En av soul- och R&B-historiens allra största röster tenoren Clyde Lensey McPhatter såg dagens ljus i Durham i North Carolina, en stad helt dominerad av tobaksindustrin. Trots att ett flertal av de skivbolag som Clyde skulle komma att tillhöra lagt ut dimridåer kring hans ålder är födelsedatumet den 15 november 1932 och inget annat. Hans far var baptist-predikant och modern skötte orgeln i Durhams Calvary Baptist Church. Clyde och hans sex syskon sjöng alla från tidiga barnsben i kyrkans kör. Redan innan tio-årsdagen ansågs Clyde som ett underbarn och framträdde solo i kyrkan.
Mount Lebanon Singers
Efter andra världskrigets slut 1945 flyttade familjen till Teaneck i New Jersey. Ett år senare bildade Clyde vokal-gruppen Mount Lebanon Spiritualists Singers med några av skolkompisarna från Chelsior High School. Efter avslutat plugg började Clyde jobba som kontorist samtidigt som han sjöng gospel och spirituals i Mount Lebanon Singers (som de nu hette) så fort tillfälle gavs. För det mesta framträdde de i alla möjliga sammanhang i Harlem, bland annat på talangjakterna på The Apollo Theater.
Billy Ward & The Dominoes
Efter en lyckad audition fanns Clyde 1950 som ledande tenor i Billy Ward’s The Dominoes. En grupp som startats upp av pianisten och sångläraren Billy Ward. The Dominoes skulle under 1951 och 52 vara USA:s populäraste vokala R&B-grupp med en kvidande, gråtande och och Clyde vara den som stod för den största vokalakrobatiken. The Dominoes stil kan klassas som gospelbaserad doo-woop med fräna, fräcka och ganska vågade texter. Gruppen skivdebuterade med Do something for me, en låt som har den 18-årige Clyde som ledsångare. Låten är skriven av Ward efter en uppmaning från Federalbossen Ralph Bass att fixa till en låt i Oriolesstil. Efter två månader hade denna lena ballad avancerat upp till plats sex på R&B-listan. Där skulle de bli flitiga gäster de närmaste åren. Deras två största hits blev Sixty minute man och Have mercy baby som båda klättrade till förstaplatsen. Den sist-nämnda med Clyde som frontman. Andra minnesvärda låtar med Dominoes där Clydes tenor fick ljuda fritt är Weeping willow blues, That’s what you’re doing to me, I’d be satisfied och den fullständigt sanslösa The bells med en snyftande Clyde vid mikrofonen.
I längden fick Clyde allt svårare att stå ut med bandgeneralen Wards stenhårda disciplin. Han behandlade sina sångare som en samling pojkscouter – uppställning och inspektion innan scenentre, speciella tider då de skulle vara tillbaka i hotellrummet och förbud att träffa tjejer. Ekonomiskt var det inte heller någon vidare affär då de stora pengarna försvann i Wards och managerns Rose Marks fickor. Clyde som onekligen var gruppens största vokala tillgång kände att han ville vidare. Detta löste sig våren1953 då Clyde fick sparken av Ward efter att alltför flitigt ha struntat i de uppsatta ordningsreglerna. Hans efterträdare i Dominoes blev förresten Jackie Wilson en kille som skulle komma att låta
höra talas om sig.
”The greatest influence on my accepting that I had a high voice and being proud of it was Clyde McPhatter”
(Smokey Robinson)
Ahmet Ertegun, Atlantic och The Drifters
I maj 1953 bänkade sig Atlantics Ahmet Ertegun i världsberömda jazzklubben Birdland i New York. Gruppen han kommit för att lyssna på var Bill Ward’s Dominoes och då speciellt favoriten Clyde McPhatter. Ahmet greppade tag i sin drink precis när gruppen gjorde sin entre. Ahmet gjorde stora ögon, inte på grund av drinkens styrka, utan på grund av att Clyde inte fanns med på scenen. Efter framträdandet stegade Ahmet in i logen och frågade Ward var Clyde höll hus. ”I fired his ass”, var svaret han fick från Ward. Clydes sorti från Dominoes var tillfället som Atlantics Ahmet Ertegun väntat på, så han var kvickt framme med pennan och skivkontraktet. Bränd av erfarenheterna från tiden på Federal med Dominoes ställde Clyde den här gången både ekonomiska och konstnärliga villkor. Dagen efter Ahmets besök på Birdland var Clyde kontrakterad och snart var hans egen grupp Clyde McPhatter & The Drifters ett faktum.
