BOBBY RUSH

Bobby Rush Photo: Per Ole Hagen, NRK

I came up the hard way

Yours Truly träffade Bobby Rush i hotellets frukostrum på Skånevik Bluesfestival. Han var bokad för att sätta färg på programmet som f.ö. bestod av Ten Years After, Walter Trout, Bjørn Berge, Reidar Larsen och andra norska band. Samt – Scorpions! Efter några formella rutiner och tester ville han gärna ställa upp på en intervju. Tyvärr kom en överförfriskad kollega, fokuserad på Scorpions, och bröt in i intervjun med frågor som jag vet kunde provocera en genuin bluesveteran. Men Bobby Rush behöll balanserat fokus och väntade tålmodigt på mina frågor om karriären, inte politiskt svart och vitt. Men skadan var redan skedd, så den story jag var ute efter blev tyvärr lite pressad och smått kaotisk. Jag har den åsikten att Bobby Rush inte bör uppfattas som en artist med rasistiska åsikter om sin karriär. Han är en ärlig och naturligt stolt entertainer – who came up the hard way.

Du nämnde här i förhandssamtalet att det är skillnad på en entertainer och en superstjärna på blues.

Det är en stor skillnad. Det man gör med sitt liv är väldigt viktigt och personligt, för han eller henne. Man kan lära någon hur man spelar gitarr, pianao, munspel eller något annat instrument. Men man kan inte lära någon hur man blir en entertainer, eller hur man blir en superstar. Det måste vara medfött. Till exempel, Elvis Presley fick ingen utbildning till den han blev, han var född till det. Men det räcker inte med att vara född till något, man måste vara kapabel att jobba med sin talang. Det är en gudsgåva. Man bör inte gömma undan gåvan bland löven på marken. Man måste kultivera den, få den ut och jobba med den. Om man inte gör något med sin talang, kanske den vissnar. Är man begåvad nog att göra något med sitt kall, så är man född till det. Man kan inte lära sig talang. Man kan odla den, inte utbilda sig till den. Det är skillnaden. Alltför ofta är det någon i bandet som vill vara superstjärnan. Det är okey att ha en dröm, men drömmar går inte alltid i uppfyllelse.

En ko är en ko, en häst är en häst, båda är lika viktiga. Men den ena drar vagnen, och den andra ger mjölk, lika viktigt. Är det viktigt att dra vagnen? Javisst! Är det viktigt att ge mjölk? Javisst! Man kan rida hästen, som kan dra vagnen och som även duger till många andra ändamål. Det gör kon också, som inte bara mjölkas. Ibland slaktar du den för att äta köttet. Båda är nyttiga, men de är två helt olika djur. Här har ni mig, nu en gammal man som tänker ungt. Jag förstår vem jag är, vad jag är och stolt för det jag gör. Jag är en entertainer, jag är en bluessångare. Inte nog med det, jag är en svart bluessångare och en stolt sådan. Don’t cut no bone, no slice. Gud har gjort mig till den jag är, att göra det jag gör och jag är tacksam för gåvan han gav mig. Jag har en plan med mitt liv, en dröm och vision. Jag förväntar mig inte att någon annan ska förverkliga min vision för mig. Gud gav mig förmågan personligen, inte till någon annan. Det spelar ingen roll hur man behandlar mig. Det spelar ingen roll hur man favoriserar mig. Jag vet var jag står och ber inte någon annan öppna att dörren. Bara ge mig en möjlighet att öppna den själv. Med Guds hjälp har jag bestämt mig för att förverkliga min vision på egen hand.
Jag är en biblical studier, vilket betyder att jag studerar bibeln. Jag är bluessångare som läser bibeln, jag vet vad jag kan stå för. Ibland är det positivt, ibland är det negativt. Mina bibelkunskaper får mig i trubbel. Vissa män handlar omedvetet. Jag är medveten om det mesta som jag gör fel. Mina bibelstudier ger mig den kunskap jag behöver för att undvika ogärningar. Bibeln lär mig att böja mig inför en man som vet bättre. Han blir inte piskad med småsnören. En man som ignorerar sina ogärningar blir sakta men säkert reducerad i sin kunskap.

