Stockholm 2015-05-17
Det är fredag förmiddag. Jag kollar dagstidningar på nätet. Har det hänt något? Plötsligt möts jag av nyheten att Blues Boy King har avlidit i sitt hem. Han har stilla somnat in i sitt hem i Las Vegas där han levt sedan många år. Jag får en rejäl klump i halsen. Min störste idol lever inte längre. Jag vet, han fick leva längre än de flesta i bluesbranschen. Han blev trots allt 89 år. Det är en aktningsvärd ålder. Man trodde till slut att han var odödlig. Alla de stora har gått bort men BB finns alltid kvar, tröstade man sig med. Och han höll stilen allra in i det sista. Jag fick ett meddelande från min vän Robert. Han vet hur mycket mannen och musikern betyder för mig. Han beklagar sig och poängterar mycket klokt att BB King hann med så mycket. Alla skivorna finns ju kvar.
Jag är tvungen att lämna mitt arbete. Det går inte att vara kvar. Jag rotar fram de bästa skivorna och försöker frambringa samma känsla som jag hade när jag första gången hörde BB King. Det börjar bli ganska länge sedan nu. Live At Regal från 1964 plockas fram. En inspelning som upphovsmannen inte tyckte det var något speciellt med. Han hade väl mycket att jämföra med all dessa konserter som han genomförde varje år antar jag. Det är storartad musik fortfarande. Han har publiken i ett järngrepp. Varenda liten ton griper tag i mig fortfarande. Sweet Black Angel som jag försökte lära mig spela på gitarr. Det gick naturligtvis inte. Ingen kom i närheten av honom. Det där snabba vibratot med högerhanden. Försvann lika fort som det uppstod. Call and response-spelet. Sjunga med den där otroliga rösten och svara med en genialisk ton. För det räckte med det. Där andra försökte förtvivlat visa sin fingerfärdighet och ekvilibrism var ingen i närheten av honom. Han hade känslan och virtuositeten. En så fin gitarrist och musiker som Peter Green försökte. Han var nära men lyckades inte. Eric Clapton också även om han var mycket mer influerad av en annan King som hette Freddie. Ingen bluesgitarrist kom i närheten. Så enkelt var det.
BB fick ofta frågan vad han tyckte om dessa lärjungar som följde i hans spår. Ödmjukheten var en dygd hos honom och han menade att det kom fram nya bluesgitarrister som var bättre än honom. Kanske är det så att de allra största artisterna inte kan se sig själva med distans? Han var generös och utdelade beröm. Han framhävde aldrig sig själv. Det behövdes egentligen inte för alla visste att han var den bäste.
Det blir så att jag helst plockar fram alla hans liveskivor som gudskelov är ganska många. Fantastiska konserter som outtröttligt genomfördes från år till år. Den fantastiska Live from Cook County Jail där speciellt de långsamma låtarna suger tag. Internerna visste vad han snackade om och hyllade honom unisont. Man kan ta fram det albumet i samma andetag som Johnny Cash fängelseskivor. Live At San Quentin och Live At Folsom Prison. Visst, en annan genre – men med samma budskap. Live At San Quentin med Mr King sticker också ut. En hårdare ton i gitarrspelet men med ett makalöst driv och engagemang. Här dominerar de snabbare uptemponumren. Live At Japan med långa gitarrsolon vilket var ovanligt när det gäller BB King. Det finns många klassiska studioalbum som man kan plocka fram. Indianola Mississippi Seeds, Completely Well, My Kind Of Blues, alla på Modern Records (där han var i 10 år). Men det var live som han verkligen var i sitt esse. Han hade den sällsynta förmågan att trollbinda publiken med bara några få toner. Jag såg honom live ganska många gånger. Han levererade alltid. Ett tag körde han med samma galghumoristiska historia när han var på scenen. Han passerade tullen efter inflygning från någon del av världen och tulltjänstemännen utbrast alltid: ”Är du BB King? Vi trodde du var död!” Alltid stort jubel när han drog den. Jag kände honom inte och fick aldrig träffa honom. Jag hade nog varit för byxis och svimmat, antar jag. En gång fick jag ögonkontakt med honom på Skeppsholmen. Jag kommer inte ihåg vilket år det var. Jag var inne i musiken och ruskade huvudet lyckligt. Han nickade tillbaka och såg på mig. Det ögonblicket levde jag länge på kan jag säga. Jag hade aldrig stått så långt fram på Skeppsholmen förut. Han var bara några meter från mig. Han drog fram alla sina hits och bandet agerade i symbios med honom. Eftersom han var så generös och älskvärd människa stannade musikerna kvar i hans band år ut och år in. Men inte bara därför. Vem vill inte spela med världens bästa bluesgitarrist? Så det var alltid tajt spel på scenen.
