Från bluesnörd till gospelfantast
När Per som 21-åring fick spela piano på Magic Sam’s platta West Side Soul hade han ingen aning om att den skulle komma att bli en riktig kultplatta: en av de mest kända skivinspelningarna i Chicagos blueshistoria! Stockholm Slim hette han på plattan, och detta är sannolikt det internationellt mest ryktbara en svensk bluesartist har åstadkommit.
Året var 1967. Tidig guldstjärna i CVt för Slim alltså. Vägen därefter har varit skiftande. Länge var bluesen det allt dominerande för honom – uppmärksammad blev bland annat LPn Blues På Svenska: Peps Och Slim, utgiven 1975 – men från tidigt nittiotal kom gospeln att ändra hans färdriktning radikalt. Han har nu skaffat sig ett namn som en av de främsta gospelutövarna i vårt land – som pianist, emsembleledare, sångare, arrangör och producent. Dock har inte bluesen helt getts på båten: vi kan se honom i trion Bill, Slim & Guy – ett bluesband han var med om att starta redan 1962 under namnet Slim´s Blues Gang. Det är mig veterligt Sveriges första bluesband. Tillika även äldsta, still going strong! Slim är – jämte Peps Persson och Bill Öhrström – en verklig pionjär inom svensk blues.
Vi känner Per sedan länge som ”Slim” Notini. Hur fick han namnet Slim? Jo, det var pianisten Lasse Edegran, som tyckte sig känna igen vissa pianolicks, som en ung Per plankat från Memphis Slim. Detta ”Slim” hänger i, så han får i denna artikel heta Slim, inte Per.
Musiken under uppväxten
Han föddes 29 januari 1946, och som så ofta är fallet med blivande musiker, i ett hem med mycket musik:
– Mina föräldrar tyckte om musik. Mamma var särskilt intresserad och hade ofta på radiokonserter med Bach, Beethoven, Mozart, Schubert och så vidare. Men lättare underhållningsmusik som wienervalser och schlagers hade hon och pappa inget emot heller. Mamma spelade piano, och pappa tog ibland fram sitt dragspel. Jag tyckte mycket om att lyssna på radio eller grammofon och upplevde musik starkt.
Slim själv började spela piano när han var elva år, i Kommunala musikskolan.
– Jag gillade min pianolärare, som också var restaurangmusiker. Jag älskade att höra honom svänga loss i jazziga låtar. Att lära mig spela efter noter kände jag inte så mycket för, men genom honom utvecklade jag framför allt mitt gehör. Min förmåga att improvisera växte fram genom att lyssna på jazz och blues, både live och på skiva.
Färdigheterna testades sedan ihop med andra musikintresserade ungdomar:
– Dixieland och New Orleans-jazz var den första musik jag utövade tillsammans med några kompisar i grannskapet. Mamma och pappa öppnade hemmets dörr på vid gavel och vi övade i vardagsrummet. Lasse Edegran var en av vännerna. Han var två år äldre än mig och spelade piano väldigt bra. Han blev senare proffsmusiker i New Orleans. Vi spelade låtar som Jada, Alexander´s Ragtime Band, When the Saints Go Marching In, Red River Valley, High Society, Basin Street Blues och många fler. Det var Lasse Edegran som introducerade jazzmusiker som Jelly Roll Morton, Bunk Johnson, George Lewis, Sidney Bechet och Louis Armstrong i mitt liv. Vi var ett litet gäng som satt hemma hos mig och spisade skivor. När vi sen bildade den här kvartersorkestern, lärde jag mig kompa efter ackordanalyser och att improvisera solon. Ibland spelade jag faktiskt även trummor, när Lasse var med på piano. Min pappa köpte en begagnad bandspelare – en enorm, tung apparat – som vi killar hade mycket glädje av. När jag var 16 år – det var 1962 – uppträdde jag för första gången inför publik i olika amatörjazzband. Jag minns att det var en underbar känsla att höra applåder och att bli beundrad som musiker!
– New Orleansmusik – eller trad-jazz, som den senare kom att kallas – var ju den tidens ungdomsmusik, innan Beatles, Stones och liknande brittisk rock invaderade dansbanor och ungdomsgårdar i Sverige.
Bluesen
Vägen till bluesen kom från lite annat håll.
– Jag kom ursprungligen in på blues genom att lyssna på plattor med Little Richard, Elvis, Bill Haley, Jerry Lee Lewis, och allra mest Fats Domino.