Har du varit medveten om detta i många år?

Många år, min far var predikant så jag växte upp i kyrkan. Han uppmuntrade mig inte att sjunga blues, men han förbjöd mig aldrig. Så i det avseendet är det okey för mig. Han lät mig välja ett eget liv, för han visste att jag skulle ta de rätta besluten för mig själv. Jag har alltid velat spela blues av samma orsak, nu som alltid. Nu på äldre dar vill jag spela blues för att uppnå en viss berömmelse, i mitt namn. Då kan jag göra nytta. Det handlar inte om mig personligen, det är någon annan det gäller. Jag vill lämna detta arv efter mig, med målsättning att bli mera hjälpsam mot andra. Och här är jag, förhoppningsvis till hjälp för andra. När jag började göra radio för många år sedan fanns det 78-varvare, 45-singlar, EP och LP på 33 varv. De gick från 45-orna till 8 spårs kassett och sedan kom CD och DVD. För inte så länge sedan satt journalisterna med sina pennor, ställde frågor och skrev, skrev, skrev… Nu har de bandspelare och datamaskiner. Samma saker, men modifierat. I dag skriver de sin story, sin spalt, sin bok. Men det är obligatoriskt att skriva något som säljer. För 25 år sedan kunde folk få läsa vad som helst, i vilken tidning som helst. Nu för tiden måste man göra den stilig och populär. Det måste skrivas kortfattat och effektivt. Jag gör samma sak med min musik. Därför är jag annorlunda, för min musik är modifierad, alltså digital.

Att modifiera kanske innebär risk att bli missförstådd?

Ja, men orsaken till att bli missförstådd är enkel att begripa. Pressen förstår inte, eller bryr sig inte om att höra min egen historia. Tack och lov för folk som dig, som vill höra min verkliga story. Det finns många andra svarta män i samma båt som jag. De flesta promotors och journalister har samma uppfattning. Att allt vi tycks vilja ha är en massa drinkar, kvinnor och unga flickor. Festa, ha kul och gå hem till intet ont anande fruar. Det är inte sant. De vill sätta vita strumpor på män i min ålder. Placera oss framför en mikrofon och få oss att sjunga just den sången. Det duger inte förrän vi sjunger;

”My baby left me last night and I don’t know where she went”.

Det duger inte om vi inte sjunger något som passar deras själ, inte vår. Svarta sångare har alltid sjungit sånger som ska passa andra. De är belåtna när de ser dig stampa takten. Jag är lycklig när jag stampar med MIN fot.

Hur länge har du varit entertainer och bandledare, som sätter upp egna shower och organiserar artister?

Jag började mycket tidigt, för nästan 52 år sedan. Jag spelade aldrig med andra, som en av dåtidens typiskt rotlösa ungdom. Men en massa folk har spelat med mig. Jag minns mitt första band som jag satte samman, kallat Bobby Rush & Four Jivers. Jag hade många gitarrister, bl.a. Elmore James. Han var en populär man, men spelade för Bobby Rush. Men jag spelade aldrig för Elmore James. Jag fick Freddie King och Luther Allison att spela för mig, men jag spelade aldrig för Freddie King eller Luther. Jag har anställt många till mina shower, bl.a. Ray Charles. Jag har engagerat många andra stora namn. Men dom hyrde aldrig mig. Jag trodde jag kunde spela bra i tonåren, men troligen var jag inte så bra på den tiden. Visserligen kunde jag spela, men inte så bra. Men jag var fast besluten om att lyckas. Jag ville inte genast köpa stationsbil som alla andra. I stället köpte jag en gitarr med förstärkare och en bas, på kredit hos CS Robot. Snart hade jag även trummorna och alla instrument. Jag var nog ganska smart. Okey, nu äger jag också en stationsvagn, jag äger hela anläggningen. Så jag kunde hyra in musiker som troligen inte ville spela med mig, om jag inte hade haft allt det där. Jag blev affärsman och hade plötsligt ett band. Troligen var jag ibland den sämsta i bandet, men gissa vad? Ingen kunde sparka mig, för jag ägde ju alla instrument. I was the man!

