En av bluesjournalismens mer utslitna fraser torde vara ”Otis Rush är tillbaka igen”, åtminstone om man ser till vad som skrivits (och skrivs) om individuella utövare. Så var tongångarna också när Otis kommit ut med Ain ’t enough comin’ in på Mercury/This Way Up 1994, men som vanligt sk-t det sig, höll jag på att skriva. Otis fick avbryta en tumé i Europa på grund av sjukdom. Tillfälligt(?) lugnas vi när vi läser Chicago news i förra numret och ser att Otis gjort några fantomspelningar i Chicago i somras.
Eller … ska man våga tro att han är tillbaka för gott nu? Jag var i Chicago i augusti 1995 och fick tillfälle att besöka Otis för intervju. Innan jag åkte dit, fick jag en briefing om Otis hälsotillstånd av en person som känt och (tidvis) jobbat ihop med honom i många år, som lät mycket lovande. Efter den avbrutna Europaturnén genomgick Otis en stor läkarundersökning och utöver redan kända krämpor konstaterades att han har diabetes, med påföljd att det starkaste han dricker nu är Cola light och att han slutat röka (fast nog rökte han när jag var där … ). Alltnog, det var en mycket relaxad person som verkade vara i strålande form, som jag träffade, och några spår av ”mannen som, om allting är problemfritt, omedelbart skapar ett problem” (som min källa i Chicago uttryckte det) märktes ingenting. Tursamt nog är det tydligen så att en läkare som behandlat Otis är bluesintresserad och har dykt upp på hans spelningar, vilket givit impulsen till den smått mirakulösa omställning av sitt liv som Otis familj, vänner och musikassocierade misslyckats med i alla år.
Otis bor med sin japanska fru Masaki, två döttrar och en liten trasselsudd som lystrar till namnet Mama på 19:e våningen i ett apartment house på North Lake Shore Drive med imponerande utsikt över Lake Michigan och med en golfbana (som han inte nyttjar) rakt nedanför sig. Nej, den enda motion han ägnar sig åt är biljard, f d m på Buddy Guy’s Legends, och möjligen att gå ut med hunden. Under några år på 1980-talet, när han lade av med musiken, spelade Otis mycket biljard, men aldrig professionellt, svarade han på min fråga.
Under helgen hade han spelat i New York på B.L.U.E.S. Med honom var, som alltid, Masaki, och hans band (minus blåsarna). Otis är fortfarande flygrädd (och tror inte på kurser eller terapi för att överkomma detta), men ser det som en del av sitt jobb, som han är tvungen att utföra. Det får gå, trots att han inte längre tar sig ett järn för att lugna nerverna när det är dags för ”take off”. Hans band består för tillfället av Dave Rice, kbds, John Cacci(?), g, Fred Barnes, elb, Ray Stewart, dr, plus några blåsare, där bl a Bob Neely är en veteran som riffade redan på So many roads, so many trains i Chess-studion januari 1960.
Otis Rushs levnadshistoria har beskrivits någorlunda väl i diverse CD-texthäften, så den stund jag fick med Otis försökte jag ägna mig mest åt att prata om aktuella saker (ja, ni ser själva hur det blev med det). Men den timme jag var inställd på blev faktiskt två -fast då hann Otis också avverka två kortare telefonintervjuer med ett par radiostationer i Wisconsin, där han skulle spela snart.
Nå, är Otis nöjd med försäljningen av Ain’t enough comin’ in?
Jag är nöjd.
Var skivan säljer bäst vet han inte. Han får rapporter, men de är inte specifierade på det sättet. Nästa CD ska han börja spela in i september eller oktober. Kanske ska John Porter producera den nya också, Otis vet inte säkert. Han har en del ideer, men de verkar ganska vaga (eller så vill han inte avslöja något för mig).
(Jag) försöker få ihop några sånger, i stort sett försöka göra som med den här, Ain’t enough comin’ in … Jag hoppas den blir bättre, bara.
Vad det nu är jag ska göra, försöker jag få ihop det. Men det är så svårt att göra det (skriva låtar), så jag bestämde mig för att: SKRIV! Du vet, man skriiver några saker, och du tittar på det, och nästa dag ser det inte bra ut, och du får börja om igen. Jag ändrar, gör justeringar …
Någon byrålåda med gamla låtar att gräva bland har inte Otis. Eftersom han under så många år inte hade kontrakt med något skivbolag (i varje fall inget fungerande kontrakt), brydde han sig inte om att skriva några låtar. Men han är nöjd med folket på Mercury Records (och de med honom, får man förmoda), så för första gången på många avverkade skivbolag (Duke, Capitol, Cotillion … ) verkar det som en skiva nr 2 skulle följa, och därmed fler nya låtar. Har han månne redan börjat göra några nya låtar på scen (dum fråga)?
Nej, nej, nej. Det skulle jag aldrig göra. Vad jag nu gör på nya CD:n, så inte gör jag det på scen. Jag börjar (göra dom) efter att jag släppt skivan.