– Jag fastnade för det direkta och hämningslösa känslouttrycket i sången hos Little Richard och Fats, och den komplexa rytmen. Alltså svänget som deras band levererade. Sådan rytm finns inte i västerländsk konstmusik. I europeisk populärmusik finns afro-amerikansk rytm inlånad och omarbetad, ofta på ett schablonmässigt sätt. Det var alltså en musik som jag aldrig hade hört maken till, och som grep mig djupt i min tonårssjäl. Inte så långt efter dessa rockare upptäckte jag Big Bill Broonzy, Champion Jack Dupree och Memphis Slim, som fanns på EP-skivor på kommersiella skivbolag. Det fanns även en begynnande – inte sällan illegal – återutgivningsmarknad av blues i framför allt England, Frankrike och Holland. På det viset kom jag i kontakt med de stora prewar-artisterna; Leroy Carr, Bessie Smith, Blind Willie Johnson, Blind Lemon Jefferson och liknande. Jag minns särskilt en serie LP-återutgivningar på franska RCA-etiketten. Det var tiotumsplattor, ett ovanligt LP-format, som senare försvann och ersattes av de större tolvtumsskivorna. Där hörde jag för första gången en rad artister med fantasieggande namn: John Lee ”Sonny Boy” Williamson, Big Maceo, ”Jazz” Gillum, Washboard Sam… Från den stunden var jag helt uppslukad av blues!
Piano favoritinstrumentet
Slim lyssnade mycket på boogie woogie-pianister.
– Jag köpte plattor med boogie woogie-pianister som Roosevelt Sykes, Pete Johnson, Meade Lux Lewis och Albert Ammons, förutom Memphis Slim. Lite senare upptäckte jag Lloyd Glenn, Jay McShann, Professor Longhair och Sonny Thompson. Det var en intensivt lyssnande period i mitt liv. Jag ville så gärna veta hur de gjorde sina licks, och hur de fick fram sitt sväng!
Överhuvudtaget var det piano som blev Slims stora grej.
– Jag lärde mig att tycka om den akustiska träklangen hos pianot. Jag var också fascinerad av att det gick att kompa sig själv när man spelade melodier. Pianoklaviaturen erbjuder också en så tydlig överblick av det västerländska tempererade tonsystemet i oktaver. Jag drogs till den teoretiska sidan av musiken som komponering och arrangemang. Jag ville förstå hur systemet var uppbyggt.
Senare kom Slim att gå på olika kurser som Musikaliskt hantverk vid Stockholms universitet. Där fick han lära sig gehörsträning, rytmdiktat, fyrstämmig sats och analys av musikverk. Han tog också lektioner av olika pianopedagoger.
Men Slim gillade också att sjunga, och har genom åren framträtt en hel del även som sångare.
– Jag älskade tidigt att sjunga. Från början barnvisor ur Alice Tegners klassiska Nu Ska Vi Sjunga, men sen blev det mycket sång i skolan på mellanstadiet. Förutom klassiska svenska visor sjöng vi även engelska sånger hämtade ur en liten bok med titeln An Anglo-American Song Book, som jag fortfarande har kvar ett exemplar av; tryckår 1947, pris 1 kr. Den innehöll minst fem negro spirituals, men absolut ingen blues.
Lärare i många år
Apropå mellanstadiet utbildade sig Slim sedermera till mellanstadielärare (1967-69), varpå han efter några års tjänstgöring vidareutbildade sig i blockämnet svenska. Han slutade undervisa 2011, efter att ha arbetat 22 år i grundskolan; han var en period även lärare på Komvux.
– Runt mitten av sjuttiotalet gjorde jag ett uppehåll på åtta år då jag försökte leva som musiker enbart, men fann att musikbranschen var alltför osäker så jag återvände till skolan. Men jag gillar att läsa, studera och lära ut. Det har alltid gått hand i hand med mitt musikintresse. Däremot kände jag aldrig någon lockelse att bli musiklärare.
Slim´s Blues Gang
1962 startade Slim ihop med Bill Öhrström Slim´s Blues Gang. Han kan skryta med att det är Sveriges första – och äldsta – bluesband! Slim spelade piano och sjöng, Bill spelade trummor och Bills lillebror Guy hanterade kontrabas. Göran Ramberg medverkade på altsax och Bosse Hansson var även med en kort tid som gitarrist.
–Redan 1962 hade Bill, Guy och jag mötts på en scen ute på San Jacinto Jazz Club på Abrahamsbergs gård norr om Stockholm.
Det var en söndag, och Slim hade först suttit in hos kvällens husband San Jacinto Jazz Band. I en paus framförde Slim ett improviserat set med boogie woogie, vilket drog till sig Bills och Guys intresse. De hakade glatt på som tillfälligt kompband. Nästa söndag var alla tre där igen, och så var stenen i rullning.
Slim´s Blues Gang framträdde i Stockholmstrakten på klubbar och privata fester och fick allt fler spelningar. År 1971, när Slim hunnit bli 25 år, hade de till exempel 26 gig, det vill säga i snitt en spelning var 14e dag. Redan under åren 1963 och 1964 spelade de även in en hel del låtar, varav sex stycken kom ut på en 33 1/3-varvs-EP 1966. Bandet finns fortfarande – över 50 år senare! – nu under namnet Bill, Slim & Guy. Bill spelar numera mest munspel och sjunger (den intresserade kan läsa mer om detta i en intervju jag gjorde med honom i nummer 175 av Jefferson; finns även utlagd här på hemsidan).