Den första upplagan av Clyde McPhatter & TheDrifters blev kortvarig. Tillsammans med gamla kompisarna i Mount Lebanon Singers – William Anderson, James Johnson, David Baldwin och ytterligare en tenor ”Little David” Baughn – spelades fyra spår in den 28 juni 1953. Den enda låt som kom att utges från denna session blev balladen Lucille. Producenterna Ertegun och den nyligen anställde Jerry Wexler var missnöjda med Clydes gamla kompisar och ansåg att de inte räckte till för att backa upp honom.
Drygt en månad senare var upplaga nummer två av Drifters bildad. Den 9 augusti var det samling i Atlantics studio. Ahmet, Jerry Wexler, Drifters, en mycket ung Tom Dowd som tekniker och ett gäng musiker, bland annat Sam ”The Man” Taylor på sax, Mickey Baker på gitarr och Jesse Stone på piano och den som stod för de musikaliska arrangemangen, trängdes på det lilla utrymmet. Atlantics studio vid den tiden var lika med kontoret, men med möblerna upptravade efter väggarna.
Fem suveräna låtar spelades in, Money honey, The way I feel, Gone, What’cha gonna do och Let the boogie woogie roll. Money honey släpptes på singel med The way I feel som B-sida och rusade direkt upp på första plats på Billboards R&B-lista. What’cha gonna do fick senare ny text av Hank Ballard & The Midnighters och blev The twist. Den som drog vinstlotten blev dock Chubby Checker som snodde låten av Ballard och fick en hit. Ahmets och Wexlers komposition Let the boogie woogie roll fick vänta med utgivningen ett tag och då släpptes den som en solosingel med Clyde. Fram till den 24 oktober 1954 gjordes 25 inspelningar med Clyde och hans Drifters. Å. vilka låtar de gjorde; Honey love, Warm your heart, Don’t dog me, Bip barn, Three thirty three, Try try baby, Such a night bara för att nämna några. Fram till juni 1955 släpptes i jämn takt sex singlar som alla blev listklättrare. Honey love rusade ända upp till en förstaplats.
Ett av de stora fansen vid den här tiden var Elvis Presley som lyckades ratta in de svarta radiostationerna. Elvis kom ju att spela in både Money honey, Such a night och White christmas i en version som not för not var en kopia av Clyde och Drifters version.
Driftersupplagan med Clyde i täten har lite att göra med senare upplagor. Här var de fortfarande inriktade på en svart R&B-publik och var både vilda, andliga och suktande, trånande sentimentala. Med Clyde som vokal mentor lyckades de också riva barriären mellan gospel, blues och R&B. Clydes fritt flygande gospelharmonier tog steget in i syndens näste. Vid den här tiden var det ingen som tänkte på hur de vita skivköparna skulle nås eller vilka ord som inte skulle accepteras på de vitas radiostationer. Det var musik direkt från hjärtat som producerades. För min del finns Driftersguldkornen från den här perioden, även om senare upplagor höll bra klass till långt in på 60-talet med många klassiker på sitt samvete.
”McPhatter was an all-around master. I heard him do Harbour lights when he was with Billy Ward and the Dominoes. That destroyed me. His voice had a power and beauty I greatly admired”
(Marvin Gayes svar pa fråga från David Ritz vilka sångare som påverkat honom mest. Clyde var en tillsammans med Rudy West (Five Keys), Little Willie John och Ray Charles)
Solo
Clyde hade ryckt in i lumpen 1954. På permissionerna hade han dock spelat in med Drifters, kört in en duett med Ruth Brown samt två solospår Seven days i augusti 1955 och strax innan muck Treasure of love i mars 1956. När Clyde stegade in till Ahmet Ertegun och Jerry Wexler efter lumpen var det som soloartist. Namnrättigheterna till Drifters hade han redan sålt till gamle managern George Treadwell. Ny manger var Irving Feld som snabbt lyckades med konststycket att boka Clyde för summor som inte ens Drifters fått ihop tillsammans tidigare.
