Hon hade faktiskt amerikanska skivor. Jag vet inte varifrån hon fått dem, men hon hade släktingar där, kusiner. Jag hittade 78’or på Cameo som jag ännu har kvar. Dessa fanns då inte i Sverige, liksom de på amerikanska Brunswick (J).

Vår äldsta bror som var sju-åtta år äldre började komma hem med jazzskivor. Det var med Alice Babs, Gösta Törner och sådana. Vi började känna för jazz när vi var 12-13 år. Charlie Norman hade då börjat komma upp genom att spela boogie woogie. Han gjorde en del svenska boogielåtar som Jitterboggie, Charles Special, Charles Boogie och allt vad de hette. Det lät intressant och kul. Sedan kom Boogie Woogie Hits på Musica, som jag ännu har kvar. Men det stora genombrottet för blues och boogie woogie kom med Pinetop Smith och hans Pinetop’s Boogie Woogie. Första gången jag hörde den var när jag kom in i De Förenades Musikhandel år 1946. Jag var 14 år. När det var en kund på den tiden som ville lyssna på en skiva, lade expediten på den så att musiken kom ut via en högtalare i butiken. Då var det någon som spelade Pinetop’s Boogie Woogie. Jag hade aldrig hört något så fint, vackert och medryckande. Jag fick ihop pengar på något konstigt sätt och köpte skivan som var på röd Decca. Den var rätt dyr, 4,50 kr. Jag hade fyra kronor i veckan där jag jobbade som springschas på eftermiddagarna. Det var en hel veckolön som gick åt. Där var startstrecket för den samlarvurm och det intresse som följt mig genom livet. Det är jag glad för. Jag brukar tänka på det än idag. Om jag inte haft mitt intresse för den här musiken och skivorna, vad skulle jag ha gjort då? Vår äldsta bror var väldigt idrottsintresserad och tyckte om fotboll. Jag har aldrig varit intresserad av idrott, motorsport eller så. Det har varit skivorna och musiken. Mitt drömjobb var att få stå i en skivbutik. Men det blev inte så. Det var mest en tillfällighet att man hamnade som man gjorde. Vi hade ingen yrkesvägledning. Jag kom in på kontorsbanan. Men jag gjorde innan dess ett försök som bilmekaniker och som skyltmålare. Det var inget för mig. Min pappa var frisör och hade en frisersalong. Mitt allra första jobb var som tvålpojke att tvåla in de som skulle rakas.

Alla som tycker om musik börjar ju inte att samla, varifrån övergick Pinetop’s Boogie Woogie till samlande?

Jag började intressera mig för vad det fanns för historia i det här. Det fanns Orkesterjournalen (OJ) med små radannonser där folk köpte, sålde och bytte skivor. Skivorna var kolossalt dyra. Egentligen var det helt verklighetsfrämmande för Jörgen och mig att kunna köpa dem. I en annons fanns en George Hannah med Meade ”Lux” Lewis på en återutgiven Paramount. Den var vi sugna på. Men den skulle kosta 20-25 kronor. Det var ju en hel månadslön. Det var inte att tänka på. Det var så oerhört svårt att få tag på skivor på den tiden. Det här var ju efter kriget och det var importlicenser för varor från USA. Att då köpa amerikanska skivor i Sverige i slutet av 40- och början av 50-talet var helt omöjligt. Jag skrev till Statens Pris- och Importnämnd, eller vad det nu hette, och försökte själv få importlicens från USA. Efter ett tag kom formuläret tillbaka med en stämpel nästan lika stor som formuläret där det stod AVSLAG. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det nog var någon illasinnad byråkrat som med ett leende på läpparna slog på dessa stämplar. År 1954 släppte man på detta. Då var det möjligt att få importera från USA.

De stora butikerna i Stockholm hade dock lite andra förutsättningar. Det var ju deras verksamhet. De kunde importera. Det var tidigt som Nordiska Musikförlaget och Nils Selanders Musikhandel hade Blue Note, Asch, Savoy och motsvarande. De hade t.o.m. en katalog. Det fanns annonser i OJ så tidigt som 1946 och 1947. En 30 cm Blue Note kostade 9,50. Det var mycket. Asch som var litet exklusivare kostade 12 kr. Vi köpte de första som kom ut på Blue Note (J).