Chicago och West Side Soul
Nu är det dags att rikta blickarna mot USA och Slims resa dit. Året var 1967 och han var 21 år.
– Det var på sommarlovet när jag gick på lärarhögskolan. Jag tillbringade tre veckor i Chicago och bodde hemma hos Bob Koester, ägaren till Delmark Records. Livet låg framför mig och jag hade privilegiet att utforska en musik och kultur som jag var så nyfiken på. Det var ett fantastiskt äventyr bara att befinna sig i Chicago, en miljö som var så fullkomligt annorlunda än mitt trygga liv i Enskede Gård, villasamhället i Stockholms utkant. Jag kommer ihåg hur en svart man ropade till mig på gatan: Finns det några svarta människor där du kommer ifrån? Faktum är att jag var cirka femton år när jag första gången såg en afroamerikansk person i verkligheten, på tunnelbanan.
– Bob berättade att han skulle ha en skivinspelning med Magic Sam och bjöd in mig att vara med i studion. Av någon anledning uteblev pianisten, troligen Otis Spann, och jag framkastade då till Magic Sams manager Bill Lindeman: I can play! Inom parentes kan nämnas att jag träffat Otis Spann några dagar tidigare, och fått en pianolektion av honom på ett ställe som hette Mother Blues. Bill, och även Magic Sam, tyckte det var OK. Jag minns fortfarande hur enkelt allt var. Hur jag bara flöt fram på ett komp som var så oerhört stadigt och rytmiskt säkert. Det var Odie Payne Jr på trummor, Mighty Joe Young på kompgitarr och Earnest Johnson på elbas. Jag hade en komp-roll men kunde göra lite fills i de tonarter som jag kände mig bekväm i. Jag blev förvånad över att Sam spelade i både B och fiss dur. Musikerna och Sam var väldigt schyssta och uppskattade mina insatser. Bob lät mig senare plocka ut plattor från sin skivaffär som betalning. Det är en stor skillnad att spela blues med afro-amerikaner, som har hört och utövat sin folkmusik sen barnsben, och vita – framför allt européer – som dels är obekanta med svarta människors uppväxtmiljöer och dels bara lyssnat på skivor. Jag tror att det gäller än idag, även om blues numera har en mer globaliserad prägel. Den här skillnaden är till och med ännu mer tydlig mellan svart amerikansk gospel och vita europeiska gospelkörer. Det märks speciellt i den vokala klangen, fraseringen och den språkliga och kroppsliga kommunikationen från scenen.
West Side Soul-plattan kom att bli enormt uppmärksammad världen över och Slim Notini kunde sola sig i glansen hemma i Sverige.
– När jag kommit hem igen läste jag i den tongivande tidningen Down Beat att Magic Sams platta hade fått strålande kritik – 5 av 5 stjärnor. Självklart var jag stolt. Min medverkan har i efterhand betytt mycket bland blueskännare i Sverige, men också i andra länder. Jag tror att jag var in the right place at the right time. Down Beat-recensionen (14/11 1968) slutar med: This LP is thoroughly enjoyable and historically significant. Mitt rykte började växa och framgången sporrade mig att fortsätta musicera. Om jag ska vara helt ärlig är det otvetydigt så att mytbildningen kring Magic Sam förstärktes av hans tragiska död, 32 år gammal 1969. Av den anledningen kunde hans manager Bill Lindeman långt senare konstatera om Sam: He was untouched by mediocrity. Jämför med till exempel Otis Rushs eller Buddy Guys diverse magplask i sina skivkarriärer!
Slim blev lite av en kändis i Stockholm.
– Jag hade en liten entusiastisk fanklubb nere på klubben Magnus Ladulås där jag uppträdde regelbundet i början av 1970-talet. Jag tror att även ”Pelle Piano” Ellström var en av mina beundrare. En gång minns jag hur förvånad jag blev när det visade sig på en konsert att folk hade kommit dit bara för att lyssna på MIG. Jag tror det var efter att Blues På Svenska-plattan med Peps hade kommit 1975. Men jag var alltför blyg och tillbakadragen och saknade den portion narcissism som ofta krävs för att vara estradlejon. Jag kunde helt enkelt inte ta scenen i besittning på det sätt som entertainers behöver göra för att bli långlivade som artister. Däremot var jag bra på att anpassa mig till andra. Jag trivdes bland artister och musiker, och jag var en uthållig organisatör.
Skivor
Redan innan Slim åkte till USA hade han i egenskap av pianist haft skivsamarbete med Peps; på den tiden med namnet Linkin´ Louisiana Peps.
