JOHN MOONEY
Amerikansk slide-gitarrist av rang
Första gången jag hörde talas om John Mooney var för några år sen via danske gitarristen H.P. Lange, som under ett halvårs vistelse i New Orleans år 1994 kommit i kontakt med honom, och blivit djupt imponerad – och influerad – av hans gitarrspel. Så dyker Mooney oväntat upp på Åmåls Blues Fest 2007; det är hans debut i Sverige. Nisse Lönnsjö, som i flera år förgäves försökt få honom kontrakterad för festivalen, har äntligen lyckats, och han är mäkta belåten med det. Mooney gav ett mycket bra intryck i Åmål med sitt kraftfulla slidespel, och jag såg till att få en intervju med honom. Särskilt intresserad var jag av att få veta närmare om hans relation till Son House, som jag visste han hade spelat mycket ihop med i tonåren. Det är ju inte var dag man stöter på någon som spelat med en sådan legend! Son House var då en åldrad man, men hade efter ”återupptäckten” 1964 haft en blomstrande tid med mycket uppmärksamhet och gott om spelningar. Mooney kom in i bilden på sluttampen av denna period, några år innan Son House 1974 började dra sig tillbaka från musikarenan, på grund av hälsoproblem.
Ett litet sammandrag först. John Mooney föddes 3 april 1955 i East Orange, New Jersey. Han hade musikaliskt påbrå. Hans far spelade honky-tonk-piano, och hans morfar, som var musiker, spelade banjo och mandolin på 20-talet. Morfadern fick t.o.m. spela in några 78-varvare för ett mexikanskt skivbolag, som hette Peerless. Han spelade en sorts ragtime av jazzigt slag, och John gillade soundet skarpt. Morfadern hade också en återkommande radioshow varje söndag ihop med sin bror. Sponsor till showen var ett skönhetsbolag vid namn Marianela Beaty Products! De fick annonsera i showen mot att de betalade för den.
1959 flyttade Johns familj till det lilla samhället Menden vid Rochester, i staten New York. Där skaffade sig John i 10-årsåldern en gitarr och började spela så smått. När han var 15 år gammal stack han hemifrån, för att spela ihop med en gitarrist vid namn Joe Beard. De spelade mestadels deltablues. Det var genom Beard som John 1971, vid 16 års ålder, lärde känna Son House. Denne hade flyttat från Mississippi till Rochester redan 1943. De två blev vänner och började spela ihop. John tog djupt intryck av Sons starkt rytmiska stil, och inkorporerade den i sitt eget spel.
1976 flyttade John till New Orleans, där han bott sedan dess, med ett avbrott för kort period i Florida. I New Orleans kom John snabbt i kontakt med en rad av stadens ledande r&b- och blues-musiker, såsom James Booker, Earl King, The Meters, Snooks Eaglin och inte minst ”New Orleans-pianots fader”, Professor Longhair. John spelade med många av dem, och blev så förtjust i ”New Orleans-soundet” att han bakade in ingredienser av detta i sin deltablues och slutresultatet blev en originell, högst personlig mix, som blivit hans speciella varumärke.
1981 bildade han sitt eget band i New Orleans, The Bluesiana Band, med vilket han alltsedan dess turnerat flitigt, framför allt i USA och Kanada, men även i Mellanamerika, Europa, Australien och Japan. Han framträder ibland också solo. När han är själv kör han huvudsakligen deltablues, men med bandet blir det en elektrifierad, ”häftigare” och modernare blues, med funkiga anslag och New Orleans-kryddor. Han har hittills gett ut 11 album, förutom ett par ihop med andra artister. Det första – Comin’ Your Way – utgavs 1979, för Blind Pig. Det blev inspelat 1977, redan året efter hans ankomst till New Orleans. Då var han bara 22 år. Därefter har skivbolagen växlat en hel del; bl.a. kom på House of Blues plattan Against the Wall (1996) och däremellan ett par på tyska bolagen CrossCut (Travelin’ On; utgiven 1995) och Ruf (Dealing with the Devil; 1997). År 2000 var han tillbaka hos Blind Pig med först albumet Gone to Hell (2000), därefter All I Want (2002). Hans senaste platta heter Big Ol’ Fiya (2006, på Live Music Lives). Den blev Blues Music Awards-nominerad för ”Contemporary Blues Album of the Year”. John kommer säkert att fortsätta vara produktiv, såväl med plattor som i sitt turnerande.
Julia, hans flickvän sen några år – en mycket trevlig kvinna, som var med i Åmål – brukar följa med på resorna, och hålla ett vakande öga på honom så att inte det tuffa turnélivet tär alltför mycket på honom. Hans liv har varit brokigt och innehållit många prövningar. Nu, tillsammans med Julia, är han inne i en lugnare och mer harmonisk fas. Det var mycket nöjsamt att träffa honom i Åmål. Han är en lättsam och mycket social person, avspänd, och har nära till skratt.