De blå Decca var något billigare ca 3,80 kr. Våra egna Sonora var ännu billigare med ca 2,75 för den gula Sonora Swing. De vanliga kostade 2,25. En skiva kostade 11-12 % av en månadslön. Om man räknar om dessa priser till dagens skulle en skiva kosta 2 000-3 000 kr baserat på en månadslön på 20 000 som inte är något unikt. Jämför vi priset idag på skivor motsvarar det bara 1% av en sådan månadslön.

Engelsmännen hade förmodligen bättre avtal med USA för att få över musik. Exempelvis hade Decca, Parlophone och HMV både jazz och blues. Dessa kunde man köpa i Sverige. Jag blev samlare på allvar omkring 1946.

Sedan kom filmen Swing I Harlem till Norrköping 1946.

Den hette i original Swingtime Jamboree och bestod av ett collage av s.k. soundies med bl.a. Louis Jordan, Tiny Grimes, Albert Ammons & Pete Johnson. Den hade premiär på Gnistan i Stockholm hösten 1946. Den var klassad som barnförbjuden. Det var egentligen inte möjligt för någon av oss att komma in och se filmen för gränsen var 15 år. Vi lyckades i alla fall på något sätt (J).

Jag såg filmen tre gånger den veckan. Sedan dök den upp på Folkets Hus i Finspång. Då åkte jag dit på cykel för en fjärde gång. Jag trodde aldrig att jag skulle få se dessa avsnitt igen, men så dök de upp på Storyvilles videokassetter. Anledningen till att filmen var barnförbjuden berodde på, hörde jag senare, att i ett Louis Jordan-nummer var det en kort sekvens med ung svart tjej som drog upp kjolen en bit för att knäppa ett strumpeband och råkade visa en bit av låret. Det bedömde Statens Biografibyrå 1946 var högst olämpligt att visa för någon under 15 års ålder!

Jörgen och jag samlade tillsammans för vi hade samma musikintresse. När jag gifte mig delade vi upp oss. Jörgen tog 78’orna och jag pianot vi köpt tillsammans. Vi fortsatte sedan samlandet var och en på sitt håll.

Sune spelar piano. Han har t.o.m. gjort en skiva på Jamsession. Den är ”värdefull” för den finns bara i ett exemplar. Den hamnade av misstag hos mig när vi delade samlingen. Men jag lämnade tillbaka den (J).

När vi delade på oss ansåg vi att pianot var likvärdigt med skivsamlingen som Jörgen fick. Sedan köpte jag tillbaka skivor av Jörgen. Skivan jag gjorde är inspelad i Norrköping. Det var samma dag jag muckade. Jag kom till Norrköping och gick direkt till Nyströms Musikhandel för att se om de hade något intressant. Då hade de fått hem ett nytt piano. Jag provade lite. Där fanns en inspelningstekniker som hette Thärning. Han tyckte det lät så bra att han ville göra en inspelning. Hos en bekant till familjen, Berta Gustavsson, spelade jag även in på stålband.

Hon var en gammal stumfilmspianist. Hon hade suttit på biografer och spelat under filmvisningarna på 20-talet. Då fick de ta i så in i Norden. Vilket anslag hon hade. Man trodde pianot skulle välta (J).

Jag har aldrig spelat så bra som då. Hennes gamla piano fanns i ett stort rum som hade ett underbart eko. Jag kom i otrolig form. Det var nog enda gången det blev riktigt bra. Men stålbandet kom bort. Jag har ett piano hemma hos mig nu, men jag har inte rört det på 20 – 30 år.

Jag har uppfattat det som att du hållit dig till den kommersiella delen av bluesmusiken. Jazzentusiaster har haft en förkärlek för den akustiska bluesen. Det är där den sanna själen ligger. Man kan ta Olle Helander som ett exempel. Du har aldrig hängt på någon folkbluesvåg. Du har hela tiden varit inriktad på R&B. Det måste ju ha varit lite speciellt under den tidens anda.