Det skulle man kanske kunna kalla en artistförsäkring?

På sätt och vis. På den tiden handlade det om kontroll. Jag ville ha kontroll. Därför att jag var en svart man som inte fick bo på hotellen i USA. Dom tillät mig inte inträde på ett hotell. Jag fick inte dricka vatten på baksidan av någon vit mans egendom. Jag kunde inte uppträda på en vit klubb. Det var mycket jag inte fick göra och det visste jag. Jag gjorde allt för att få kontroll. Kunna kontrolla männen som var med mig. Jag kunde hyra in de bästa musikerna, för jag ägde en anläggning. Jag tillät ingen att spela med mig några få dagar, för att sedan hoppa av. Ville de sluta fick de gå tomhänta, utan instrument. De som var med var bundna till mig. Jag kunde göra entrè som den stora bandledaren. Jag minns att den berömda konfrencieren Red Foxx jobbade för mig. Jag hyrde in Sammy Davis Jr. Jag hade mycket folk omkring mig, men det var jag som gav alla chans till jobb. Det placerade mig i en ledarposition. Och jag var kapabel att förhandla med klubbarna som de andra inte kunde nå. Inte för att jag var bra musiker, men en bra manager, en god affärsman. Redan då och även senare. Det handlade inte om pengar. Det kom senare, när jag hade fyllt 20 år ungefär. Då var det någon som sa till mig :

”Bobby Rush, du kan göra mycket pengar i den här branschen”. Vad då? En massa pengar? Menar han att jag kan tjäna pengar på det här? Vi gjorde ju inga pengar. Menar han att jag kan tjäna pengar på det jag tycker om, att göra musik”?

Min första ambition var själva musiken, nästa var att skaffa kontroll över musikerna och lära dem spela professionellt. Jag gick hem till folk för att jamma! Lockade med olika frestelser. De flesta gillade att gå ut där det fanns whiskey och en massa tjejer. Då kom jag med bandet och fanns det något att dricka, skaffade jag drinkarna. Märk, allt jag själv någonsin har druckit var två-tre öl år 1955. Men, jag var en effektiv ung man med en fyra – fem tjejer i korta kjolar omkring mig. Killarna gillade det, så jag hade en deal. Jag hade drinkarna, tjejerna och instrumenten. I was the man! I början använde jag sådana tricks. Ser man närmare på det, är jag inte så säker på att det var försvarbart. Men så gick det till, tidigt i min karriär.

Så du var egentligen chefen som öppnade dörrar för andra artister?

Jag var chef, men det var en annan slags boss jag saknade. Jag hade ingen bra manager, som jag troligen hade behövt, men inte ville ha. Jag ville inte ha det på samma sätt som alla andra. Som ung man ville jag skriva mina egna sånger, i väntan på en bra låtskrivare. Jag gjorde promotion för mig själv i väntan på att finna en bra promotor. Jag bokade själv innan jag kunde finna en bra bokningsagent. Till slut upptäcker jag att såhär har det pågått i 50 år.

Nu, 50 år senare, kommer folk till mig. De vill att jag ska bli deras manager, att jag ska skriva deras låtar och producera deras skivor. Jag producerade och skrev 249 skivor åt mig själv. Nu kommer de och ber mig skriva åt dem, producera dem.

”Du har ett eget skivbolag, sätt upp mig på din label”.

Motvilligt tog jag på mig allt, i väntan på någon annan. Helt plötsligt förstår jag att Gud gav mig den förmågan, men jag var totalt omedveten om det. Jag letade alltid efter någon annan som kunde ordna allt för mig. Jag fann aldrig den personen, fick aldrig någon manager eller producent. Jag gav credit till någon producent som inte ens var i studion då jag spelade in. Jag lät dom hållas, för jag trodde det kunde göra mig till ett stort namn. Någon som fick signera produktionen bara för meriten att producera Bobby Rush. Någon som kanske också producerade Elton John, t.ex. Som hade ett stall med andra artister förutom Bobby Rush. Jag trodde att min chans att bli stor skulle ske på det viset. Jag mötte aldrig ”the man”, men en annan fanns alltid där uppe.