– Det var på plattan Blues Connection [Peps första LP, min anm.]. Den spelades in i februari 1967, cirka fem månader före min Chicagoresa. Jag har inga tydliga minnen av det, men så här i efterhand kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket osäkrare och mer tröttande det var att spela med svenska än med amerikanska musiker. Jag beundrade dock Peps för hans förtrogenhet med blues och hans målmedvetenhet att bli artist.
1971 utkom The Blues Ain´t Strange, Slims första LP med Slim´s Blues Gang, utgiven på Sonet Records – elva låtar, alla med engelsk text. Slim hade skrivit titellåten och han sjöng och spelade piano. Bland övriga märks framför allt en ung Roffe Wikström på gitarr. Han hade också skrivit två av låtarna. Roffe var permanent medlem i Slim´s Blues Gang en period i början på sjuttiotalet, något som kom att bli ett första genombrott för honom. Plattan producerades av amerikanen Sam Charters.
– Sonet var ett framgångsrikt svenskt skivbolag, som kring 1970 anställde den amerikanske producenten och musikforskaren Samuel Charters. Han var även en framgångsrik författare till ett antal böcker om blues och jazz. Sam hade ett äkta intresse för all slags folkmusik. Jag tror att han hörde mitt band på någon klubb, troligen mitt stamställe Magnus Ladulås i Gamla stan i Stockholm. Det var givetvis en dröm som gick i uppfyllelse för mig, att få göra en LP med mitt eget R&B-band på ett kommersiellt skivbolag. Jag försörjde mig ju på den tiden som lärare, och jag fattar inte idag hur jag hade energi och tid över för att spela så mycket som jag gjorde. Men jag drevs av en vilja att lära mig nya saker om musik och scenkonst. Första halvan av sjuttiotalet var en intensiv period som byggde upp min identitet som Blues-Slim. Året 1975 hade jag i snitt en spelning var tredje dag.
Blues på svenska
Just det året, 1975, kom också plattan Blues På Svenska: Peps & Slim. Detta var ett trendbrott som gav eko i den svenska bluesvärlden: tio klassiska blueslåtar, samtliga översättningar från engelskan till svenska! När hade man hört något sådant förut? Åtminstone inte på ett helt album. Peps stod för fem av översättningarna (i hans fall till skånska), där han också sjöng, och Slim, som översatt de andra fem, sjöng på sina fem. Flera av dem hade färgstarka namn: Hokus Pokus Man (Hoochie Coochie Man), Ropar På Min Snoppa (Howling for My Darling), Rullar Och Tumlar (Rollin´ And Tumblin´), Liden Rö Tocke (Little Red Rooster). Peps spelade gitarr och munspel, och Slim levererade pianospel samt blåsarrangemang. Sam Charters producerade även den plattan, samt skrev en entusiastisk baksidestext.
– Blues På Svenska var rolig att göra, framför allt för att jag utmanade mig själv att brottas med att översätta bluesens fantasifulla uttryck till svenska. Två saker oroade mig dock. Dels tyckt jag inte om att höra min egen röst, och dels tyckte jag att Peps översatte och sjöng sina valda blueslåtar med betydligt större träffsäkerhet än jag själv gjorde. Facit har ju också visat att Peps obevekligt och kompromisslöst fullföljde en artistkarriär, medan jag har ägnat mig mer åt den historiska, administrativa och tekniska sidan av musiken. Jag är dock stolt över att jag lyckades åstadkomma de blåsarrangemang som förekommer på plattan.
Cyndee Peters
Slim samarbetade i mitten av sjuttiotalet mycket med gospelsångerskan Cyndee Peters.
– Cyndee Peters kom till Sverige i slutet av 1960-talet. Hon hade universitetsutbildning i sociologi. Men hennes kärlek till musik var stark. År 1975 började jag tröttna på att leda ett eget band. Musiken, företrädesvis blues-tolvan, började dessutom kännas sliten. Cyndees första pianist hette Per-Erik Hallin. När han slutade hos henne fick jag en förfrågan från Cyndee om samarbete. Det resulterade i ett intensivt turné-år 1976 med bland annat flera tv-program med mitt band. Jag gjorde dessutom minst en skolturné med Eric Bibb. Men redan 1975 hade jag mycket jobb med Cyndee på skolor, folkhögskolor, studentnationer och kulturhus runt om i landet. Cyndee hade en strategisk blick för att bygga en karriär. Hon märkte hur lite svenskarna visste om svart amerikansk kultur och särskilt folklig gospel. Hon sponsrades av Rikskonserter under flera år.
Med Roffe Wikström
Slim började sedan spela ihop med Roffe Wikström. Wikström hade ju tidigare ingått i Slims band, nu blev det tvärtom.
