Scandinavian Blues Association blev den första pristagaren av Notodden Blues Festival Price 1991. Priset består av en statyett och 20.000 kr. Den delas ut till artister, personer eller organisationer som har gjort en speciell insats för bluesen i Skandinavien. Årets pristagare var Amund Maarud, en av Norges nyare gitarrprofiler. Han fick mottaga priset av norgefavoriten Steven Van Zandt.
På en modern bluesfestival får man alltmer sällan uppleva själfull, akustisk blues, vilket var vanligt i slutet av förra århundradet. Numera är det bluesrocken som dominerar och blir allt oftare annonserad som en ny genre i programhäfterna. Några alternativ kunde vara ”Power Blues” eller ”Heavy Blues”.
Ljudanläggningarna har blivit mycket kraftfullare och scenerna utrustas med lika avancerade system som på heavy metal-konserter. Det dominerande instrumentet är fortfarande gitarr, men nu för tiden attackerar sologitarristerna bluesgångarna med samma teknik som heavy metal-solisterna. Högoktaviga toner ska spelas i ändlösa solopartier, medan det trampas på meterlånga effektpedalbord. Trummor och bas följer samma trend, så grooven blir forcerad och intensiv. Ofta är det just heavyartister som ”konverterar” till blues ― eller kanske tvärt om?
Vokalisterna blir alltmer teatraliska och deras image börjar likna glamourrockens idoler. Sångstämmorna bör helst låta som Robert Plant, Roger Daltry, eller kanske Ozzie Osborne? Ibland lyckas någon skriva en spektakulär sångtext och blir genast geniförklarad. Kvinnliga vokalister vill helst låta som Janis Joplin eller Beth Hart.
Muddy Waters profetia “Blues had a baby, and they named it rock’n’roll” har gått i uppfyllelse. Dock med oförutsedda decibelkonsekvenser. Man blir liksom hypnotiserad av det suggestiva trycket och publiken gillar det. Musiken är ju densamma som spelas i DAB-radion. Och det säljer biljetter, effektivt i cash-less kortbetalningssystem.
Notodden Blues Festival gör inga försök att kamouflera artistkategorierna i programmet, bluesrock är bluesrock och det annonseras så. Men man kan kanske undra vad flera av banden/artisterna har på en bluesfestival att göra. Nåja, det temat kommer säkert att debatteras i många år framöver.
Som en av Europas största bluesfestivaler har NBF resurser att rigga den enorma ljudanläggningen. Den centrala huvudscenen, Hovigs Hangar, liknar en hårdrockarena, med kapacitet för 6.500 åskådare. Artisterna, som känner trycket under ljudtesten, blir gärna mera rockiga av det potenta ljudet, oavsett vilken musikkategori de tillhör.
En som representerar bluesrock kategorin är utan tvivel Walter Trout. Han har varit traditionell bluesgitarrist i bl a John Mayalls Bluesbreakers, spelat boogie i Canned Heat och etablerade en framgångsrik solokarriär. Det var innan kollapsen 2012-13, efter flera år i sus och dus. Under ett möte på Notoddens bibliotek berättade han generöst om sin levertransplantation och påföljande konvalescens. Nu var han tillbaks i full vigör, med sin turne ”Battle Scars Tour – 2016”.
Upprepade bokningar var det också för Kim Wilson & The Fabulous Thunderbirds. Mr Wilson verkar byta ut musiker varje gång han återkommer. The Original Blues Brothers kom med de enda två orginalmedlemmarna Steve Cropper och Lou Marino. Fyra norska gitarress radades upp på stora scenen för en slags jamsession. De var nykomlingen Magnus Berg, veteranen Vidar Busk, årets pristagare Amund Maarud, samt fjolårets pristagare Daniel Eriksen. I jakt på den enkla, jordnära blueskonserten hamnade jag till slut på krogen Bellman. Gitarristen och sångaren Jörgen Sandvik var inte ens namngiven i programmet, men han bjöd på ärlig och enkel blues, kompad av trummor, bas och percussion.
Soulsångaren Wee Willie Walker återupptäcktes på äldre dagar av Rick Estrin och norske Kid Andersen. Den lille mannen med den stora sångrösten gjorde bejublade konserter på stora scenen och i Notodden kyrka. Kyrkokonserten fick ett plötsligt avbrott då den digitala PA-anläggningen slutade att fungera. Men a capella-insatser av fru Andersen, Lisa Leuschner och Will Russ Jr. samt Kids sologitarr, visade hur ”the show must go on”.
Svenska inslag då? Jo, Lisa Lystam Family Band charmade publiken med sin show. De hade minst tre konserter, en akustisk och de övriga med fullt PA. Bo Kaspers Orkester bjöd på proffsig underhållning, till bluesturisternas förtjusning.
The Super Sonic Blues Machine var årets huvudnummer och dragplåster. Denna s.k. supergrupp passar väldigt bra in på kategorin ”Heavy Metal Blues”. Trion består av Kenny Aronoff (trummor), Fabrizio Grossi (bas), Lance Lopez (vocal och leadguitar). På scenen fanns ytterligare en anonym, inte ens namngiven, andre gitarrist. Det nyinspelade albumet West of Flushing, South of Frisco lanseras på turnéer med några av skivans gästartister. Till Notodden kom nämnde Walter Trout, Steve Lukather, Robben Ford och, inte minst, Billy F. Gibbons. Succén var självklar och publiken hänförd, framför allt av Mr. Gibbons.
Avslutningskonserten arrangerades som en hyllning till Norges bluesdrottning Kristin Berglund. Hon avled 2006 av en olyckshändelse med en exploderande gräsklippare. Hela Norges blueselit ställde upp på det arrangemanget. En hyllningslåt framförd av Margit Bakken imponerade mest på Yours Truly.
Notodden Blues Festival 2016 Text / Foto; Krister Palais
