Missta er inte på utseendet
Jag stod och tittade på Sofie när hon uppträdde på ett fullpackat Akkurat den 13 oktober. Där satt en snygg, blond helylletjej och spelade på ett folkmusikinstrument och pratade på bredaste Dalamål. Det var liksom midsommar i Rättvik och smågrodorna runt stången, något av det mest romantiskt ursvenska som finns. Att föreställa sig år av liv i Minneapolis svarta kvarter, kampen för att klara sig som arbetande musiker, ja, att överhuvudtaget klara sig i den hårdaste av miljöer, gick bara inte.
Det är som hon själv säger nedan, hon är lätt att missförstå. För trots det vilseledande utseendet är hon en tuffing som inte går på floskler och som ser rakt igenom företeelser som saknar substans. Det kan bli besvärande för de som bara gillar att pladdra runt.
Ryktet hade spritt sig från Åmål nu i somras att här fanns något speciellt. Men faktum är så hade jag sett henne redan ett år innan på Youtube, men det tog mig ändå ett tag att förstå att det var samma person. Sofie har innan sin egen solokarriär rört sig i respektingivande musikkretsar och hennes fd man är den mycket välrenommerade och innovativa gitarristen Preston Reed som själv influerades av de gamla ässen Leo Kottke och John Fahey. Cirklarna sluts på många ställen när det gäller Sofie.
Hennes musik är inte lätt att entydigt definiera utifrån en specifik genre. Den är en syntes av mycket inom olika typer av folkmusik, men med ett stort drag av blues. Hon är också något så unikt som ett kvinnligt enmansband med stampbox, dulcimer eller lapsteel samt munspel. Och så är hon dessutom avväpnat underhållande, vilket passade perfekt för den intimitet som finns på ett fullsatt Akkurat. Hon gjorde ett set solo och ett med hennes svenska vapendragare Jaan Paltman på keyboard och dragspel samt Stoffe Sundlöf på trummor. Genast byggde hon upp en kontakt med publiken och den höll hon ända till slutet. Det är lätt att förutspå en bra karriär i Sverige om hon väljer att satsa mer här för nu bor hon i USA sedan massor av år och har det som sin huvudscen. För i år har hon dessutom blivit av Colorado Blues Society nominerad för en award i kategorien solo/duo. Intervjun gjordes på landet utanför Södertälje hemma hos Jaan Paltman som skall ha stort tack för att ha ordnat tillfället. Här kommer Sofies story.
ALLTINGS BÖRJAN
Jag växte inte upp på Hökens Gata, men min pappa var gammal söderstockholmare. Hans mamma var pianist och hon bodde där. Dit åkte vi på helgerna. Jag är nämligen uppvuxen i Ludvika i Dalarna. Mamma var sjuksköterska, skolsköterska på skolorna där och pappa var latin och grekisklärare. Familjen var mycket musikaliskt intresserade. Jag är övertygad om att mamma lyssnade speciellt på Louis Armstrong när hon var gravid med mig då jag har sådana väldiga relationer till honom. Pappa lyssnade mer på opera, Carmina Burana och sånt där. Jazz tyckte de även mycket om. På mammas sida har vi Calle Lindberg som var trombonist i ett band som hette Tolvan Big Band och han spelade mycket när vi unga (han är ännu aktiv i XL Big Band). Mamma hade en gammal radio som hon alltid hade på under kvällarna. Jag vet inte vad hon lyssnade på för program, men det kom Louis Armstrong, Nina Simone och alla möjliga. Jag gillade den musiken. När jag blev litet äldre och kom in i tonåren hittade jag själv ett program som hette Soul Corner med Mats Nileskär. Det var på söndagar. Jag tyckte jättemycket om den musiken. Det var allt från Aretha Franklin till populär funkmusik. Jag hade inte många vänner som tyckte som jag. Min generation lyssnade inte på sån musik, det var ju Depeche Mode och svartrock som gällde för dem, Prince var populär då. Jag började sjunga själv när ingen var hemma och tyckte det var fantastiskt roligt. Jag försökte lära mig av andra. Skriva har jag alltid gjort och jag skrev poesi då. Jag försökte även skriva på engelska, men det var svårt.