– Under mina universitetsstudier skrev jag en uppsats om den svenske poeten Nils Ferlin. Senare tonsatte jag även ett antal av hans dikter. Jag ville göra en platta med Ferlin. Den som omsatte den idén i verkligheten var Roffe Wikström. 1977 föll mitt band isär på grund av för få spelningar, och för många tillfälliga ersättare i bandet. Cyndee hade skaffat sig en ny pianist, Gösta Nilsson, som var utbildad kyrkomusiker. Roffe Wikström ville ha med mig på en skivinspelning och därifrån var steget inte långt till att bli medlem i hans band. Bilden på baksidan av skivfodralet till hans LP Jävla Måndag visar Roffe, basisten Teddy Walter, trummisen Ali Lundbohm och jag i en replokal, som hade den tidens klassiska design med äggkartonger på väggarna. Det var källaren i samma hus där jag fortfarande bor. Jag levde fortfarande i drömmen om att vara musiker. Från turnéerna med Roffe minns jag ett antal roliga stunder i turnébussen med den oförliknelige Ali Lundbohm – salig i åminnelse – som hade en härlig galghumor.
– Jag var med om åtminstone tre turnéer med amerikanska R&B-artister, där Roffe var gitarrist och jag pianist. Det var Roy Brown 1978, Albert Collins också 1978 och Charles Brown 1979. Men det uppstod konflikter mellan mig och Roffe och jag var tvungen att sluta. Det var egentligen helt naturligt eftersom jag nyss blivit pappa. Dessutom saknade jag min gamla roll som ledare och idékläckare.
Slim kunde nu tillbringa mycket tid med sin första dotter. Men det dröjde inte länge förrän jazztrumpetaren Lars ”Sumpen” Sundbom rekryterade Slim till sitt band Sumpen Swingsters. Det passade Slim bra eftersom det inte var på heltid.
– Jag gjorde några plattor med hans roliga tradband plus turnéer runt om i landet. Men det här var dock i högsta grad en amatörorkester.
Route 66 Records
Vi ska nu hoppa tillbaka ett par år i tiden. Slim hade gjort bekantskap med Jonas ”Mr R&B” Bernholm, som var pigg på att börja producera plattor. Det verkade lockande även för Slim, vid sidan av musicerandet. Route 66 Records kom det nu legendariska skivbolaget att heta. En lång rad R&B-återutgivningar gavs ut.
– Jag lärde känna honom på någon av de bluesträffar som anordnades av Stockholm Blues Society [nuvarande Stockholms bluesförening, min anm.]. Troligen i början av 1970-talet. Han var, och är, en genuin entusiast av svart R&B och närbesläktad musik. Jonas hade förmågan att systematisera sitt skivsamlande på ett ytterst produktivt sätt. Han skaffade sig också djup förståelse för svart kultur i Amerika.
– År 1976 hade Jonas, Bengt Weine och jag beslutat att vi skulle starta skivutgivning. Vi granskade våra skivsamlingar och komponerade LP-skivor med våra favoritartisters bästa låtar och lät göra överföringar av 78-varvare i EMIs studio. Jag skrev diverse baksidestexter och bistod Jonas, som finansierade allt och därmed också styrde arbetet. Jonas höll kontakt med artisterna och betalade dem till och med royalties. Hela hans fantastiska gärning är nyligen skildrad av Jan Kotschak i ett nummer av tidningen American Music. Vi jobbade intensivt med dessa produktioner tillsammans under sju-åtta år. Det var en stimulerande tid som också ledde till att jag med hans hjälp – under perioden 1978 till 1983 – kunde boka turnéer i Sverige, med avstickare till Norge, Danmark och Finland, med världsberömda artister som Roy Brown, Charles Brown, Ruth Brown, Floyd Dixon, Jimmy McCracklin och Nappy Brown.
Musikstudier med mera
Åren 1978-1982 ägnade sig Slim åt studier på Musikhögskolan i Stockholm. Han fördjupade sig i musikvetenskap och musikproduktion.
– Idag är jag så tacksam för att jag fick möjlighet till detta. Återigen vidgades mina vyer och min förståelse för musik – som konstform och kommersiell bransch. Jag kunde bland annat – som ett projektarbete, med musikvetenskapliga institutionens välsignelse – planera och genomföra en turné med Rosco Gordon i Sverige och Norge. Jag bjöd upp Rosco till Musikhögskolan. Han satt i en föreläsningssal och berättade om sin karriär, hur han till exempel umgicks med Elvis Presley i Sun-studion i Memphis. Studenter och lärare, bland annat Bengt-Arne Wallin, satt andäktigt och lyssnade!
Lite senare, 1983, fick Slim jobb som artistförmedlare på Yrkestrubadurernas förening (YTF). Hans lön betalades av Musikerförbundet.