Det var en intressant analys. Olle Helander presenterade ”Jazz Under Stjärnorna” med Memphis Slim på Skansen i Stockholm 1958. Då kom jag i kontakt med Olle och hade med mig skivor med Memphis Slim och Sonny Boy Williamson. Han var mycket imponerad och undrade var jag fått tag på dem. Jag har varit mest intresserad av cityblues med en sammansättning med kompband. Där kommer musiken rytmiskt mest till sin rätt. Därför blev 50-talet så fantastiskt när rock’n rollen kom och förde med sig så mycket fin R&B. 50-talet var det fantastiska årtionde då jag tyckte att den musik som kom fram var helt otrolig. Det kom ut så mycket skivor att man aldrig hade ekonomiska möjligheter att köpa allt man ville ha. De stora bolagen som King, Atlantic och Duke/Peacock gav ut massor med skivor. King nästan vräkte ut olika artister. Det var lite halvsuspekt om man tar en sådan som Earl Bostic. Bill Doggett var inte heller riktigt rumsren eftersom han lirade sötsliskiga ballader på sin orgel.

Jag är lite splittrad inför countrybluesen. En del artister tycker jag riktigt bra om. En del däremot tilltalar mig mindre. John Lee Hooker har jag aldrig haft något riktigt bra förhållande till. Däremot har jag ganska mycket Lightnin’ Hopkins och har också sett honom live. Det finns en intressant historia i dessa artister. Sam Charters har samlat ihop några skivor med olika stilar. De är intressanta. Men det var ju en höjdare när Chuck Berry kom med de första grejerna liksom Fats Domino. Jag köpte Fats Domino på 78′ långt innan han blev populär. Samma med Smiley Lewis som jag också samlade då. Jag började köpa Fats Domino runt -52 och -53. Ray Charles var också helt okänd när jag började köpa honom på Atlantic. Ray tyckte jag var en tvättäkta blueskille. Han konverterade då. Han hade ju innan spelat i en Nat King Cole-stil, d.v.s. sofistikerad nattklubbsmusik.

Hur fick du nys om Fats och Ray? De var ju helt okända.

Vi hade skaffat en svensk rullbandspelare tillverkad av LM Ericsson som hette Ericorder. Det här var i början-mitten av 50-talet. Då spelade jag in en del radioprogram. Det fanns två stationer i Europa som jag lyssnade på. Det var AFN (American Forces Network) och Radio Luxemburg. Radio Luxemburg sände amerikanska discjockeyprogram, bl.a. Alan Freeds program. Där fick jag mina tips. Det var då jag fick veta att det fanns någon som hette Muddy Waters, som hette Little Walter, som hette Howling Wolf. Dessa killar låg ju på hitlistorna då. Mannish Boy med Muddy Waters var en hit och den fick jag nys om via dessa amerikanska discjockeyprogram. Programmen har jag alltså inspelade på rullband som jag inte hört på närmare 50 år. Det skulle vara roligt att börja riva i dem. Men det är så mycket man ska hinna med. Att missa någon av Radio Luxemburgs sändningsdagar, jag kommer inte ihåg om det var tisdagar eller onsdagar, var inte tänkbart. Första gången jag hörde Amos Milburns Chicken Shack där, var Alan Freed lika galen som jag blev när jag hört den. Jag har det på band när han blir så upphetsad att han trummar på bordet så det hörs. När skivan tar slut, flyttar han tillbaka pick-upen och tar om halva skivan från slutet. Detta var alltså rock ’n’ rollversionen. Jag har haft den på en Aladdin-singel, men den kom bort.