Nu för tiden har du ett 6 manna band, inklusive två danserskor. Har formatet alltid varit så?

Det har varierat från små band till stora shower. En gång i tiden var vi fem musiker, tio danserskor, tillsammans sjutton artister i min show. Det var ett stort band i USA. Jag brukade maskera mig till konfrencier, introducera mig själv och byta kostym på några få minuter. Men så kom diskoteken och discoeran på 70-talet. Ekonomin blev avgörande. Jag skar ned för att överleva, för de rätta pengarna fanns inte mer. Alla dansade disco på klubbarna och ville inte höra Bobby Rush, B.B. King och sådant folk. Jag skar ned bandet för att kunna komma in på klubbarna för småspelningar. Ibland spelade vi för nästan ingenting, ibland för pengar, ibland gratis. I came up the hard way, man. I början kunde vi tjäna 6 -7 dollar om dagen. Ibland spelade vi för en fisk-sandwich eller något att äta. Hela kvällen lång, för drinkar och lite mat. Om vi spelade riktigt bra kunde vi få två mackor, spelade vi sämre fick vi bara en. Om arrangören var missbelåten, fick vi inget annat än en läsk.

Jo, men du har ju medvarkat i TV- dokumentärer och spelat i Japan, så det verkar nog som om du har överlevt?

Jag överlevde genom det jag fick lära mig som barn. Om en man trampar dig på tårna och du rycker till, så vet han att han trampar dig på tårna. Om du inte reagerar, märker han ingenting. Jag har blivit påtrampad många gånger. Men jag satt kvar och bara log, visade inte att jag blev trampad. De tänkte väl att den där kan man behandla som man vill. De kallade mig diskret förnedrande namn, utan att säga det rätt ut;

”Han tål att bli illa behandlad. Han går ingentans, han väntar vid dörren. Vi måste ge honom en chans om 50 år”.

Promotors och agenter har känt till mig i 50 år. Varför kom dom aldrig fram och erbjöd mig booking? Därför att jag stod där rak i ryggen. De kunde ge mig en Cadillac, erbjuda mig kvinnor, droger, whiskey. För att locka mig och ta hälften av pengarna. Jag var nog ingen bra produkt, så jag kan inte skylla på något skivbolag. Bokningsagenterna undvek att krångla med Bobby Rush. Jag var väl inget bra val, för jag ville ha lika villkor som dem. De flesta svarta entertainers i synnerhet, vill ha kul och spela för peanuts.

”Hade vi inte kul i går? Jo, det var kul men nu är det dags att betala mig”.

Agenterna tänkte nog, krångla inte med Bobby Rush, han är crazy, han vill ha betalt. Pröva en annan svart artist, som inte kräver något och håller käften. Bobby Rush kan läsa och skriva, bråka inte med honom, han kan räkna sina pengar. Ta den andra killen, han törs inte klaga. Han är en bättre musiker, honom klappar vi på skuldran. Nu plötsligt kommer de, 50 år för sent;

”Bobby Rush, är du redo för mig nu, du är en bra artist”.

Men det är inte så säkert. Det finns ingen lösning, ingen garanti. Man har bara sin egen rumpa att sitta på. Men jag måste statuera exempel för min ras och jag är ett exempel för andra. Jag har slitit i 50 år, jobbat lika mycket som alla andra. Vad är det med alla dessa människor som omger oss artister. Som vill vara managers och göra oss till superstjärnor. Jag har sett helt utblottade världstjärnor, inklusive Sammy Davis Jr. Vad blev det över åt dem? Det är något om Bobby Rush ni borde veta. Jag har jobbat lika mycket, kanske mer än någon annan svart entertainer i världen. Men det är ingen som vet det, för den storyn har aldrig blivit berättad. Ser man på det som skrives om mig, står det att jag är kungen av ”The Chitlin Circuit”. (Chitlin circuit är ett nätverk av klubbar som sträcker sig i en grov triangel över östra Texas, norra Florida och Chicago).