TILL USA
En long story short, jag åkte till London för ett år då jag var 17 för att få ihop pengar till en resa till USA. Jag tyckte jag måste åka till USA för det var där musiken fanns. Men jag fick inte in några pengar och åkte hem. Jag var väldigt involverad i teater, att stå på scen och var riktigt bra på det. Se det så här, jag var inte så rädd för att stå på scen. Det var meningen att jag skulle gå i Bredsjö Teaterskola, men mamma dog. Hon hade varit sjuk sedan jag var 11 och jag fick många tankar om livet då jag förstod att hon skulle dö. Två månader efter det stack jag till USA. Jag var intresserad av svart musik så jag sökte mig till svarta människor, de var ju jätteintressanta. Vad man inte vet som svensk är att förhållandena är så annorlunda där. Man hade kanske sett på tv, men det är inte samma sak. Det var en kvinnlig svart taxichaufför som tog mig under sina vingar och jag träffade enbart svarta människor under de första 3 – 4 åren och lärde mig även deras språk. Det första halvåret levde jag på mina fickpengar, men när de tog slut blev jag som tur var uppmärksammad för mina kläder av många musiker. Jag har alltid sytt mina kläder själv. Så jag började sy litet på sidan om. Jag gjorde mest skinnjackor. Jag hade en pärm med bilder på kläder och som jag visade upp. Jag hade visum som hette B1 och B2 som gav mig tillåtelse att komma in och prata affärer, men inte göra ett arbete. Att sy kläder räckte inte, så jag städade hus och tog alla möjliga olika jobb upp till nivån för IRS (skatteverket) och måste sedan hitta något nytt, jag hade ju inget social security number. Jag träffade en gammal kvinna, en svenskättling som hette Klara Wikholm och tog hand om henne tills hon dog. Allt jag förtjänade var svart. Jag höll på så i 10 år tills jag träffade min man och gifte mig.
IN I MUSIKEN
Vad gäller musiken träffade jag en av Ray Charles’ döttrar, Sheila (mamma är Sandra Betts) och gjorde kläder för henne. I samband med det behövde hon en bakgrundsångerska och jag sökte och det gick ju bra. Hon var involverad med en av Prince’s managers som hette Chris Moon. Han var också hennes manager och var fortfarande associerad med Paisley Park, Prince’s skivmärke och inspelningskomplex. Jag kom in där och träffade genom Sheila annat folk. Craig Rice som var så kallad facility director där och Prince’s turnéledare under Purple Rain-tiden, introducerade mig vidare för andra musiker som jag sedan jobbade med. Efter några år tycket jag att det inte gick längre. Det var för poppigt. Jag tyckte det fattades känsla och var för producerat. Det var inte alls min grej. Under tiden hade jag tagit upp munspel och börjat lära mig att skriva låter. Mitt sätt då var att stampa och sjunga rätt ut. Ibland använde jag mig av munspel för att fylla ut. Jag hade fått ihop många låtar och de var helt annorlunda mot det jag hållit på med tidigare som var r&b. Med munspel blev det mer blues. Då jag höll på med Sheila träffade jag även Willie Murphy som producerade Bonnie Raitts första skiva. Willie lever än idag och är en supermusiker. Han är riktig blues, ansedd som en av de första ”white boys to sing the blues”. Han kallar sig inte för bluesartist, men hans rötter låg där. Willie jobbade jag mycket med och gjorde back ups på inspelningar han ansvarade för. Han hade bandet Willie and The Bees och jag sjunger back up på deras skiva Monkey In The Zoo (1997). Han är en förebild. Han hade ett djupare förhållningssätt och var inte så inne på ”tits and ass” som det var hos Prince. Det var mer karaktär. Jag började allt mer att fokusera på det jag själv höll på med.
Så träffade jag en gitarrist som heter Preston Reed. Det var honom jag gifte mig med. Han spelade solo/akustiskt och är en jätteavancerad gitarrist. Han och jag startade en duo med en blandning av blues och jazz. Vi spelade mycket runt Midwest men det tog inte riktigt fart. Preston hade redan hållit på i 25 år som soloartist och då huxflux började hans karriär att öppna sig igen. Det går ju upp och ner här i livet.Då tyckte jag att han skulle satsa på det och tog själv en paus för att studera kinesisk medicin för att få ett bättre jobb, för nu hade jag arbetstillstånd. Jag gick i skola men fortsatte skriva musik. Vårt giftermål höll dock inte och år 2000 flyttade jag ifrån Minneapolis till Colorado och började en egen karriär.