Jag har varit en chanstagare. Speciellt udda märken har fascinerat mig. Ibland när jag hittat artister som verkat utmanande och spännande har jag chansat. Men det har inte varit fullträffar alla gånger. Jag har en lång rad med skivor jag lagt åt sidan och som inte är blues. Märkena har varit skojiga. Samtidigt kom jag i kontakt med artister som fanns på mindre bolag. Eddie Boyd var en sådan som hoppade mellan olika skivbolag. Det var en bra artist som jag gärna samlade på. En annan som jag blev intresserad av var Wilbert Harrison, som jag kom på genom hans version av Kansas City. Harrison har jag troligtvis komplett med alla hans konstiga bolag han spelade in för. Allt han gjorde är inte bra. Fats Domino gjorde också tveksamma saker som Margie. Har man det ena måste man ha det andra. Ta ett bolag som SIMS, ett litet oavhängigt bolag. Där gjorde Roscoe Shelton en del bra grejer. Då trodde jag att det fanns mer bra där. Jag gick vidare med märket och då kom flopparna. Bolaget spelade in allt möjligt, religiöst, ballader, sötsliskiga låtar. Jag har också allt med Bobby Mitchell, vilket kom ut på Imperial. Det är mina skivor som Jonas Bernholm till största del använde när han gav ut LP’n med Bobby. Man har sina favoriter. Men en del udda kommer också med, t.ex. denna Johnny Hallyday som köpte jag på en loppmarknad.

80 % av min skivsamling kommer från 50-talet. De som förstörde och bröt den fina trenden med bluesmusiken som följde i spåren (på rock ’n’ rollen) var The Beatles. Det fanns ju även andra band men de följde med i bluesvågen som The Rolling Stones. The Beatles hittade en ny popform som fängslade den unga publiken. Då började allt tona av. Engelsk popmusik från 60-talet gillade jag inte alls.

Vad tänkte du när de engelska banden började göra covers på skivor du sedan tio år haft i din samling?

Jag började gå tillbaka för att komplettera via auktionslistor. Då var jag en enorm samlare. Jag hade ett bra jobb och kunde börja köpa massor. Hälften av min samling kommer från auktioner. Jag har ute i garaget kartongvis med auktionslistor som jag aldrig kastat. Jag fick minst två-tre skivpaket i veckan från USA. Men av det som då var nyproducerat var det inte mycket som intresserade mig. Det var väl i så fall B.B. King, Albert King och Buddy Guy. Sedan vet jag inte om det går att hitta så mycket mer. Det är väldigt tunt. Det finns viss bra vit blues. Men när de engelska popbanden skulle försöka ta till sig av t.ex. Chicagobluesen, var det lite tamt och andefattigt. Det fanns ingen atmosfär i deras musik. Jag kallar dem för epigoner. Det kan aldrig bli lika bra som originalen. Samma gäller Dave Edmunds när han gjorde sådant som I Hear You Knockin’. Den är kanske bra på sitt sätt, men hör man Smiley Lewis’ original är det milsvid skillnad.

Och vad tycker du om de svenska banden. Har du några synpunkter?

När det gällde svenska rockband på 50-talet var jag väldigt kritisk. Det fanns lite stuns i Rock Ragge. Han var bäst av dem. Little Gerhard gillade jag inte alls, inte heller Rock Boris och de andra. Det var folkparksmusik. Jag har några LP- skivor med Rock Ragge som jag tycker är skapliga. Men det fanns också amerikanska plagiatorer som exempelvis Pat Boone. Han gjorde mycket covers på Fats Domino. En av Expressens journalister skrev på den tiden, jag tror jag har det kvar, något som att ”Pat Boone har återigen kommit ut med en skiva där han försöker att fånga upp den amerikanska atmosfären av blå r&b och naturligtvis inte lyckats”. Men det var ju musik för vita collegeungdomar vilka inte kunde komma hem med några svarta artister. Det var inte tänkbart på den tiden. Jag har faktiskt några Pat Boone-singlar från 50-talet på Dot som jag köpte då. Kvalitetsmässigt är de ändå ganska bra.