– Jag satt med tre telefoner och bokade en massa artister, till exempel Stefan Demert & Jeja Sundström, Bengt Sändh och Finn Zetterholm. Efterhand tillkom bokningar av Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström och Peps Persson, bland många andra. Jag fick lära mig om facklig kamp och fick inblick i trubadurers privatliv. Jag sympatiserade med YTFs målsättning att sprida kvalitetsmusik till allmänheten. Jag minns med glädje särskilt de barnmusikfestivaler som jag hjälpte till att arrangera.
1986-1988 hade Slim ett band med tre saxofonister (Göran Eriksson, Janne Lööf och HP Andersson), gitarr, bas och trummor, som spelade Fats Domino-musik både i Stockholm och Göteborg. Peps var med på en sådan Fats-turné.
Gospel
När vi kommer fram till 1990-talet går Slim radikalt in för gospel. Det var en personlig identitetskris som öppnade dörrarna till den. Redan 1977 hade han träffat sin blivande fru, Maria, på en jazzklubb. Hon var prästvigd och hon kom att få stor betydelse för honom. Slim blev efter hand djupt troende. Han kom i kontakt med kristna sångare och musiker, som han upplevde som en ny sorts människor.
– En av dem var trubaduren Thomas Hagenfors. Mötet med honom var betydelsefullt och jag lyssnade intensivt på hans låtar och lärde mig sjunga och spela dem. Han inspirerade mig att skriva egna sånger med trosvissa texter. Jag producerade och spelade in en egen kassett och lite senare gjorde jag även en CD på eget skivmärke.
Slim fick ett annat förhållningssätt till blues.
– Min upplevelse av blues, R&B, soul och all annan världslig musik förändrades i ett slag! Det kan inte vara lätt för en utomstående att förstå, att plötsligt förbleknade Fats Domino, BB King, Magic Sam, Muddy Waters, Elmore James och alla dessa artister som jag hade hållit så högt. Men det var inte på grund av melodierna, klangerna eller rytmerna. Det var texterna som plötsligt framstod som sorgliga klagovisor. Jag uppfattar bluesgenren på det sättet än idag. Musikforskare har pekat på att efter det att slaveriet upphävdes 1865, följde en tid då många svarta före detta slavar blev tilldelade små egna odlingslotter. Dessa människor blev – paradoxalt nog – mer isolerade från varandra när de satt ensamma och geografiskt utspridda. Rent sociologiskt gynnade den förändringen uppkomsten av den individuella sång som kallas blues i Amerika. Gospel, med rötter i negro spirituals, har däremot med gemenskap att göra. Gospel, till skillnad från blues, är i grunden flerstämmig sång och den utgår från en plats där man samlas – i kyrkan. Gospel betyder glatt budskap. Det är en betydligt mer positiv och befriande musik än blues. Dessutom är gospel oftast mer sceniskt underhållande än blues. Även om man ibland kan höra doakörer i soul och R&B låter de sånginsatserna tama i jämförelse med körsång i gospelgrupper.
– Kan inte låta bli att nämna att när jag träffade Sam Charters cirka 2005 bekände han för mig att gospel var den enda amerikanska folkmusik som han inte hade undersökt. Han hade mer eller mindre ignorerat svart gospel! Ändå påstod han att utan den afroamerikanska kristna kyrkan, hade de svarta i USA aldrig klarat sig igenom slaveriet och den bittra kamp för befrielse som fortfarande pågår. Men vad som slog mig mest var att Mr Charters, efter 55 år som berömd forskare, författare och skivproducent kommit fram till slutsatsen att blues är en deprimerande, mörk och negativ musikstil!
Slim, som tidigare börjat uppleva sig som misslyckad både som lärare, musiker och artist, fick ny luft under vingarna och kände mening med tillvaron. Han ville också leva ut sin tro genom att göra gott för andra människor, och citerar the king of rock´n´roll, Little Richard: What makes gospel so endearing to me, is that you have to live what you preach.
Gospel Friend
Han blev nu intresserad av att ge ut gospelplattor, och fick en trogen stöttepelare i Jonas Bernholm, som han ju redan tidigare samarbetat med.
– En dag runt år 2000 stötte vi på varann av en slump på stan. Det var då jag kastade fram förslaget om att ge ut svart gospel. En del artister, som hade börjat som gospelsångare, hade senare gjort karriär inom pop, R&B och soul. En av dem var Marie Knight, en oerhört begåvad och uttrycksfull artist. Jag spårade upp henne och en vacker dag år 2003 befann jag mig i Greenwich Village, New York, på en studentklubb och fick höra henne på en hyllningskonsert för Sister Rosetta Tharpe. Då hade vi redan gett ut vår första Gospel Friend-CD med Marie. Men redan 1999 arrangerade jag en lång turné i Sverige och Danmark med The Dixie Hummingbirds. Deras scenshow var både proffsig och gripande. Jag minns hur glatt förvånad Cyndee Peters blev att få uppträda på samma scen som denna världsberömda gospelkvartett.