EGNA KARRIÄREN
Jag öppnade en medicinpraktik. Då hade jag pengar och kunde betala fina musiker för att spela in alla låtar jag gjort under åren. Jag gjorde den första för ca 10 år sedan, alltså Baby Boo Got Done. Där spelar bland annat Steve Amedee och John Magnie från ett band som heter The Subdudes från New Orleans och så gitarristen Jeff Pevar. Just nu är han ute med Rickie Lee Jones. Basisten Billy Rich är med i Taj Mahals trio. Jag har alltid fått stöd av väldigt fina musiker. De kommer om de får betalt och om de tycker det är något. Dessa har trott på mig i många år. De har aldrig sagt nej, jag har haft tur på så sätt. I början behövde jag inte heller betala de jag spelade med. Det är något som kommit nu på senare år. Jag har också varit väldigt seriös och alla har gillat mitt material. Skivan gick jättebra, men det var synd att jag inte hade pengar att ta mig ut med ett band. Det krävs enorma summor om man skall ut och spela. Tyvärr är de grabbarna vana vid att få betalt, de lever ju på detta. Då var jag tvungen att tänka om, att återuppfinna mig själv, men nu som band. Det har visserligen hänt många gånger i mitt liv och var inget nytt. Jag hade ju alltid spelat munspel och stampat. Det enda som fattades var ett stränginstrument som jag kunde hålla rytmen med.
Jag köpte en dulcimer och testade om det skulle bli något. Den har ju bara fyra strängar. Det fungerade. Så köpte jag en billig lapsteel och testade det. Det som jag måste jobba mest på var att koordinera allt och jag vet inte hur länge jag höll på, dvs. för att klara av att stampa, spela instrumentet, sjunga samt munspela utan att komma av mig någonstans. Det var sättet för mig att kunna ta mig ut och presentera min musik. Jag ville bara ha det för att lägga en bakgrund till min röst och mina ord jag skriver. Jag har faktiskt lärt mig att spela själv, jag har aldrig tagit en lektion. Det har gått förvånansvärt bra. Jag har spelat par tre stora festivaler i USA i år. Problemet med USA är att de aldrig betalar så mycket. Det är svårt att ta sig omkring. Bara att komma till New York är 400 usd t/r. Om jag inte får bokat så det betalar sig, är det svårt att göra det i längden. Den senaste skivan Simplicity Chased Trouble Away har gått bra med tanke på en enmansakt och sålt 1.000 på mindre än ett år och då har jag inte ens gjort 100 shower. Jag spelar i England, Italien och Sverige som det blivit mer nu sista året. Italien kom 2009 eller 2010. I USA bokar jag mig själv, här är det blandat.
TILLBAKA TILL SVERIGE
Det är mer än 10 år sedan jag sist var här. Det var nog 1999. Jag började igen åka hit 2011 för att både träffa släkt och spela runt litet. Jag hade i Åmål i somras 4 – 5 spelningar. Det var ett otroligt liv. Fantastiskt. Dom var så glada att jag aldrig sett på maken. Lee Oskar kom ju upp scenen. Vi skall eventuellt göra något, men få se hur det blir med det. Så träffade jag Janne i Åmål och han lovade hjälpa att boka och därifrån kom dessa spelningar nu. Detta är ju ett nytt område för mig. Jag vet ju inte vilka ställen man ska vara på. Jag spelade på Clara tidigare i år. Det var fullsmockat. Sedan spelade jag där igen och det var nästan inga alls. Där spelade jag för publicitetens skull.
Här i Sverige har jag inte riktigt förstått mig på hur det funkar. Jag har haft svårt att här få direkt stöd. Det pratas mycket och många har velat boka mig, men då skall jag spela med deras band. Man har pretentioner och säger att man inte håller på med musik för pengar. Många tycks vilja vara med för att själva få spela. Det är annan politik på något sätt, en helt annan inställning till musik än i USA. Här blir de lätt exalterade och litet väl exalterade, men det stannar vid det. I USA träffar jag många kända musiker och där är musikerlivet ingen big deal. Det är mycket hype som existerar här, medan det är mer jordnära i USA. Det har mycket att göra med synen på framgång. Många här tänker på framgång som att få ett skivkontrakt. Om du är en artist och skall fortsätta och hålla på med det du gör, överlever du inte om du har sådana tankar eller sådana mål.
Du har nämligen ingen kontroll över att få ett skivkontrakt. Man måste lägga upp det på ett sätt som funkar för en själv. Allt det andra är mer tonårsdröm. Jag har investerat jättemycket i min grej och jag har gjort det för att jag älskar vad jag gör och hoppas att det i slutändan skall komma in pengar. Jag hade samma naiva idé när jag var mellan 18 och 20, men den försvinner rätt snabbt. I början var det som om man skulle spela in och sedan be ”snälla du ta min skiva här och säg att den är bra”. Det är väl ingen konst. Om någon annan inte tycker om det jag gör, vad då? Det bekommer mig inte alls. Jag är själv nöjd med vad jag gjort.