Det ryktet skapar och beskriver för världen är vad det egentligen betyder. En Chitlin Circuit kung är lite mindre värd än andra kungar. Chitlin Circuit är en form för gris, själva inälvorna i svinet. Det är ingenting, nyckeln till ingenting. De kallar mig för ”The King of the Chitlin Circuit”, kanske på skoj, men de drar medvetet ner min status. Men okey, jag är stolt att jag är något överhuvudtaget. En sak vet jag, en blind man som ser med ena ögat blir ett helvete för blindhemmet. En enögd plåga i kungahuset. Är Bobby Rush the Chitlin Circiut King , så är han i alla fall kung över något.

Har du alltid haft enbart svarta artister, eller såg du dig om efter andra?

Både ja och nej. Jag är en av några få överlevande som står för att vara en svart man. Som gör det fortfarande, har alltid gjort och fortsatte att vara en svart man. Jag vet inte vad många andra svarta män har i sitt hjärta, men de ser ut som om de vill vara vita. Jag vet att det är liberalt att älska andra och umgås med alla, men man borde börja med dig själv. Är man svart, varför inte starta med sig själv? Jag började med mig själv genom att älska den jag var och det jag gjorde. Och jag omger mig med svarta musiker först och främst. Om någon vit kille vill spela med mig är det en helt annan sak, det är okey. Det är något helt annat, men fint ändå. Men han måste spela mörkt och älska det han spelar. Det finns många vita killar som spelar blues lika bra, kanske bättre, än en svarta och det är fint. Men jag råkar bo i Mississippi där det finns svarta musiker som älskar att spela. Och jag är stolt över dem. Det finns underhållare och musiker över hela världen. Jag minns för cirka 30 år sedan, då vita killar lärde sig spela blues, lika bra som nuförtiden. Men när de lärde sig spela, köpte de wah-wah pedaler och allt möjligt. Nu har de lärt sig och spelar bra. De vita killarna spelar bra blues. De använder inte sina wah-wah mer.
Idag har vi svarta killar som går och köper wah-wah, för att försöka låta som en vit kille, som försöker låta som en svart. Men jag tackar gud för att vita musiker spelar blues. Hade de inte gjort det så undrar jag vad bluesen hade tagit vägen. De vita tog tag i bluesen och gjorde den till vad den en gång var. De svarta skämdes för att spela blues. Du för aldrig denna konversation med många svarta musiker. Gissa varför, de har inte råd att säga vad jag säger. De kan inte tala högt, gissa varför. De ägs av managers och skivbolag. Ingen kommer någonsin att äga Bobby Rush. En kommunalanställd kan få problem med borgmästaren. Han som avlönar sina anställda varje dag eller vecka. Det är kanske mycket chefen kunde kritiseras för. Men även om man inte gillar honom, får man sin pay-check. Jobbar man för regeringen, vad kan man då säga negativt om regeringen. Jag vill berätta något av det tråkigaste jag har upplevt i mitt liv. Problemet behöver inte vara vitt, det kan också vara svart.

Jag hade en mycket god vän som reste till New York och jobbade många år i radio. Vi var skolkamrater i tonåren. Men han reste och stannade borta i 30 år, utbildade sig som radiochef för många stationer. Jag tänkte, nu får jag chansen med min kompis i New York. Om jag ringer upp honom får jag min skiva spelad på alla hans radiostationer. Jag hade en stor hit på gång i hela landet. Jag rinde upp Tommys telefonsvarare;

”Det är din vän Bobby Rush, din gamle skolkamrat. Vi har inte setts på 33 år men jag har en stor skiva ute nu”.

