The DOODADDIES
The Doodaddies
Double Diamond Record, DD 003
(61 min)

The Doodaddies spelar blues med maximal trygghet, där utgångspunkten helt enkelt får sägas vara ett okonstlat Chicagosound. Traditionellt och stilrent, utan risk att uppröra en enda puritan. Man ska dock ha ett plus i kanten för att, trots att det uteslutande rör sig om coverversioner, ha gjort ett mindre förutsägbart urval av låtar. Förutom Stop Breakin’ Down och två låtar av Little Walter finns här ingenting som bör kallas för standards.

Skivan inleds aningen trevande med en sånginsats som känns alldeles för vek, varför det börjar lyfta först på det tredje instrumentala spåret Orange Soda. När bandet därefter avverkar Little Walters I Got To Go och börjar koncentrera sig mer på sväng än på tyngd, kommer också sången mer till sin rätt. Man kan säga att skivan där lägger sig till rätta på en stabil nivå som de sedan håller sig kvar på speltiden ut. The Doodaddies visar inte upp någon rå eller utmanande sida, men väl en uppriktig vördnad och respekt för den musiktradition man rör sig inom.