I Sverige finns väl inte jobb tillräckligt för att man skall kunna livnära sig. Jag har inte träffat på så många yrkesmusiker här som hållit på i massor av år. De flesta håller på vid sidan om och då har man ett annat förhållningssätt med den tryggheten. Jag känner bara till amerikanska förhållanden. Där görs mycket på ett annat sätt. Om jag öppnar på Fox Theater, får jag knappt betalt alls, men jag får jättemycket publicitet.Tyvärr måste man ändå fortsättningsvis äta. Artister som hållit på länge är mer ödmjuka än vad amatörmusiker är. Många av de som är i branschen åtminstone i Sverige är amatörer. De tror att de vet och de tror att de har någon aning men sådana är det svårt att ha att göra med. Win-win situationer som jag gillar, är en helt annan grej. Här låter mycket jättesnyggt, men det är mycket snack och illusioner. I USA måste du stå upp för dig själv och tro på dig själv, annars blir du direkt överkörd. Att vara sin egen är svårt, det har man liten erfarenhet av här där nästan alla bara är deltids- eller hobbymusiker. Jag blir nog missförstådd för att jag pratar dalmål och låter som jag aldrig har lämnat Dalarna, men har ett helt amerikanskt tankesätt.
MIN MUSIK
Jag säger att jag är artist, men genren är nog roots/blues. Dock är jag kapabel att göra litet vad som helst. En del säger folkblues, en del säger americana. I USA och i England går jag under blues och de uppfattar det som blues. Det är lustigt med skillnaderna från det ena stället till det andra. Blues är inte bara musik, det är livet som speglas. Varför jag hamnat här beror på att jag är envis, ”stubborn as a Swede” vilket faktiskt är ett talessätt i USA. Jag är inte så avancerad på stränginstrument och jag spelar bara på gehör. Jag slänger dit vad jag tycker låter ok. Då blir det ju lätt improvisation och blues.
En avancerad musiker skulle kunna plocka ut hur många ackord som helst, men det får de göra. Varför det är som det är, beror på att jag vill fortsätta och komma ut och spela. Varför skall jag i studio spela in något med fina musiker om jag aldrig kan återge de på scen?Folk har alltid gillat tomrum runt min röst. Det var också en fördel, för det blir mer storytelling och intimt som nu är. Jag har helt enkelt inte heller haft pengar att göra något annat. Det är ett ekonomiskt val, men också ett artistiskt. Jag har alltid sagt att det sista jag kommer att göra är att spela själv. Det kommer aldrig att hända. Men det berodde på att jag inte lärt mig att uppskatta det då. Det som jag gör nu, hade jag nog inte vågat göra för tio år sedan. Det var mycket jag var tvungen att växa in i, jag fick lära mig att helt enkelt inte bry mig. Jag tog litet extra lång tid på mig att känna mig för, att jag faktiskt kan göra det här. För mig var det för enkelt. Jag har ju jobbat med så fantastiska musiker som kan göra de mest otroliga grejer med sina instrument. Och så sitter jag ”klonk, klonk, klonk”. Jag tänkte att det här kommer bara att buas ut. Men nej, jag var jätteförvånad och nöjd med att ändå få till det.
Jag valde roots och blues för att det har känsla och för att det är rent. Bluesformatet har rum för känsla. Jag identifierar mig med känslan, med själen som bara släpps ut. Jag har varit på popsidan och det är otroligt strukturerat när det skall spelas in; ”cut, cut, klipp in där”. Och så skall de ta bort alla andetag… när de är färdiga finns inte känslan kvar. Overdubs. På min nya skiva är enda overdubsen bakgrundssångarna. Annars spelar jag in allt live i studion. Att börja med att stampa och sedan lägg på resten går ju inte. Det blir ju inte bättre för det, det blir bara sämre. Det var något jag var supertrött på, alltså ett producerande utan slut. Man sjunger inte på samma sätt heller när man är i studion. Det är annat när man har en publik framför. Jag får höra att på skiva är du bra, men live ännu bättre. Jag har sett ofta att man gjort världens skiva i studion och sedan kan man inte nå samma nivå live.
Jag har all slags publik, från femåringar och tonåringar till 80-åringar. Det är förmodligen inspirerande att se en tjej sitta bredbent och göra allt som man egentligen inte skall göra som tjej. Det är väl också en imagefråga. Folk säger om Bob Dylan att han inte kan sjunga, men se hur långt han kom. Jag går sällan ut och lyssnar eftersom jag själv håller på och då kan jag inte ta in något annat. Det stör mig att bli för mycket influerad av andra. I den musik som finns nu, är det dessutom inte så mycket som är bra.