Solokarriären skulle till att börja med bli framgångsrik. Under åren 1956-64 skulle 20 låtar placera sig högt på både pop- och R&B-listorna. De flesta hitsen kom under Atlantictiden som varade till 1960 och den största var miljonsäljaren A lover’s guestion från 1958. Annat som slog stort var ljuvliga ballader som Without love (there is nothing), Treasure of love, Long lonely nights, No love like her love, You’ll be there, Seven days och snabbare saker som Rock and cry, Thirty days, Since you’ve been gone, Come what may, Lovey dovey och Just hold my hand.
MGM, Mercury och ut i kylan
1960 blev Irving Feld och Ahmet Ertegun osams. Det hela slutade med att Feld ordnade fram ett kontrakt med MGM för Clyde. Med facit i hand kan sägas att bolagsbytet blev början till slutet. I intervjuer som gjorts har Clyde berättat att han aldrig ville lämna Atlantic men att hans kontrakt med Irving Feld gjorde det omöjligt för honom att stanna. Sex singlar släpptes på MGM men inget hände och 1962 fanns McPhatter på Mercury. Där fick han sin sista stora hit 1962 med Lover please som klättrade till sjunde plats på USA-listan. Även Ta ta, I´ll love you till the cows come home och Little bitty pretty one sålde bra, men sedan var det roliga slut.
Om Clyde under Atlantictiden rev barriärer mellan gospel och djävulens musik så var det mer frågan om gospelns intåg i popen på 60-talet. Hans gospelrötter, speciella harmonier, fraseringar och fria behandling av oktaver och toner fanns kvar, men låtmaterialet var ett annat. Lättsammare, mer lättsmält och med urvattnade texter som inte skulle stöta sig med någon. Försök att ta steg åt Nat King Cole-hållet eller att få fram en svart Frank Sinatra gjordes kring mitten av 60-talet, utan kommersiella framgångar. Röstmässigt hade han alltid styrkemässigt befunnit sig jämsides med de två.
Slutet
Ett alltmer ihärdigt drickande började också märkas av, både på och utanför scenen och Clyde fick allt svårare att få skivkontrakt. En kort period på Amy Records 1966-67 och inspelningar i Rick Hall’s Fame Studio i Muscle Shoals passerade spårlöst förbi. 1968 flyttade han till England och försörjde sig genom att sjunga sina gamla hits på olika småklubbar. Skivinspelningar i London för Deram och B & C gav inte något och i början på 70-talet fanns han i New York igen. 1970 gjorde han sina sista inspelningar i Philadelphia för Decca. Det var en utbränd man som dog drygt 39 år gammal i ett hotellrum i New York den 13 juni 1972. Döden orsakades sannolikt av komplikationer på grund av skrumplever, svagt hjärta och magsår. Några månder innan sin död hade Clyde ringt och pratat med Ahmet Ertegun och önskat få komma tillbaka till Atlantic.
Clyde McPhatter kunde vrida och vända på toner och krama känslor ur låtar som egentligen inte ens hade några. Han skulle ha kunnat sjunga hämtmenyn från pizzabutiken på hörnet och fått det till en stark komposition. Under en dryg tioårsperiod hjälpte denna röst och starka låtar honom att för evigt skriva in sig i R&B-historien. Glömskan slog dock hårt mot en man och artist som en gång var toppnamnet på 50-talets rock’n-rollshower och historien tog slut alltför tidigt.
”Good times, cheap wine, young chicks, so fine ain’t no better place to be than rockin’n’rollin’ in 333 you get a chance to mix with everybody nobody seems to care you get a little bit of everything wine, women and song you can stay there for 60 minutes or lay there all night long there’s a lot of ecstacy anytime you fall in 333”
(från ”Three thirty three”, text & musik: Clyde McPhatter)