Jag reste också i USA i spåren av mina skivor. Första gången åkte jag till Louisiana 1976. Jag hade vid den tiden specialiserat mig på Excello. Jag ville gärna träffa de artister som då spelat in för märket, liksom producenten Jay Miller. Miller var trött på alla samlare från USA och Europa. Han hade ingen lust att ta sig an alla som kom dit för att träffa honom. Jag tänkte i alla fall göra ett försök när vi kom till Crowley, som var hans hemstad. Jag visste att han hade en skivbutik. Jag åkte dit, men han var inte där utan hans son Mark Miller. Samma vecka vi var där var det en stor festival i Crowley. Mark lovade att ordna med en träff om vi var kvar dagen efter. Mark skulle då spela med Warren Storm. Han hade ett band, Bad Weather. När Mark fick syn på mig, pekade han mot Jay Miller som stod med röda glasögon och såg mycket amerikansk ut. Det var fantastiskt. Han var så mån om mig och ville bjuda hem oss. Men vi hade redan gjort upp med Floyd Soileau att åka till Ville Platte och träffa honom. Dessutom skulle Fats Domino spela i Lafayette. Tre saker händer samma kväll! Jag valde Floyd och fick möjlighet att prata med honom om hans skivproduktion på Jin och Swallow. Dagen därpå kom vi tillbaka till Miller som visade oss runt i Crowley, bl.a. den berömda studion. Den låg ovanför hans hustrus skönhetssalong. Hon bedrev någon form av utbildning där för unga flickor.

Det fanns inte mycket Excello-singlar kvar i hans butik. Det var för jävligt att äntligen komma dit och bara hitta ABBA-låtar i hans skivbackar. Men så var det. Miller berättade att hans svärfar fått uppdraget att städa upp ett lagerutrymme som fanns på vinden ovanför skivstudion. Svärfadern beställde en lastbil och slängde ut alla gamla skivor. De kördes till en soptipp och täcktes över av en schaktmaskin. Där låg 10 000-tals Excello-singlar. Hos Floyd Soileau gjorde jag en del fynd på hans lager. Han gav mig lov att plocka vad jag ville. Där tillbringade jag en hel dag medan min fru fick sitta på en pall och vänta. Det intressanta är att hitta sådant man inte förväntat sig. Jag frågade Floyds kvinnliga medhjälpare om de hade något riktigt gammalt som de lagt åt sidan. På kontoret står en kartong, sade hon. Där har Floyd en massa skivor som bara står och skräpar. I kartongen fanns gamla Imperial och Goldband. Jag köpte hela kartongen som innehöll många fynd. Resten av veckan var jag tillsammans med Warren Storm. Han bodde i Lafayette och vi besökte honom även där.

Det skulle vara roligt att åka tillbaka till Louisiana. Då för 27 år sedan var det inte så lätt att röra sig där. Dessa cajunmänniskor är oerhört misstänksamma. Vi kände genast när vi kom in i de små byarna att vi inte var välkomna. När vi senast var i USA 1996 åkte vi genom South Dakota, North Dakota, Wisconsin och Minnesota. Där var de otroligt gästfria. De ska bjuda på allt. Folk är trevliga. Dessutom verkar de ha det gott ställt. En kille hade byggt ett nytt hus som såg ut som ett femmiljoners hus här. Med dubbla garage och två bilar. Han var brevbärare. Men i Louisiana är det inte så. När jag skulle till Eddie Shulers Goldband Records i Lake Charles, frågade jag turistbyrån om vägen och samtidigt om det var säkert. På dagen är det ingen fara, svarade de på turistbyrån. Vi åkte dit, men då hade Eddie Shuler semester.

När vi var i Ville Platte tyckte Floyd att vi skulle gå på en festival där en hel del bra cajun skulle spelas med lokala band. Eftersom det var festival tyckte jag att vi skulle snygga upp oss. Jag tog på vita jeans och en blå tröja med ett märke med en örn samt vit skjorta. När jag kom dit märkte jag hur udda jag var bland de som kommit i sina hängselbyxor och halmhattar. De tyckte nog jag var en snobb som inget hade där att göra. En stor rödbrusig kille med armar som timmerstockar tycktes reta upp sig på mig. Vi gick och ställde oss bredvid en polis. Vid ett obevakat ögonblick smet vi iväg till bilen. Man säger att våra svenska ungdomar dricker mycket öl. Men här var det nog världsrekord. Man gick på tillplattade ölburkar i tjocka lager. Vi ville stanna kvar i Louisiana men det gick inte att boka om våra apexbiljetter.