Hur många skivor ska du göra för Mercury? Har du ett kontrakt att göra tre eller fyra och. sedan möjlighet att välja (options)?
Jag har möjlighet att välja. Jag har den här (nya) CD:n ute om ett par månader eller lite mer.
Och då har du frihet att bestämma om du vill stanna hos dem, eller om du vill hitta ett nytt bolag?
Rätt.
En massa fans i Skandinavien vill veta hur det är med din hälsa nu.
Well, jag har varit sjuk. Jag har varit på sjukhus. Just nu är det ganska bra.
Dom fann att du hade diabetes?
Ja, jag hade problem med det. Just nu är jag OK. (Jag) försöker att hantera det.
I en artikel i Guitar player (nov -94) hade jag läst att Otis och en handmedlem, Willie D. Warren, introducerade Fenderbasen i Chicagos bluessväng, men det framgick inte riktigt vem som fixade vad, så jag ställde frågan till Otis.
Det som hände var att Willie spelade i Chicago, och han hade sin bas (sic) stämd ner till ungefär som en kontrabas, och det fanns inga Fenderbasar i Chicago, så dom använde (sig av)gitarrer. Vi använde gitarren stämd som en bas. Stämde ner strängarna, och det blev ett riktigt bra sound, för det var två gitarrer som med Muddy Waters och Little Walter, Howlin’Wolf. På den tiden, som Jimmy Rogers, alla använde bara två gitarrer, använde andragitarren som bas, så när vi (Otis och Warren) väl stämt ner strängarna, så, faktiskt, kom Muddy dit (där vi spelade) och kopierade det, och (sedan) kom alla musikerna för att se oss, gamla stjärnor och nya stjärnor, för att få till soundet. Det enda ställe jag kände till att det fanns en Fenderbas då var i St. Louis, och det var Ike Turner och Billy Gayles (som hade den).
Fortfarande mystifierad, för Fender hade lanserat sin Precision basgitarr 1951 och jazzmusikern Monk Montgomery var en av de första att använda den (1953 spelade han en sådan på konsert i Stockholm med Lionel Hamptons orkester), så jag undrade om inte Fenderbasen börjat dyka upp hos jazzgrupper (i Chicago).
Vi hade kontrabasen som Willie Dixon spelade. Det fanns ingen Fenderbas.
Så Ike Turner hade introducerat den i St. Louis?
Ja, han spelade Fenderbas. Han och Billy Gayles hade en skiva ute som hette Tore up, drunk as I can be (insp mars 1956). Jag brukade åka till St. Louis, åka dit och spela på ett ställe som hette The Cotton Club, och dom hade ett band och jag brukade sitta in med dom och han spelade Fenderbas. Jag älskade verkligen ljudet. Willie D. Warren och jag satte oss med en gitarr och försökte stämma ner strängarna och det funkade. Och alla musikerna började med Fenderbas. Fenderbasen fanns överallt. Dave Myers var en som spelade, Jag använde också dom där två gitarrerna, innan Willie D. fixade till det. Dave Myers spelade bas med mig och Louis (Myers) munspel,jag på gitarr, och ibland spelade Louis gitarr. Under en period var Junior Wells med där, (och) Fred Below. Så vi fick den här iden och bara körde på, och Dave Myers gick och köpte sig en Fenderbas.
Köpte du en åt Willie D. W arren, så han kunde spela på en Fender?
Nej, för vid den tiden spelade vi inte tillsammans. Willie lämnade stan, till Arkansas, tror jag.
Så Dave Myers var faktiskt den förste att spela Fender(basen)?
Nej, nej, nej, han var inte först. Han bara … Du förstår, efter det att vi upptäckte att vi kunde stämma ner strängarna, anlitade vi lite olika basister. Willie D. Warren var den förste att spela med det soundet. Han var den förste, Willie D.
Knappast glasklart utrett lämnade jag frågan för att inte driva den in absurdum.
När du kom till Chicago bodde du i samma byggnad som Theresa’s (legendarisk bluesklubb på South Side)?
Ja, jag bodde i den byggnaden, men det var inte när jag kom till Chicago, det var efter att jag hade gett ut skivor. När jag kom till Chicago, bodde jag på 3101 South Wentworth, och vid den tiden spelade jag inte ens. Jag hade bara en gitarr, som jag spelade på hemma. På 3101 Wentworth hade jag aldrig spelat på någon klubb. Jag bodde där tre eller fyra år med min syster, när jag först kom till Chicago, det var omkring 49-50. Hon tog med mig för att höra Muddy Waters, och vid den tiden använde de fortfarande dom två gitarrerna. Och jag lyssnade på dom och sa: Wow, jag vill spela musik! Jag bara spelade vad som helst som jag kunde sitta och ”banga” på gitarren, och när jag mötte Muddy Waters blev jag intresserad på allvar att (börja) spela. Jag började spela Muddy Waters-låtar och efter ett tag Jimmy Rogers, Little Walter. Little Walter kom ut med Juke. Jimmy Rogers hade en skiva ute, That’s alright, you told me baby once upon a time … yeah.
