Trion längst fram i kajutan (”Nordens Ljus” är en vid kaj förtöjd pråm, väldigt trivsam med restaurant och bar) annonserade på en låt av Stevie Ray Vaughan, en ”honka”. Någon: ”B eller C?” Någon: ”Ja, det blir bra.” Någon: ”Vadå bra, B eller C? Vi körde ju den i går!”. Undertecknad till mig själv: ”Aha, dom har repat.”
Det lektes fram blues den här kvällen av denna högst tillfälliga trio-kreation. Jättekul – och genomgående väldigt bra också. En hel del standards (”Spoonful”, ”How blue can you get”, ”My babe” etc) stöptes om som man aldrig hört dem förut. ”Key to the Highway” hade ett solo mitt i som kunde ha hämtats från Nirvana. Men det hade det inte; det var högst spontant, sa Edvin efteråt. Samson, som skötte det vokala omväxlande med P-O, hämtade en ”Silver spoon” med flera låtar från sin farfar Eric Bibbs repertoar. Mycket uppskattat av den upprymda skaran som fyllde upp kajutan.
Min favorit var ändå deras front porch blues-tolkning av Jimmy Vaughans ”Don´t you know”. Man kan nog säga att det var ”front porch blues” kvällen igenom. Mycket beröm ska de ha för den fina dynamiken. Lyssnat på Buddy Guy kanske.
Samson och Edvin är medlemmar av The Blue Benders och mottog välförtjänt Åmåls Junior Prize 2022 tillsammans med gruppens tredje ungdom, Morris Malek Andersson. P-O startade musikskolan Rytmus och drev den i många år, berättade han. ”Jag är ungefär tre gånger så gammal som dom här ungdomarna.” Bland eliten av slide/lap steel-spelare i landet. Jag hoppas nästan de är lika orepeterade och lössläppta nästa gång jag ser dem! Men håll även utkik efter The Blue Benders.
Straight outta Löfgren