Han var inte där, så jag ringde upp nästa dag. Hans telefonsvarare meddelade att han inte var inne. Nästa dag jag ringde sa sekreteraren att han var inne, men väldigt upptagen. Jag fick vänta i 20 min. rikssamtal tills han svarade och med en speciellt förställd ton, som när svarta härmar vita;

”Hallå BR, jag antar du trodde att jag är vit då du hörde min telefonsvarare, eller hur”. Jag sa nej, vad har det med vår konversation att göra? Det är ingen idè att snacka om din skiva. Jag har hört den och älskar den. Men jag kan inte spela den på min radio, för den låter för svart”.

Skivan spelades ändå på andra kanaler. Men poängen är att de jublar när vita spelar Dust My Broom. Men när Bobby Rush spelar sin Dust My Broom-sång, så klappar dom händerna lite grand. Den som inte har sett min show ska veta att Bobby Rush spelar inte Dust my Broom eller Sweet Home Chicago.
Jag spelar enbart mina egna hits.

Du har en ny CD release på Ruf Records. Jag ser att den innehåller några av dina hits.

Det är min senaste inspelning som kom ut i juni. Den heter ”Folk Funk” och spelades in i Jackson, Mississippi.. Alvin Youngblood Hart är med på gitarr, Steve Johnson på bas samt Charlie Jenkins och andra lokala musiker. De kallar musiken för folk funk och orsaken går tillbaka 15-20 år i tiden. Någon försökte kategorisera mig eller tolka musikstilen jag tillhörde.

”Âr det R&B, funky, eller är det blues han spelar? Det är definitivt funky, tänkte han och nu vet jag vad han är; han är folk-funky”.

Det lät inte så dumt i mina öron, så jag tog titeln från rescensenten som kom på folk-funky. Det stämmer på mig och jag ska beskriva innehållet. När jag var barn gillade jag Louis Jordan, Ray Charles, Howlin Wolf, BB King, Muddy Waters, T-Bone Walker, Little Walter, Sonny Boy Williams, osv. Det fanns många andra artister jag gillade, man kan höra alla de musikelementen i Bobby Rush. Jag gillar dem av olika skäl. Howlin Wolf för han var så annorlunda med sin sång. Muddy Waters för han klädde sig så bra. Little Walter för att han var så elegant på munspel. Jag gillade inte Sonny Boy Williams lika mycket, han var för lay-back utan speciell kraft. Ray Charles, med sin rockiga stil, hade en unik utstrålning för en man som inte kunde se. Louis Jordan gillade jag för hans låtskrivning var så smakfullt underhållande, som en komedi. Lyssnar man på allt det där, blandar det i en skål och rör om. Då får man fram Bobby Rush. Folk Funk!

Det skall väl hålla. Du har ju fått flera priser, bl.a. av Living Blues, kanske fler?

Jag har spelat i Canada och Europa så publiken ser mig på bluesprogrammen. Jag sätter pris på uppmärksamheten, men ibland blir det fel. För ett par år sedan satt jag och pratade med en annan entertainer, utan att nämna något namn. Vi var ett gäng svarta artister. En kvinnlig supporter kom fram och sa;

”Bobby Rush, Oh how I love the blues”.

Den svarta artisten hoppar upp och svarar;

”Jag är ingen bluessångare, jag är R&B-sångare”.

Han skämdes för att vara en svart man som sjunger blues. Gissa vem hittade på R&B? Det kommer från det vita Amerika. Bluesens rötter sorterades och delades upp i divisioner. En manager föredrar R&B sångare framför bluessångare. Han äger artisten och menar att bluessångaren är en sämre artist. Han har också en popartist som är hacket över de andra. Men de ska inte få sitta tillsammans, trots att han äger alla tre. Han delar upp dem i divisioner, från kommersiellt sämst till bäst och njuter av det. R&B och blues passar inte ihop och artisterna ska inte umgås med varandra. Managers trivs när vi svarta artister slåss om prestigen.

”Min artist är bättre än din bluessångare, han kan sparka din i häcken”.

