När 2026 är över bör en av årets intressantaste – och bästa – konserter på Fasching ha varit denna. Nduduzo Makhathini (f. 1982) en ny bekantskap för undertecknad, men har besökt Sverige tidigare och spelat med svenska musiker. Som en visionär har Makhathinisammanfogat improvisationsmusik, sydafrikansk (zulu, bantu) folklore, språk, healing och mer därtill till något spirituellt som fört honom till toppen av sydafrikansk och internationell jazz. Efter en rad lokala skivutgivningar har han nu tre album på Blue Note, jazzens flaggskepp.
Jag ger mig inte in på någon ingående beskrivning av det trion skapade, har inte kompetens till det. Kan bara uppmana dig som är intresserad av improvisationsmusik och existentiella spörsmål i allmänhet att se Makhathini live eller på nätet. För mig kändes denna afton telepatisk; hans samspel och närvaro med sina två medmusiker och publiken. Jag log hela kvällen – åtminstone från och med att basisten Doctor Dalisu Ndlazi släppte sitt koncentrerade ansiktsuttryck en bit in i stycke nr två och gav uttryck för med vilken glädje han spelade. Trumslagaren, cubanen Lukmil Perez, behöll sitt allvar och sin koncentrationgenom hela första set. Två fantastiska musiker (speciellt bassolona var enastående) som alltså telepatiskt följde Makhathinis aviga (Randy Weston, Cecil Taylor…) utflykter på flygeln. Vilket han kompletterade med sång och spoken word.
Ett inslag vill jag dock lyfta. När det rent logiskt närmade sig slutet av set nr 2 höll Makhathini sitt sista av kvällens två-tre anföranden till publiken (på engelska), och förklarade att högre makter än honom bestämde när konserten skulle ta sitt slut – det kunde bli strax eller om ett par dagar. I musiken som följde på talet lade Makhathini ut en fras som publikennynnade. Stycket (”Inner attainment: Amanzi ngobhoko”) avslutades och utan vidare spisning klev de av scenen och försvann ut till logen. Publiken fortsatte dock att nynna frasen lugnt och fint, och absolut – efter någon minut kom trion ut igen. Att musiker applåderas in igen är ju vanligt, men att de nynnas tillbaks har jag nog aldrig varit med om.
En sak till: Jag är en stor fan av den legendariske bandledaren Sun Ra. Makhathini använde sig i måttlig omfattning av elektronik och därvidlag fick jag särskilt i ett stycke starka Sun Ra-kosmiska vibbar.
Text och inledningsbild: Tommy Löfgren
Bilder. Rune Larsson
PS shit, kan inte låta bli citera recensenten av Makhathinis konsert i Kölner PhilharmonieConcert Hall nov. 2024: ”Hans musik är full av starka kontraster. Underbart varm också. Som en mugg glögg (Glühwein).”
