NEW ORLEANS PART 3
Deep & Gritty: The Sound of the City Vol 14
SGTM 916 (58 min)
På den här kanadensiska CD-kompilationen med 21 spår finns en del örongodis. Albumets design och fotoillustrationer drar tyvärr ner intrycket. Eskew ”Esquerita” Reeder (1935-1986) står för den mycket hörvärda Undivided Love som är öppningsspåret. Han var en storartad sångare och pianist med tydliga gospel-influenser, född i Greenville i South Carolina. Reeder blev känd genom sina rock & roll-inspelningar från slutet av 1950-talet. Reeders New Orleans-spår (vaxade 1962 för Minit/Instant records) producerades av Allen Toussaint. På YouTube kan ni lyssna på Reeders soloversion av Go To The Mardi Gras , Fess Longhair-låten, där Toussaints röst hörs i början. Det är en privatinspelning. Denna låt, en av flera, kan ha kommit till i samma veva som Undivided Love. Den producerades av Toussaint, och gavs ut på Minit-etiketten. Reeders New Orleans-spår är värda att ges ut på ett album. Cirka 20 låtar vaxades i nämnda stad i början av sextiotalet.
Spår två är Two Of A Kind, en förträffligt soulblues-aktig ballad exekverad av Bobby Barnes, en annan artist som inte var född i the Crescent City. Sleepless Nights (Imperial, 1963), med sång av okända Berna Dean (Washington) är en fin jazzartad balladhistoria, med bra arrangemang och sång. Det bör vara Dave Bartholomews band som kompar.
Spår fyra Nobody But You, med George & Lee, det vill säga George Davis och Lee Diamond, är en mycket bra soulinfluerad historia. Oansenliga skivbolaget International City gav ut 45-varvaren i mitten på sextiotalet. Och som flera andra inspelningar här, okänd för mig.
Spår fem är Betty Taylors I’m Going Home, är en Ric/Ron-inspelning från början av sextiotalet, som har återutgivits flera gånger förut, men inte i samma klass som många andra låtar här.
Spår sex Please Please Phone, från början av sextiotalet med sång och piano av Reggie Hall, förtjänar sin plats i albumet. Jimmy Hicks I’m Mr Big Stuff (Big Deal Records, 1972) är som ni alla förstår ett svar på Jean Knights hit, funkskrytalstret Mr Big Stuff (Stax, 1971). Liknande låtar är vanligen ganska träiga men denna är mycket bra och som gjord för ett dansgolv.
Sångaren och saxofonisten Robert Parker (född 1938), som spelade med Professor Longhair ett tag är en gammal favoritartist. Han är en utomordentligt cool vokalist och sjunger en bra låt, spår åtta I Caught You In A Lie. Han hörs fortfarande ibland i hemstaden. Eddie ”Lang” Langlois (1936-1985) lirar gitarr å sjunger The Love I Have For You. Det är habilt, men och inte så mycket mer. Han turnerade i Sverige med The Mississippi Delta Blues Band i Sverige under sjuttiotalet.
Spår 10 är låten Afflicted med Charles Brimmer, en fin sångare. Jag stötte på honom i New Orleans förra året. Då sa han att han hade slutat att sjunga. Warren Lee Taylor (född: Vacherie i Lousiana, 1938) hörs på flera utmärkta 45-varvare från sextiotalet. En av mina favoriter är Star Revue (med ett genialt Toussaint arrangemang). På denna CD hörs bluesen Key To Your Door (NOLA, 1964), en härlig inspelning från 1965, arrad av Wardell Quezergue.
På nästa spår Trouble Blues (1963), hörs en påtagligt Charles Bown influerad Antoine ”Fats” Domino och det låter fint. Vi lär aldrig se denna legend, född 1928, på en scen igen.
Pianisten och sångaren med mera Joe ”You Talk Too Much” Jones (1926–2005) framför Every Night About, en Domino-inspirerad sak.
Rose Davis Yes I’ve Been Crying är inte helt lyckad. Spår 1: Leroy Bates med soul-balladen I’m Forever Crying är däremot mycket hörvärd. (Det blev mycket tårar här!)
Eddie Bo gjorde en otrolig mängd 45-varvare, ömsom vatten ömsom vin. Låten Danger är okej men ger inget större intryck.
Men det gör soulballaden, spår 17, och låten Understanding inspelad 1966. Jackie Avery, en man, sjunger den mycket bra. Earl King arrade smakfullt, det är en guldklimp på det lilla New Orleans-skivbolaget Tail-Gate Records!
Okända Katherine Holts My Love påminner för mycket om en annan känd låt för att få godkänt.
Tommy Ridgleys Let Him Down Easy, inspelad så sent som 1979, är bra. Inspelade på oansenliga JB’s Records, med arrangemang av Wardell Quezergue.
Spår 20 låten, Teach Me, var inget bra låtval för The Explosions, men Marilyn Barbarin sjunger bra (dock en smula osäkert om det är hennes pipa som hörs). Barbarinfamiljens musikhistoria går tillbaka till slutet på 1800-talet (kolla www).
Sista spåret på CDn, Whoever’s Thrilling You (Is Killing Me) är en typisk Toussaint-låt, med karakteristiskt arrangemang av dito som sjungs av Ernie K-Doe (Ernste Kador, 1936-2001). Han sjunger prima här, men låten är ingen av Toussaints bättre.
Googla gärna The Cosimo Code för mängder av information om ovanliga 1960- och 70-tals vax från the Crescent City. Flera av skivorna som jag skriver om spelades nämligen in i Cosimo Matassas studio.