Han gav sig med hjälp av Jonas i kast med en lång återutgivningsserie av gospel från The Golden Age Of Gospel 1945-1965. Slim tyckte det var en förbisedd, bortglömd och till och med föraktad musikgenre, vars uttolkare tycktes ha blivit intressanta enbart om de tagit steget över till soul eller pop, som till exempel Sam Cooke, The Staple Singers eller Al Green. Musikrecensenterna i svenska medier var dock ibland vare sig kunniga eller intresserade, när de fick sig recensionsexemplar tillskickade, och Slim upplevde att vissa hade en exkluderande attityd gentemot gospel. Det gick bättre i utlandet.
– Numera är Gospel Friend-plattorna kända i många länder och säljs worldwide. De är tillgängliga via Amazon.com och spelas på radiostationer i USA, Kanada, Frankrike och Australien. Förra året blev vår CD I Feel The Holy Spirit med Clara Ward utvald av kulturdepartementet i Philadelphia, Pennsylvania, att representera gospelgenren i stadens utbud av inspelad musik.
Slim´s Gospel Train
Men Slim ville också sjunga och spela gospel offentligt, både i kyrkan och på krogen. Det blev en anledning till att han startade en gospelgrupp, som fick namnet Slim´s Gospel Train. En annan var att han ville lära sig mer om genren rent musikaliskt: melodier, harmonier, rytmer och flerstämmig sång. Han hade också intresse för religiös poesi.
– Jag har som devis att alltid försöka omge mig med sångare och musiker som är bättre och mer musikaliskt tränade än jag själv. Flera duktiga sångpedagoger och körledare har varit med i min grupp. Jag har lärt mig enormt mycket av dem. Samtidigt har de uppskattat att sjunga den enkla blues-gospel som passar så bra i en kvartett eller kvintett.
Det var inte förrän år 2012 som han vågade ta ett vikariat som körledare för en hel gospelkör på 35 till 40 personer.
– Det var en verklig utmaning, men jag lyckades vända det som till en början såg ut som ett nederlag till en seger. Jag bjöd in Bill Öhrström, Lisa Lystam och Brian Kramer och olika andra musiker att komma till kören och medverka på gudstjänster i Katarina församling i Stockholm.
Slim leder numera sin egen kör, som omfattar sex sångare. Ibland sjunger han själv lead, men hans huvudansvar är att välja sånger, arrangera musiken, ackompanjera från pianot, sammankalla gruppen till övningar och boka jobben.Hans dotter Hedvig hjälper honom med instuderingen av repertoaren.
– Jag försöker inspirera sångarna till att verkligen sjunga. Don´t sing from the top of your voice but from the bottom of your heart, är mitt favorituttryck.
Han har även komponerat flera egna gospel-låter – liksom han tidigare gjorde en rad blues-låtar.
– Det är processen i skapandet av sång och samspel som jag tycker om. Jag vill berömma mig av att ha en känsla för det personliga och uttrycksfulla och även kunna bedöma musik som tvärtemot låter schablonmässig och oinspirerad.
2009 kom plattan Don´t Wonder About Him med Slim´s Gospel Train. Den har fått fin kritik, något som glatt Slim mycket.
Gospelartister historiskt
Jag frågar nu Slim vilka han anser vara de största gospelartisterna genom tiderna, och om han träffat någon av dem.
– Mahalia Jackson och Sister Rosetta Tharpe är otvetydigt de allra mest kända. Det är en smaksak förstås, men Clara Ward toppade flera popularitetsomröstningar i USA i mitten av 1950-talet. Jag såg aldrig någon av dem live, tyvärr, men däremot upplevde jag Bessie Griffin – född 1927 – på Moldefestivalen 1979. Jag fick en pratstund med henne, som jag har på kassett. Hon var från New Orleans, liksom Mahalia, och hade en lika fantastisk röst! Såg även 1976 The Edwin Hawkins Singers på Stockholms konserthus. Oh Happy Day var en enorm hit för den gruppen. Tidigare var jag så insnöad på blues, att jag missade The American Gospel Festival på konserthuset 1965, med bland annat Blind Boys Of Mississippi och Inez Andrews med sin grupp. Vem som helst som gillar Elmore James och Etta James gillar också Blind Boys eller Inez Andrews!
Gospelartister av idag
Jag undrar vilka stora gospelartister vi har idag.