Genom Jonas Bernholm hade jag fått nys om en kille i New York, Jerry Zwecker, som var en stor skivsamlare. Jag hade skrivit till honom innan. Han hade specialiserat sig på märket Specialty och jag hade tagit med mig dubbletter som han var intresserad av. Han hade en konstig adress bestående av siffror och bokstäver i kombinationer. Det var inom något slags experimentområde, inhägnat och med vakt där man skulle anmäla sig. Han bodde tillsammans med en svart fru och ett litet barn som sprang omkring och ritade med tuschpenna på väggarna. Det fanns inget annat att sitta på än en otroligt smutsig schaggsoffa fastän han hade skivor för miljontals dollar. Mitt i allt försvann han. Där stod jag och väntade. Efter ett bra tag började jag leta efter honom. Jag hittade honom i köket där han satt och åt och läste tidningen. Jag ville därifrån så fort så möjligt. Han visste att jag skulle ned till Louisiana. När jag skulle gå frågade han om jag ville åka omkring och driva in en del fordringar han hade där. Han insisterade och skrev ned några adresser. Men jag slängde lappen nästan direkt. Han hade enormt med skivor.

Sedan skulle jag träffa en av de största bluesamlarna i världen, Victor Pearlin. Men tiden räckte inte till för det. Honom hade jag köpt lite skivor av. En annan konstig kille jag köpte av bodde i Detroit. På brevet skulle man skriva hur brevbäraren skulle ta sig fram till hans dörr. Jag köpte fyra Bessie Smith-LP’n. När jag kom till postkontoret och skulle hämta paketet kände jag en konstig lukt. Kassörskan var glad när jag kom för det var mitt paket som stod för lukten. Hela paketet stank av fukt och mögel. Skivorna var av dålig kvalitet och i ett av fodralen låg en fimp. När jag tog ut skivan följde en massa tobak med.

Jag fick kontakt med dessa samlare via annonser eller andra samlare. Jag hade också en tidning, Rhythm & Blues. Jag höll på att förköpa mig hos Golden Memories Records som sålde partier om 10 000 singlar i stöten. Det var mest King-skivor. Men jag vågade inte. Jag stötte också på Lynn’s Record Shop. Jag la in en beställning, men blev misstänksam när alla skivor fanns. Det var synnerligen ovanligt. Jag skickade aldrig pengar och det var tur. De var bondfångare och blev sedan anmälda. Under alla de hundratals köp jag gjort i utlandet har det fallerat bara en enda gång. Det var en kille i England jag köpt av. Skivorna kom aldrig fram men han kunde visa upp inlämningskvitto. Posten skulle göra en undersökning, men det blev inget av det.

Jag kontaktade också bolagen direkt. Korrespondensen har jag bevarat som allt annat, brev från Lew Chudd på Imperial, Don Robey på Peacock och Nesuhi Ertegun på Atlantic. Från Imperial fick jag två signerade foton av Fats Domino och Smiley Lewis. Men om de själva skrivit på vet jag inte.

Vad är viktigt att tänka på om man ska börja samla. Har du gjort några fel?

Jag har nog inte gjort några dumheter som att överbetala och sådant. Jag har ca 5 000 skivor av vilka ca 1 600 är singlar. Jag har inte sålt bluesskivor mer än en enda gång. Det var till en engelsk uppköpare. Det var bara några få, men jag ångrar mig än idag. Däremot köpte jag en liten samling för några år sedan. Då fick jag tillbaka en skiva jag för många år sedan sålt till någon annan. Men vad skivan såg ut nu. Man ska inrikta sig på den musik man tycker om. Numera har jag mina rariteter och dyrgripar förvarade både brand- och stöldsäkert.