När Theresa’s hade sina blue Mondays, gick du ner och spelade där, när du bodde i huset?
Ja, jag gick ner dit, för vid den tiden jag var där, spelade Buddy Guy och Junior Wells där. Jag gick ner dit ibland och stannade en stund, men på den tiden jobbade jag på The Castle Rock, 4259 West Roosevelt Road, och Junior Wells och Buddy spelade på Theresa’s. Jag bodde där. Innan jag gick för att arbeta – jag började inte förrän 10 eller 11 på kvällen, dom hade licens till klockan 4 (på morgonen) – brukade jag titta på TV, och jag hörde Buddy och dom dra igång vid 9-tiden, ibland spelade dom tidigare än klockan 9, och jag fick chansen att höra dom uppe i mitt rum, och ibland gick jag ned och lyssnade på dom.
Ibland kanske du försökte koppla av eller ta en tupplur
Ja (skratt), ibland försökte jag vila lite, innan jag gick till arbetet och dom var alltid där. Dom spelade där en lång tid. Det var som ett hem för dem. Dom spelade där i åratal. Faktiskt gjorde jag detsamma därborta på The Castle Rock. Jag stannade där en rätt lång tid.
Det är märkligt att tänka sig att du bara var 19 år cirka, när du började spela in. Det är svårt att tro att det är någon knappt äldre än en tonåring som gjorde dom där fantastiska inspelningarna.
Well, jag lyssnade på musik innan jag anlände till Chicago. När jag var i Philadelphia, Mississippi, hade vi radio. Dom spelade olika låtar på radion. Jag hörde en del av Muddys skivor, John Lee Hooker, Charles Brown, han var en stor pianist och sångare. Och Muddy, han var min idol. T-Bone Walker också. Jag försökte sjunga med radion. Vi hade inget att spela på, inga stereoanläggningar. Det var radion. Jag kunde gå till stan, Philadelphia, och dom hade dom på jukeboxen, så jag spenderade mina sista slantar på att lyssna på dom på jukeboxen.
Och så var det det här med gitarrmodeller och förstärkare.
Jag tror jag använde en Gibson på den tiden (i Cobra-studion), en stor orkestergitarr. Jag gick över till Fender när jag hade gjort några skivor. Jag kommer inte ihåg riktigt, det var så länge sedan. Jag använde alla slags förstärkare jag kunde få tag i.
Och idag?
Förstärkaren jag använder nu är en Mason Boogie och på det här albumet (Ain’t enough comin’ in) använder jag en Fender (gitarr).
Jag läste att det varit en del meningsskiljaktigheter mellan dig och Gibson. Du slutade använda Gibson för att du ville dom skulle ge dig några (vilket dom inte gjort).
Ja!
Men nu växlar du mellan dem?
Ja, ibland saknar jag (min) Gibson.
Vanligtvis har jag en Fender med mig. Jag tar två gitarrer med mig, hur som helst, ifall jag spelar av en sträng. Så jag spelar med Fendern och bryter jag en sträng, byter jag till Gibsongitarren.
Försökte du spela med slide?
Javisst, jag brukade spela som Muddy Waters, åtminstone försökte jag som honom, med slide. Jag brukade sitta på scen. Jag gjorde så gott jag kunde. Apropå det, Chess, mannen på Chess Records, han ville spela in mig vid den tiden Muddy spelade in, men det verkade som jag lät för likt Muddy. Jag kom inte med Chess förrän efter Cobra. Willie Dixon fixade in mig med Chess Records. Jag stannade cirka två år hos dom. Och under dom ’två åren fick jag bara en utgivning, det var So many roads.
Varför fortsatte du inte att spela slide?
Jag träffade Earl Hooker och Earl försökte visa hur man spelar med en slide, och genom att jag är vänsterhänt, mina (höga) strängar överst, är det svårt att spela med strängarna på rätt ställe, så jag började … Efter det att Earl hade försökt visa mig, började jag försöka få det här ljudet med fingrarna. Det är därför, när du hör mig spela I wonder why, låter det i stort sett som slide. (Plockar fram LPn Tops och spelar I wonder why som demonstration.) Jag började försöka kopiera det ljudet, ja, i själva verket håller jag fortfarande på (att lära mig). Jag kan spela nästan samma saker som en slidespelare kan. Det låter lite annorlunda, men det låter bra nära en slide.
Du har några lustiga namn på dina gitarrer (har jag läst)?
(skratt) Ja, jag kallar den ”Smooth”. Jag har ett par gitarrer, jag kallar en ”Smooth”, när jag är på scen, och en annan gitarr kallar jag ”Lets live”, för det är den som låter mig leva, min gitarr. Den betalar mina räkningar. Jag för namnen vidare till en ny gitarr. Jag antar att den (gitarren) är det som låter de flesta musiker leva, betalar räkningarna. Kom igen, låt mig leva! (skratt) Kom igen ”Smooth”! (Det är) bara en gimmick.