R&B sångaren får sitta vid skrivbordet, Bobby Rush och B.B. King får vänta vid dörren. Sedan kommer också skivbolagen och skapar konkurrens i de svarta divisionerna. Jag har varit här i två – tre dagar och programlistan har ändrats tre ggr under den tiden. Scorpions skulle avsluta festivalen. Nu ska Bobby Rush avsluta. Jag blir den sista som går upp. Så står det inte i programmet. Det är ingen som märker att det är ändrat. Om jag var ett vitt band skulle de aldrig göra så. De tror att jag inte vet, men jag förstår. Så här tänker arrangörer och managers;

”Vi flyttar på Bobby Rush. Han är ju näst högst på T-skjortan. Vi flyttar honom till avslutningen, så han får känna sig som en superstar”.

Jag är för gammal och smart för det. Den sista som går på – det innebär inte att han är störst. Det är inte positionen som gör dig till superstar, det är vad du har ett ge. Huvudattraktionen. Om Elvis hade levt i dag hade det inte spelat någon roll vilken tid på kvällen han hade gått på. Huvudattraktionen är den stora begivenheten. Det finns förband och avslutningsband. Det respekterar jag.

Men din Folk Funk kommer säkert att hålla i längden, eller hur?

Jag tror det, jag spelar solo ibland som folksångare, men ändå lika funky. Det går bra för mig tack vare min showförmåga. Jag tror inte att jag bokas p.g.a. min skiva, snarare för mitt showkoncept. Musik är ett universiellt språk. Inte bara för framtiden, den har alltid varit det universiella språket. Genom musik når man flera människor. Musik samlar flera generationer, mer än någon annan källa. Mer intimt än kyrkorna. Det finns kyrkor som inte släpper in svarta, andra kyrkor tillåter inte vita. Musiken skapar en situation där det finns plats för alla. Vita gillar blues, svarta gillar blues, C&W-folk gillar blues, kineser gillar blues, alla gillar blues.

Det kanske finns någon bluesartist som folk har problem med, men själva musiken i sig själv är inget problem.
Blues är inget man kan fånga och bevara i en ginflaska. Blues är inget man kan kategorisera, definiera och hålla fångad i en flaska. Folk har försökt. Blues finns i hjärtat. Det behöver nödvändigtvis inte handla om något dåligt, eller något positivt. Min åsikt är att samma sak som får en att gråta, kan få en att le. Man behöver inte få blues bara för att kvinnan sviker. Man kan få blues när hon stannar för länge, om man inte vill ha henne där. Allt möjligt kan ge dig blues. När man stannar för länge eller inte länge nog. När man är borta för länge eller inte är borta länge nog. Det är inte så många svarta musiker som pratar om det. De vill inte, eller törs inte. Jag pratade med John Lee Hooker, ett par år innan han dog. Vi var goda vänner i mer än 40 år. Han älskade mig och jag älskade honom. Vi satt och pratade och jag rörde honom vänskapligt på knäet. Två svarta män som pratar förtroligt med varandra;

”John Lee, Gud vad stolt jag är för att du gör en massa pengar nu”.

Jag talade till honom så och såg upp i hans ansikte. Han grät och sa något sorgligt som jag aldrig kan glömma;

”Vad i helvete kan jag göra med det nu? Det var hårda tider då jag behövde pengar. Jag fick aldrig pengarna när de verkligen behövdes”.

Kanske svårt att förstå det där, men jag är en gammal man, jag förstår det. Det som håller mig igång är folk som talar till mig på det viset. Jag vet att jag har gjort en statement. Jag kanske börjar skriva en bok snart. Det är inte många artister som står ut med det jag har fått tåla. Eller överlevt det jag har överlevt. B.B. King och alla de andra vet om det. Gissa varför dom inte pratar om det det? Jag pratar med svarta barn i skolan. De svarta barnen vill inte höra talas om denna ondskap, de säger att det påminner dem om slaveriet. Jag kan förstå dem. Men gissa vad, slaveriet förekom, eller hur. Är det inte över nu? Varför ska man bli påmind om något som fortfarande pågår, ännu i dessa dagar?
I dag, i dag, i dag…

 

Text: Krister Palais Foto: Per Ole Hagen, NRK / Jefferson 142


This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.

www.jeffersonbluesmag.com

Site maintained & designed by Jefferson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *