Herman ”Junior” Parker kan väl knappast betecknas som en blueslegend, men väl som en utomordentligt skicklig artist och låtskrivare, väldigt underskattad av den vita bluespubliken. Under större delen av 50-talet och en bit in på 60-talet utgjorde han och Bobby Bland kärnan i den största skivbolagskoncernen ägt av en svart vid den tiden, nämligen Don Robey. Peacock/Back Beat/Song Birdimperium. ”Feelin’ good”, ”Next time you see me”, ”That’s alright”, ”The Barefoot rock”, ”Driving wheel”, det är några av Parkers mest kända inspelningar och som han i en del fall även gjorde originalen av. Bland den svarta publiken i USA var han under hela sin alltför korta karriär en av de populäraste inom blues och R&B.
Parker föddes i West Memphis, Arkansas, den 3 mars 1927. Memphis låg på andra sidan Mississippifloden och när Parker växte upp kunde den staden nästan mäta sig med Chicago ifråga om att ha ett rikt b1uesliv. Han lärde sig tidigt spela munspel och influerades mycket av Sonny Boy Williamson (Rice Miller) och Howlin’ Wolf. I slutet av 40-ta1et spelade han också i Wolfs band en period, innan han 1950 startade sitt eget band.
Ike Turner blev först med att spela in Parker, vilket skedde i West Memphis 1952. En 78:a kom ut på Modern under namnet Little Junior & His Blue Flames. Vid en andra session spelades ”Love my baby” in, där Parker delar vokalen med Bobby Bland. Den låten förblev dock outgiven fram till dess att Polydor gav ut samlings-LP:n ”Blues For Mr. Crump” i mitten av 70-ta1et. Året efter spe1ade Sam Phillips in Parker för Sun, bl a en ny version av ”Love my baby”. Och ”Mystery train” skulle en annan känd Sun-artist komma att spela in något är senare.
Sedan Sam Phillips funnit det mer lukrativt att spela in vita rockabillyartister och Ike Turner stationerat sig i East St. Louis, blev det 1 mitten av .50-talet en veritabel massflykt av bluesartister från Memphis. James Cotton, Sonny Boy och många till valde Chicago som sitt nya hemvisst. Junior Parker, Bobby Bland och Johnny Ace tillhörde dem som vände ögonen åt sydväst, åt Houston, Texas, till. Litt1e Milton föredrog St. Louis och en del blev tom kvar i Memphis en tid, som t ex Rosco Gordon.
I kraft av en lokal hit i Memphis for Sun, ”Feeli n’ good”, fick Parker börja turnera med Johnny Ace och Big Mama Thorntons revue och kom därmed att uppmärksammas av Don Robey i Houston. 1954 debuterade Parker på Duke, men det dröjde till -56 innan han fick någon storsäljare, och då med ”Mother-in-law blues”. Därefter följde slag i slag ”Next time you see me” (-56), ”That’s alright” (-57), ”The barefoot rock” (-58), ”Sweet home Chicago” och ”Five long years” (båda från -58 och med bästa placenng som nr 13 på R&B-listan).
De första åren dominerade fortfarande det hårda, tuffa Memphis-soundet (Pat Hare fanns kvar på gitarr), men gradvis polerades orkesterljudet av Dukes inspe1ningsledare och arrangör Joe Scott. Blåsarrens dominans blev tydligare, på bekostnad av Parkers eget munspel – även om munspelet aldrig vant särskilt framträdande på skiva – och Texasgitarrister som Roy Gaines och Clarence Holloman bytte av Hare. Och runt om USA var the Blues Consolidated Revue en stor attraktion bland den svarta befolkningen, med Parker som huvudattraktion de första åren med Bobby Blue Bland som andranamn, men med ombytta roller framåt slutet av 50-talet i och med Blands alltmer växande popularitet.
60-talet såg ironiskt nog Parker utan några större hits, trots att det var precis vad.Duke strävade efter genom att kommersialisera honom allt mer. Skivorna hade ofta en poppig, lättviktig framsida och en mer R&B-betonad baksida. Men fortfarande gjorde han många underbara tåtar som ”In the dark” (-61), ”These kind of blues” (-65) och från hans sista session för Duke -66, ”Man or mouse”, vilken betydde en tillfällig comeback på R&B-listan.
Som liveartist behöll Parker iallafall greppet om den svarta publiken och han turnerade flitigt, även om han kom att dela samma öde som drabbat så många kolleger, nämligen att hamna hos ett större bolag, som inte riktigt visste hur och för vilken marknad man skulle lansera en R&B-artist. Mercury (med underbolag Blue Rock), Minit [U.A.) och Capital kom med skivor; slätstrukna produktioner – som något räddades av Parkers inneboende karisma. 1970 kom dock en fin, enkel, straight b1ues-LP på Groove Merchant (LP 502), ”Blue Shadows Falling”. Efter en misslyckad studio-LP i början av -71 tillsammans med organisten Jimmy McGriff, kom de båda några månader senare tillbaka med ett starkt livealbum med mängder av blues och ös. I Chicago 1 aug. och okt. -71 gjorde så Parker de inspelningar som skulle bli hans sista. Dessa resulterade i en fin, modem funky blues-LP, ”I Tell Stories Sad And True”, ett värdigt testamente från en stor bluesman. Den 18 november samma år avled han under operation av en hjärntumör, endast 44 år gammal.
Det är ofta förledande lätt att ta till attribut som unik, stor etc i den här typen av skriverier, men jag tror de håller beträffande Herman ”Junior” Parker. Hans mjuka, varma stämma, lite släpig och ofta med ett lätt vibrato gör det mycket svårt att förväxla honom med någon annan sångare. Det finns inte så mycket dokumenterat om Parker; ingen intervju har mig veterligen hittills publicerats t ex, men 1970 deltog han i Ann Arbor Blues Festival och så här skrev Jim O’Neal ”i down beat: ”Junior Parker’s set was refreshing by contrast. –Parker blew simple but effective harp; his voice was marvelous. He has a melodious voice which would be suited for any kind of music.”
Skivtips:
”I Wanna Ramble” (Ace 42);
”Legendary Sun Performers” (Charly 30135) (delar den med Billy ”Red” Love)
”The Best of…” (Duke(MCA); Barefoot Rock” (Duke 72/MCA) (delar den med Bobby Bland).