När kom du först i kontakt med blues?
Få se … det måste varit 1966. Det fanns en jazz-radiostation då, som en vän till familjen arbetade på, och de fick en dag in Leroy Carr/Scrapper Blackwell’s album, och det var det första bluesalbum jag hörde. Det var nämligen så att de inte ville spela det på radion, och därför fick jag det via denne vän. De brukade spela Charlie Parker, Charles Mingus, Thelonius Monk och sånt på radion. Sen fick de in ett album med Robert Johnson och det vandrade också vidare till mig, liksom ett album med Son House. Nej, blues var de inte intresserade av. Flera andra bluesskivor ratades, och fann i stället vägen till mig. Så jag blev verkligen exponerad för blues, och jag gillade vad jag hörde. Jag tyckte att bluesen var snarlik det som Mingus och Thelonius Monk spelade, och jag tror att det var just dissonansen, som finns i båda musikformerna, som attraherade mig.
Hur gick det till när du fick din första gitarr?
Jo, det var så här att det fanns en lantbrukare, som var vän till familjen. Han hade en akustisk gitarr, som han ville sälja för 10 dollar, fick jag höra. Jag frågade honom om han ville sälja den till mig, mot att jag arbetade på hans gård. Jag hade ju inte så mycket pengar som 10 dollar; jag var bara 10 år gammal. Jadå, jag skulle få 50 cent i timmen, sa han. Det blev 20 timmars arbete. Och jag arbetade där på gården hos honom, alla 20 timmarna. Sen gick jag till honom och sa: nu vill jag ha gitarren. Han räckte mig den, och jag gick hem med den. Det var mycket lång väg hem, och det snöade. Men hem kom jag till slut, med gitarren på ryggen.
Berätta hur du lärde känna Son House.
Jag hade spelat ihop med Joe Beard ett tag, när en dag Son House kom hem till hans hus. Det var bara Joe, jag och Son House där, och vi spelade lite låtar ihop. Senare hälsade jag på Son i hans hus, och vi började samarbeta så smått. Jag var bara 16 då, men han var i 80-årsåldern tror jag. Dick Waterman, som återupptäckte Son House, anser att Son var född 1886, inte 1902, som ibland angetts. I så fall var Son sådär 102 år gammal när han dog (Son House dog 1988; min anmärkn.). Waterman hävdar att vad som egentligen hände när Son House 1943 flyttade till Rochester, var att han ville få jobb på järnvägen där, men att de hade en åldersgräns och Son var för gammal. Då förfalskade han sitt födelsebevis, så att det skulle verka som om han var typ 41 år, medan han i själva verket var 58.
http://www.youtube.com/watch?v=Ztbj864m2oc
John Mooney live på tidigt 90-tal ihop med Jon Cleary och David Barard i härligt färgstark New Orleans-stil
När du var ute och spelade med Son House, var det bara ni två ihop, eller med band?
Det var bådadera. Ibland hade vi gig med bara oss två, men det hände också att vi hade med en basist och en pianist, och kanske också en munspelare.
Lärde Son House dig några speciella gitarrtricks?
Tja, låt oss säga att jag iakttog honom mycket noga (Mooney småskrattar gott vid tanken).
Hur var Son House som person, kommer du ihåg det?
O ja, mycket väl (Mooney skrattar). Om vi ska ta det lite från den skämtsamma sidan, så var det första jag lärde mig om Son att om du ville ha en drink, så räck inte honom flaskan först (skratt igen). Första gången jag kom hem till hans hus, så hade jag med mig en halvflaska konjak. Jag hade tänkt att ta mig några drinkar av den, och även bjuda Son på lite. För att vara artig räckte jag Son flaskan först. Han räckte tillbaka den igen … (Mooney skrattar) … tom! Så det var det första jag lärde mig om Son: räck inte honom flaskan först.
Berätta lite mer. Var han en sympatisk man?
Javisst, absolut. Son och jag var ute mycket ihop och hade fina gig. Men hans fru Evie var mycket strikt med att hålla sig till kyrkan och gospel. Hennes regel var: ingen blues i hemmet! Vi fick inte sjunga blues i deras hus. Så vi fick sitta på trappan utanför huset och spela, eller gå till parken för att spela, och så förstås ge oss iväg och spela på olika gig. Men inne i huset – ingen blues! Även om hon inte var hemma, skulle Son aldrig få för sig att spela blues inne i huset. Aldrig.
Men han hade en religiös sida, han också?