Den bästa konserten var dock någon gång på nittiotalet på Cirkus i Stockholm. Jag kommer inte ihåg exakt datum. Där hade jag också kommit ganska nära scenen. Jag vill minnas att det var efter han hade släppt albumet There Is Almost One More Time (1991). Kan det ha varit -92? I alla fall bandet kommer in och drar två uppvärmningslåtar. Det är välrepeterade minuter innan Den Store kommer in. BB kommer in och det tar inte många sekunder förrän han tar publiken med storm. Han ville alltid få med sig publiken. Han småpratar lite och alla är med noterna. Han vrålar klassiska I Can´t Hear You med handen kupad bakom ena örat. Vi i publiken svarar reservationslöst. I början står han upp men är tvungen att sätta sig ner efter ett tag. Alla åren på vägarna hade tagit ut sin rätt. Vad som nu följer kommer jag att minnas så länge jag lever. Han behåller endast en liten rytmsektion på scenen. Basisten, en trummis (han hade två ibland!) och han själv. Det gör att det blir intimt. Jag kommer inte ihåg exakt vilka låtar han körde. Jag tror How Blue Can You Get och Sweet Black Angel ingick, men jag kan ha fel. Det var länge sedan. Den lilla avdelningen i konserten var nästan övernaturligt bra. Han hade snabbheten i fingrarna och rösten i behåll. Den förunderliga rösten, som Bono i U2 säger så bra, i utomordentliga dokumentärfilmen om BB King, Life Of Riley, som kom 2012. Se den! När de repade in numret When Love Comes To Town, som var specialskriven för BB King, för en turné tog Bono i för folk och fosterland men när BB King började sjunga kände han att hans egen sångröst hade förvandlats till en liten flickas. Och när Mr King tog några steg tillbaka från mikrofonen hördes rösten starkare, inte tvärtom.
Men tillbaka till Cirkus! Att höra honom på nära håll i det lilla formatet gjorde att den konserten står ut starkast bland alla konserter jag har sett alla kategorier. Konserten avslutades med stort jubel och BB avslutade med att dela ut sina pins med klassiska Lucille i miniformat. Trots svåra uppväxtförhållanden i Indianola i Mississippi överlevde han allt. Hans mor dog tidigt och eftersom fadern var frånvarande tvingades BB flytta in hos sin mormor. När hon dog lämnades BB till att bo ensam vid 14 års ålder. Han tog hand om alla räkningar själv. Var som sedan följer är blueshistoria. Flytten till Memphis, inspelningar med Sam Phillips på Sun Studios, samarbetet med bröderna Bihari på Modern, flytten till ABC Records, genombrottet för den breda publiken med The Thrill Is Gone, samt mötet med Sidney Seidenberg som blir hans manager. Ingen bluesartist har betytt så mycket för att sprida den förunderliga bluesmusiken till världen. Han gjorde till och med en turné till Ryssland när det hette Sovjetunionen. Han var i Afrika och spelade när Ali mötte Foreman. Finns på DVD och rekommenderas varmt. Okej, det ska väl vara Muddy Waters då efter lite eftertanke.
Nu har BB Kings röst tystnat för alltid och hans älskade gitarr Lucille blir ospelad på. Jag saknar honom.
