John Paul Hammond föddes i New York den 13 november 1942. Hans far var den legendariske skivproducenten och talangscouten John Hammond Sr, upptäckare av Bessie Smith, Bob Dylan, Bruce Springsteen med flera.
När han var fem år skildes hans föräldrar och John Jr kom att växa upp hos sin mor. Han träffade dock sin far regelbundet och kom så tidigt i kontakt med musik. Den unge John Jr kom att gilla den tidiga rock n’-rollen, t. ex. Bo Diddley, Chuck Berry och Little Richard. Han upptäckte också bluesen tidigt, både countrybluesen och den elektriska Chicagobluesen. Redan 1955 hade han köpt plattor med Muddy Waters, Howlin’ Wolf, Little Walter och Jimmy Reed. Countrybluesen upptäckte han 1957 när han inhandlade en samlings-LP på Folkways kallad The country blues, sammanställd av Sam Charters och med artister som Sleepy John Estes, Robert Johnson, Leroy Carr och Scrapper Blackwell m. fl. Den plattan fick honom, att söka vidare efter mer countryblues.
Hammond började spela gitarr på allvar under tiden i high school, i första hand var det slidegitarr som intresserade honom. Han är självlärd. Efter ett år på college hoppade han av för att, till sin fars förtret, satsa på en karriär som. musiker. Han stack till Kalifornien för att spela på olika klubbar, men efter åtta månader var han tillbaka på östkusten igen många erfarenheter rikare.
Efter att ha gjort sig känd som en duktig tolkare av countryblues i gänget kring Phil Ochs, Richie Havens och Bob Dylan m fl. i New York, erbjöds han 1962 skivkontrakt av Vanguard Records i New
York. 1963 kom LP-debuten med titeln John Hammond. Samma år uppträdde han också på sin första stora festival, Newport Folk Blues Festival.
I slutet på 1960-talet lämnade Hammond Vanguard. Han hade då satt ihop ett band och börjat spela elektrisk blues. Han skulle under 60-talets sista år komma att spela ihop med bl a The Band, Paul
Butterfield, Michael Bloomfield, Jimi Hendrix och Duane Allman. Redan 1964 hade han spelat in LP:n So many roads med Bloomfield, Charlie Musselwhite och The Band-medlemmarna, som då hade bandnamnet The Hawks.
Han kom nu att hoppa från skivbolag till skivbolag – Atlantic, Spivey och Columbia, bolaget hans far hjälpte till att bygga upp. På Columbia spelade han 1973 in en av sina mer erkända LP-plattor, Triumvirate, med Dr John och Michael Bloomfield. Där har Hammond lagt gitarren på hyllan för att enbart ägna sig åt sången. Fyra år innan hade en av hans mest kritikerrosade plattor släppts på Atlantic, Southern fried. Efter att ha misslyckats med att få till det i Stax-Voltstudion hade slutligen den plattan spelats in i Muscle Shoals Soundstudion, med framförallt Duane Allman och Eddie Hinton i framträdande roller.
1970 var ett bra år för honom då han fick göra soundtracket till Dustin Hoffmans storfilm Little big man. I slutet på 70-talet fanns han åter på Vanguard och återigen var han ensam med sin gitarr (plus munspel ibland) och sin countryblues. På Vanguard blev det den här gången tre LP-plattor, den sista var tillsammans med Nighthawks och åter fylld med elektrisk blues.
John Haramond har passerat de 50, lirat blues i över 30 och gett ut mer än 20 album. Man kan tycka att det vore dags för honom att trappa ner. Istället är det tvärtom. Spelningarna duggar tätare än någonsin, skivorna kommer tätare och hans kärleksförhållande till bluesmusiken verkar växa sig allt starkäre. Att denne ”free spirit hänger med ett bra tag till står nog ganska klart.
Skivtips
Bland hans tidiga alster är det de i texten nämnda:
So many roads (Vanguard VSD 79178), Southern fried (Atlantic SD 8251) och Triumvirate (Columbia KG 32172) som kan rekommenderas. Got love if you want it (Pointblank VPB CD-7) anser jag vara den bästa av hans 90-talsplattor.