– Jag kan inte identifiera mer än ett fåtal av dagens stora gospelartister. Till dem hör Kirk Franklin, som jag såg i Globen i Stockholm inför 5000 fans. Bland de kvinnliga finns till exempel Vickie Winans från The Winans Family. Anledningen till att jag vet något överhuvudtaget om nutida så kallad contemporary gospel, är att jag själv började sjunga bas i olika gospelkörer i början av 1990-talet. Jag har varit medlem i stockholmskörerna Consensus och Immanuel Gospel och flera mindre prominenta gospelkörer. Det är lärorikt på flera sätt, dels för att hålla gehöret uppe, och dels att få ingå i en kristen sånggemenskap. Man lärde sig också att gospelgenren utvecklas och att det idag finns grupper som till exempel Mary Mary, med en global popularitet. Deras låtar är ytterst välproducerade, och de lanserar sig alltid med videofilmer. De tilltalar en bred internationell, ofta danslysten publik, som inkluderar människor som inte ens är medvetna om att texterna handlar om att prisa Gud! Andra unga talangfulla och härliga solister är till exempel Tamela Mann och LeAndria Johnson.
– Under 1980-talet upptäckte jag som nyfrälst speciellt Al Green och Candi Staton. En som jag träffat personligen är Andrae Crouch, en av sjuttio- och åttiotalets absolut mest framgångsrika gospelartister. Edwin Hawkins Singers är också minnesvärda, liksom hip-hoparna Gospel Gangstaz. Killarna i den gruppen var medlemmar i ett kriminellt gäng i Los Angeles, men kom på andra tankar. De representerar en musik som man inte associerar med en ödmjuk, kristen livsstil. Likväl, när jag läser deras texter får jag tårar i ögonen. Om sådana som dom kan ändra sin attityd till livet så totalt, vem skulle inte då kunna göra det?
Slim har tagit över flera gospelartister till Sverige på turnéer, till exempel Ola Jean Andrews (1929-) från Oakland i Kalifornien, som var ledare för The Andrews Sisters Gospel Singers. Han såg också till att hon fick undervisa svenska körer i gospel.
– Jag bokade henne 2005 till flera körer i Stockholm och Malmö. Hon hade alla stämmor i huvudet när hon lärde ut – aldrig noter! Alla blev förtjusta i denna kompetenta, uppmuntrande gospelmormor. Jag fick även in henne som gäst på det numera nedlagda Nyhetsmorgon på TV4.
– En annan mycket talangfull artist, 75-årige sångaren Reverend Norris Turner från Greenwood, South Carolina, tog jag hit 2012. Trots att han hade bägge sina döttrar som back-up och sin egen pianist var det svårt att boka honom på en längre turné. Men de som råkade befinna sig i Allhelgonakyrkan i Stockholm och hörde gruppen häpnade över det musikaliska trycket, hängivenheten och publikkontakten.
Kiralina Sandaly
På senare tid har Slim kommit att samarbeta mycket med gospelsångerskan Kiralina Sandaly. Hon kom till Sverige från Kanada i avsikt att utveckla sin karriär som professionell sångerska, och är nu solist i Slim´s Gospel Train.
– Det är ett stort ansvar att bära solistrollen, men hon har gjort det på ett suveränt sätt och laddat oss andra med andlig energi. Hon har blivit välsignad med en gåva att föra människor närmare Gud. Det är tack vare Kiralina som jag aktiverat Slim´s Gospel Train igen. Hon är en fullfjädrad artist, som verkligen menar vad hon sjunger, och jag har sällan träffat någon som är så lätt att samarbeta med!
En platta med Slim´s Gospel Train featuring Kiralina är på gång och beräknas komma ut under 2015.
Bill, Slim & Guy
Slim´s Blues Gang övergick som tidigare nämnts till att kalla sig Bill, Slim & Guy. Roligt att Slim trots allt fortfarande har en fot kvar i bluesens värld!
– Det måste varit minst tio år sedan som Bill drog ihop vår trio igen. Vi har anlitats mycket runt om i landet och gjort en CD ihop också. Det var kul att spela in den med gubbarna. Jag är fortfarande förvånad över hur bra vi låter på den!
CDn ifråga heter Bill Slim Guy: 47 Years Later. Den spelades in vintern 2009-10 och utgavs ett år senare. En gospellåt ingår. Att de har trevligt ihop, och lång rutin som musiker, är inte att ta miste på! Ett gediget hantverk.
I mitten av 2000-talet hade Slim också ett givande samarbete med bluesgitarristen Janne Wattman.
– Han är en underskattad bluesprofil! Vi drev bland annat ett litet mysigt musikcafé på Skeppsholmen, dit vi bjöd in gäster som Derek Walker, Sven Zetterberg, Bill & Guy och Jenny Bohman.
Slutord
– Det har känts inspirerande att gå igenom min egen livshistoria. Som efterkrigsbarn har jag fått uppleva en tid av ekonomisk uppgång under de år jag växte upp i Stockholm. Allting blev bara bättre och bättre! Mina föräldrar var ett viktigt stöd. De gynnade mig på alla sätt att kunna fördjupa mig i en musikkultur som så tidigt trollband mig och blev till så stor välsignelse för mig. Men utan min familj – min fru Maria och mina barn – hade jag aldrig kunnat utveckla mina talanger ytterligare.