Jadå, men han hade också andra sidor inom sig, och han sa till mig att han inte ville gå i kyrkan, för då skulle han vara en hycklare. Så han gick aldrig i kyrkan. Men han var en mycket religiös man.
Är du själv religiös?
Ja. Men inte på det konventionella, kristna viset. Jag praktiserar voodoo. Det finns visserligen vissa beröringspunkter mellan den och kristendomen, men jag är ingen vän av vare sig kristendom, kyrkor eller präster. Många människor uppfattar detta med att vara religiös som liktydigt med att man är kristen eller tillhör någon annan formaliserad religion. Men det är inget för mig. Jag ägnar mig åt voodoon. Den är rak och mer realistisk.
Kan du förklara lite närmare vad voodoo går ut på?
En viktig bit i den är att man tror på olika andeväsen. Det kan vara t.ex. familje-andar, såsom andar hos bortgångna förfäder och släktingar. En annan viktig sak är att man inte som i kristendomen måste gå genom en präst eller nån annan sorts förmedlare för att få kontakt med Gud. För mig är sånt bara strunt. Varje människa har förmåga att nå kontakt med Gud, eller vad det nu är de tror på. I voodoo har man direktkontakt med andar, och – om du vill kalla det så – Gud.
Berätta lite om hur din deltablues-stil förändrades när du flyttade till New Orleans 1976.
När jag kom dit träffade jag på artister som James Booker, Earl King och Snooks Eaglin, och spelade med dem, och det satte ju spår. John Vidacovich, trummisen, spelade jag ofta med. Men särskilt givande blev mitt samarbete med George Porter, basisten. Vi tog delta-soundet och blandade det med New Orleans-funk och -synkopering. Det hade jag sen med mig i bagaget när jag startade mitt band The Bluesiana Band.
Du lärde också känna Professor Longhair. Spelade ni ihop också?
Nej, vi spelade inte ihop i egentlig mening, men vi gjorde många shower ihop.
Hur var han som person?
Han var fantastisk. Han hade en underbar humor, och han var expert på practical jokes. Till skillnad från mig var han lite magiker också. Han kunde många tricks! Ja, minsann. Och så var han mycket loj (laidback). Han ville inte gå ut eller ens röra på benen, om han inte skulle upp på scen. Och på scen kunde han också vara väldigt loj, men i hans musik var det bara så … … aaah, mycket eld! Rena dynamiten.
Kan man säga att Son House och Professor Longhair är de två artister som påverkat dig mest?
Ja. Om vi bara måste hålla oss till två stycken, så ja, absolut. De två har influerat mig mest. Men bortsett från dem, så har vi också Earl King. Han var en stor inspirationskälla för mig, och vi spelade mycket ihop. Vi turnerade bl.a. i Japan ihop. Ofta, på gig, tog vi mitt band, och så backade vi Earl King.
Är det sant att du framträder varje år på New Orleans Jazz and Heritage Festival?
Ja. Än så länge! Det har jag gjort i 30 år nu. 1977 var första gången. -”So far, so good” (skrattar).
Kan du säga några ord om vad bluesen betyder för dig?
Många människor har frågat mig om det! (Mooney skrattar). Det som jag tror är speciellt med blues, och som skiljer den lite från annan musik, är att den är en reflektion av människors känslor och sinnesstämningar. Och man kan hitta på sångtexter om personer som är med på showen; ens vänner, familjemedlemmar etc. Det är inte så vanligt i populärmusiken. Som sagt, det är en känslosam musik; man skulle kunna kalla den katarsisk till och med. Den handlar om det verkliga livet, utan försköning. Om verkligheten.
Son House sa flera gånger till mig, att för honom handlade bluesen om en enda sak: en man och en kvinna. Relationen mellan dem. Det var det enda den handlade om. Och det ligger mycket i det, tycker jag.
Har du några barn?
Ja, tre tonårsbarn från ett tidigare förhållande. Två pojkar på 14 och 17 år, och en flicka på 15. Flickan sjunger mycket, och har en duo, som heter Spark Girls ihop med en annan tjej. Ibland dyker de upp på mina shower och har ett litet set där de sjunger á cappella. Publiken blir stormförtjust, och frågar ibland mer efter dem än efter mig. Hon är väl det av mina barn, som mest är inriktat på en musikkarriär: hon skriver låttexter och uppträder. Pojkarna håller på med musik en del de också, men inte alls som jag gjorde i den åldern. Jag var bara 10-11 år när jag började vara ute och spela var och varannan kväll i veckan. För mig var det blodigt allvar. Det var en annan tid då. För mina barn är musiken mer lek.
John Mooneys hemsida är: www.johnmooneylive.com
Text Birgitta Larsson / Jefferson #156