Om vi hade varit förutseende borde vi ha köpt två exemplar av varje skiva, ett för att spela och ett för att arkivera. Men det hade ju varit spekulation. För oss var musiken det primära, det var den vi var intresserade av. Vi tänkte aldrig på att skivorna skulle få något slags värde i samlarkretsar. (J)

Hade vi då kunnat se in i framtiden och investerat, hade vi köpt vokalgrupper. De är extremt dyra idag. Det bästa rådet är dock att vara rädd om sina skivor. Ingen köper skivor som är repiga med trasiga fodral. Ingen vill ha dem. Jag har alltid behandlat mina skivor med största försiktighet.

Kommer du ihåg (Jörgen) Sture Hermansen som hade Skivantikvariatet i Stockholm och hans listor med 78’or. Han annonserade i OJ 1947-48 om amerikanska originalskivor. Vi skickade efter hans skivlistor. Där fanns 20-30 skivor som vi ville ha och hade strukit för. Vi gjorde upp med honom om att han skulle skicka två skivor i veckan. Dit gick våra veckolöner. Det var gamla jukeboxskivor och inte så dyra. Nackdelen var att ena sidan kunde vara helt
slutspelad och den andra nästan felfri. Skivorna kunde spelas ut så totalt att det nästan inte fanns något mer än nålbrus kvar. När någon kom in på ett juke joint kunde den ju inte på förhand veta att skivan var helt sönderspelad. Man lade in en slant och så blev den ännu värre. Sådana skivor kunde man få av honom.

Finns det någon skiva som du betraktar som en höjdpunkt för ditt samlande?

Det kan nog vara Sister Rosetta Tharpe och hennes Wedding Ceremony från den 3 juli 1951 i Washington när hon gifte sig med Reverend Russell Morrison. Denna skiva har nog inte gått över någon disk, möjligtvis då 1951. Jag fick den via Syd Heller i Los Angeles.

Vad köper du idag?

Det blir CD om det är något jag saknat och det finns på den. Det har väl också kommit en och annan artist som inte finns på vinyl, t.ex. Larry Garner. Eller så köper jag CD för att min vinylskiva inte håller bra kvalitet. Men det är en speciell känsla att ta i en vinylsingel. Det pratade jag och Janne Rosenqvist mycket om. Det är ett otyg när bolagen fotograferar av de gamla LP-omslagen och lägger dem på CD-utgåvor. Texten går inte att läsa. Man måste ha mikroskop. Jag följer med allt än idag. Jag recenserar ju i Jefferson. De stora skivbolagen på 50-talet gjorde tekniskt sett lika bra skivor som man gör idag, ibland t.o.m. bättre, alltså sådana som King, Dot och RCA. De hade fantastiskt bra kvalitet på sina inspelningar. Jag läste att skivbolaget Hi Records köpte ny anläggning när Bill Black stod på toppen, men var tvungna att gå tillbaka till den gamla eftersom köparna inte gillade det nya ljudet. När det gäller bluesen är det bästa redan gjort. Men jag lever inte riktigt i den renodlade bluesvärlden. Det är en skarp gräns mellan Muddy Waters och en artist som Chuck Willis. Det är en väldig skillnad om man spelar musiken från ena eller andra hållet. Jag tycker lika mycket om båda två. Chuck Willis’ skivor började jag samla på 50-talet när han kom med Betty And Dupree. För att inte tala om Bill Doggett och hans Honky Tonk. Sammantaget har nog det bästa redan gjorts när det gäller blues. När man går tillbaka till sin samling märker man oavsett vilka nya skivor som kommer ut och vad man än kommer in på, att det inte finns något bättre än det man redan har. Det finns så oändligt mycket som är bra av de gamla inspelningarna. Jag håller kurser inom Folkuniversitetet. Jag går tillbaka till samlingen och letar skivor jag ska göra program om. Då märker jag också hur mycket bra musik jag har som jag sällan eller aldrig spelar nu för tiden. Jag har sagt till mig själv många gånger att jag ska sluta köpa skivor. Jag kan förströ mig med det jag har. Men ändå går jag och river i skivbutikerna när jag är upp i Stockholm. Jag har aldrig i mitt liv gått förbi en skivbutik utan att gå in och se vad de har. Var helst jag än varit, i Finland, ute i Europa eller i USA.

Berätta om din tid som skivdistributör.