TEXTERNA
Jag lärde mig prata engelska bättre och bättre och desto mer lärde jag mig då även förstå kulturen. När jag skriver en text utgår jag ifrån intryck från omvärlden, människan, erfarenheter, känslor och relationer. Kärlekslåtar bryr jag mig inte om och där har jag inget att säga heller. Dessutom finns det redan tillräckligt med sådana. Texten måste gå med i sinnesstämningen. Jag kan inte sjunga om glada kossor i ett sorgligt ackord. Man försöker stämma in berättelsen i rytm- och tonval.
Jag skriver både känslomässigt som akademiskt/distanserat. The Village Rooster skrev jag när de valde om George Bush. Simplicity Chases Trouble Away handlar om att nu gör jag så här och då försvinner nog alla problem. Om vi alla sökte oss mot det enklare, skulle vi märka att livet inte är så komplicerat. Punkt slut. Hur världen ser ut är något som sysselsätter mig mycket. Jag vill att grunden skall vara positiv även om jag har negativa texter också. Baby Boo Got Done handlade om min skilsmässa, men det är nog första och sista gången jag skriver om något sådant. Jag har inte tid med relationer och jag lever väldigt isolerat samt ensamt. Jag har inte tid med något annat heller och skall jag ha tid skall det vara något jäkligt bra. Jag har blivit sådan med åren, mer och mer för mig själv. Jag har skapat helt andra värderingar, jag tycker inte om att gå ut och bara dricka, jag har inte råd, inte heller fysiskt. Det är bara jobbigt.
TURNERA OCH UPPTRÄDA
När jag kom till Åmål i somras var jag trött på allt och jag tänkte att jag ger upp. Det tar på att släpa runt på allt. Det skulle vara en annan sak om man sedan åkte hem med en bunt med pengar, men det är inte alltid man gör det. Jag är inte 18 längre, jag är 44. På ett sätt bryr jag mig ändå mindre ju äldre jag blir. Jag fortsätter nog att göra skivor, men får jag inte mer stöd med det här att resa, kommer de bitarna att falla av. Å andra sidan går det bättre nu. Många resor får du aldrig tillbaka pengarna för. På många sätt är det billigare i USA, men på andra sätt också dyrare. I USA går jag inte ut och spelar på barer, sitter och pratar och dricker. Det är inte värt det. Det är en annan grej om de betalar jättemycket, då står jag ut med det. Otillräckligt betalt och dessutom stå ut med dåligt ljud, prat i publiken… glöm det. De gränserna har jag dragit nu, men det skulle jag inte ha gjort då jag var 18 eller 25. Skall jag ta mig framåt måste jag sätta gränser för det som inte funkar eller ger mig något mer än att jag blir trött och utsliten. Jag klarar mig på det här, men jag tar inget där jag skriver bort mig själv.
MINA VAL
Jag håller fast vid den här one woman band, det kan jag inte släppa nu när det är det jag kommer fram på. Jag gör ibland projekt med andra. Jag skall till Åmål och göra något med Bert Deivert. Sådant är kul. I USA finns det inga tjejer som gör det jag gör. Slutar jag med detta, är ju jag en idiot. Det här är mitt varumärke. Som man sade på Snowy Range Music Festival i Wyoming, det är band i vartenda hörn. Jimi Hendrix over there, Stevie Ray band over here. Det finns så jäkla mycket band och i slutändan låter de likadant. Att hitta något som står ut är ju fantastiskt. Det är på sätt och vis mer jobb att göra det själv, även om det är jobb att ha andra med också. Det kom fram en tjej i Åmål som sade ”du har gjort det svårt för dig själv, du kunde likaväl står framför ett band och se snygg ut. Men här sitter du och stampar”. Men de blir ju glada och det inspirerar ju andra. Det skiljer mig från andra och det gör det mycket lättare för mig. Det hade jag tidigare aldrig tänkt på. Jag bara undrade om det skulle bli accepterat och såg det ur alla möjliga kritiska vinklar. Jag kan leva på detta nu, men det är knapert. Jag har inte behövt ta extra jobb på länge, men om det behövs tar jag till och med sådant som att gräva ned träd eller något annat. Jag bor på ett ställe där det är billigt. Jag bor i Klippiga Bergen i Buffalo Creek och hugger min egen ved. Man kan nog leva billigare i USA än vad man kan här. Det är på gott och ont. Efter år av att ha varit så otroligt fattig, har jag varit tvungen att byta värderingar. Har man inte pengar att gå ut och göra det som andra gör, får man lära sig att uppskatta andra grejer som inte kostar någonting. Jag har blivit på grund av det otroligt fokuserad på vad jag gör. Det går sakta men säkert uppåt.
Text och foton: Anders Lillsunde Jefferson 178