Jag träffade en kille som kom som säljare till mitt jobb i början av 50-talet. Vi hade mycket gemensamt musikaliskt och vi var överens om att det fanns dåligt med skivor i vår smak i Sverige. Vi började kolla var man kunde få tag på skivor och vi fastnade för Vogue i Paris. Det var då Europas största skivbolag. Vi kontaktade franska handelskammaren som hjälpte oss vidare och vi skrev till dem. Vi fick utan vidare generalagenturen i Sverige. I Västerås fanns ett företag, Skivimporten, som hade agenturen för engelska Vogue. Dem fick vi inte. Vi hamnade i konflikt med Grumme & Co som sålde strumpor under namnet Vogue. Namnet var varumärkesskyddat. De bad oss sluta med risk att annars bli stämda. En advokat sade att det inte fanns risk för förväxling mellan strumpor och skivor. Vi fortsatte och naturligtvis hände ingenting. Denna verksamhet var dock inte speciellt lönsam. Enda nyttan var att vi fick skivor till våra egna samlingar. Vi måste betala kontant till Vogue. Skivorna kördes upp med ASG. Men när Earl Bostic kom med Flamingo, då hängde vi på låset. Nyströms skivor här i Norrköping sålde 100 skivor direkt. Detta var alltså innan Karusell gav ut den i Sverige. De hade fått utgivningsrätten direkt av King. Vi var på en bioföreställning på Rialto där vi gjorde reklam genom att spela den före en jazzfilm. Vi sålde till butiker men vi hade även postorderverksamhet.

Vår bästsäljare var Flamingo. Vi sålde även bra av Lionel Hamptons album med konsertutgivningar. Det var 1953. Han hade varit i Sverige strax innan. Vi lade ner verksamheten när min kompanjon bytte jobb och slutade resa. Vi bodde även på olika orter, han i Södertälje. Han kom och hämtade skivorna som var lagrade i Norrköping. Det var han som finansierat nästan hela verksamheten. Jag hade inga pengar på den tiden att sätta in i firman. Jag var inte heller intresserad av de kvarvarande skivorna. Sedan tappade vi kontakten med varandra.

Det värsta som hände under vår verksamhet var med det italienska skivbolaget Fonit som skickade en container med kataloger. Vi fick lägga dem drösvis i en fuktig källare i ett gammalt hus. Där blev de vågiga. När de sedan rev fastigheten gick jag dit och tittade och då låg buntarna kvar där. De gick sedan med rivningsmassorna till soptippen. Fonit hade fått för sig att vi var något slags större distributionsföretag och att det bara var att sätta igång med att sälja skivor. De började med att skicka dessa tjocka kataloger. Jag fick en chock när jag skulle hämta ut dem på järnvägsstationen. Vi gjorde aldrig affärer med dem. De hade mest italiensk jazz. Vi hade också något tjeckiskt bolag och ett belgiskt. Men vi sålde inget av dem.

Du frågade om Sunes samlande hänger i än idag. Det har blivit som narkotika. Han kan inte hålla sig från skivmässor och skivbutiker oavsett om det är nytt eller begagnat. Det kallas visst att vara ”shopoholic”. Dessvärre finns det ingen avgiftning för detta. Sune borde i så fall lägga in sig för sitt tvångsbeteende. Jag kan hålla mig, men Sune kan inte! (J).

Vad som är så roligt med skivsamlandet är att du aldrig vet vad du kan träffa på. Så heltäckande är inte informationen avseende utgivningar att du kan hålla reda på allt. Det finns skivor jag än i dag hittar som jag inte hade en aning om att de kommit ut. Det är nog lättare att vara frimärkssamlare. Där har man väldig koll på vad som kommer ut, var och när. I Louisiana exempelvis finns oftast bara regional distribution. Skivorna kommer aldrig utanför regionen. Bolagen Jin och andra finns inte i t.ex. New York eller San Fransisco.

 

Utöver vad som här berättats ska också nämnas att Sune hann med att vara film- och skivrecensent i Östergötlands Folkblad under det hektiska 50-talet. Då under signaturen Domino!