En fin festival!
Som brukligt inleddes fredagen med gatublues längs Storgatan. Här märktes bland annat ett par ungdomsband,som körde häftig bluesrock. Som vilsam motvikt kunde man höra duon Bogefors & Dunmar (= Mattias Bogefors sång, munspel och Patrik Dunmar gitarr, även sång) framföra blues på skånska. Bogefors hade även en munspelsworkshop påföljande dag.
Kvällsprogrammet på hotell Munken inleddes med Angstbadan. På förra årets festival här fick de mest applåder av alla banden och det var snudd på att de fick det nu också. Karismatiske Filip Karlström är en riktig gitarrfantom och levererade dynamisk rock med blå toner och en psykedelisk touch. Lada Egolaeva på keyboard gjorde också storartat ifrån sig. Bandets ordinarie basist och trummis hade förhinder men tillfälligt inhoppande ”vikarier”” för dem ordnade biffen.
Ulf Sandström (sång, piano), som förutom att han liksom tidigare år agerade konferencier med den äran, tog så vid ihop med parhästen Bosse Gustafsson på sax. Det blev en härlig mix av New Orleansrytmer, boogie woogie, blues och gospel.
Ulf gjorde också ett mycket lyckat inhopp på The Lowdown Saints spelning där särskilt en kul och fartfylld version av Jimmy McCracklin´s ”Georgia slop” utmärkte sig. En pärla! Tyvärr försvann sen Ulf, men ”helgonen” drog på rätt bra fortsättningsvis också, till exempel med partylåten ”Hit me hard”. Nye bandmedlemmen Gustaf Almstedt på munspel var ett lyckat tillskott.
The Özdemirs slog så till med en mycket professionell spelning. Ett väloljat band på 6 man varav 2 blåsare, som åstadkom ett maffigt sound.
Trion Muddy What? från Tyskland har låtit tala om sig mycket på senare tid. Den består av unga syskonparet Ina (gitarr, mandolin) och Fabian Spang (sång och gitarr), samt Michi Lang (trummor och bas). Fräscht, musikaliskt, originellt, sprudlande. Ina är den i mitt tycke stora stjärnan: enastående tekniskt skicklig och förtrollande scenpersonlighet. De bjöd på dels en akustisk avdelning, dels en elektrisk. Båda av hög klass!
Sist ut denna kvälll var dragplåstret Shawn Pittman (USA) på gitarr och sång, kompad av The Özdemirs. Shawn, som är en synnerligen driven och vass gitarrist, om än ingen stor scenpersonlighet, smälte perfekt ihop med bandet och det blev en tight konsert med hårdsvängande blues och R&B. De två blåsarna – trumpet och sax – satte pricken över i-et.
Lördagens fina väder lockade mycket folk till gatubluesen, som startade med det årliga utdeladandet av Mönsterås Blues Stipendium. Det tog sin början 1994, och framlidne trummisen Stefan Sundlöf var den förste som erhöll det. I år gick det till Anton Hultquist Trio, och prissumman var 10 000 kr.
Gatubluesens stora begivenhet var 50-årsjubilerande Mönsterås Blues Band, som hade två timslånga spelningar. Förvånande att bandet endast uppträdde här och inte på Munken! En månghövdad och hängiven publik hyllade dem och visst var de (som vanligt) mycket bra, kanske bättre än nånsin! Calles låtar på svenska och trevliga mellansnack går verkligen hem och alla i bandet besitter hög musikalisk kvalitet.
Virginia and Skybenders Feat. Delta Friends var första kvällsband på Munken. Hon är en utlevande, eldig sångerska som ger allt och övriga i bandet understödde engagerat hennes utspel, alldeles speciellt Svenne Jansson med rasande anfall på sin keyboard. Unge Branko Bergstrand gästade förtjänstfullt på munspel.
Bandet Tilting Sky äntrade scenen härnäst. Här blev det funkig R&B och soul. Rytmiskt och kompetent, men inget direkt som stack ut. Lite mer blues hade gjort sig!
Desto mer blues, och även svensk folkvisa, blev det med trubaduren Papa Grandpa, alias Janåke Bondesson från Norrbotten. Lite stillsamt som omväxling! Bra gitarrspel, kompletterat med munspel i hållare och god textning borgade för givande underhållning.
Livat värre blev det med pigga tjejtrion Baskery, bestående av systrarna Greta, Stella och Sunniva Bondesson (ja, Papa Grandpa är deras pappa!).Sättningen gitarr, banjo och ståbas plus en del andra instrument, och en musik som rör sig i gränslandet country, folk, punk, blues, rock är ganska oemotståndligt och publiken applåderade beredvilligt.
Duon Slidin’ Slim (Anders Landenius) & Christer Ring hade ett lyckat framträdande härnäst. Landelius berättade att han inte bokats på någon bluesfestival sen 2002 och han undrade hur det kunde komma sig. Ja, det undrar jag också! Hans spel på stålgitarr är ytterst gediget och hans sångröst är det inget fel på. Ring gjorde också ett gott intryck på munspel.
Nu ett av festivalens stora namn, Lady A (USA). Den tidigare annonserade Melody Angel (USA), ställde in. Lady A fick i en hast enrolleras, med Top Dogs som kompband. Melody Angel, som kommit starkt på senare år, hade onekligen varit ett strå vassare, men Lady A var fördenskull ingen dålig ersättare. Hon har en stor röst om än något skrikig emellanåt, och vinnlägger sig om att fånga publiken. Ingen uttalad bluessångerska, utan på programmet stod huvudsakligen R&B, funk och gospel. Inte så finstämt men en bra show.
Slap Back Joe körde härefter hård bluesrock, till glädje för de som gillar det. Sångerskan Ninna Westerholm Karlsson gav verkligen järnet.
Så var vi framme vid den främsta attraktionen på festivalen: legendariska Trudy Lynn, en äkta R&B-diva (hon syns på inledningsbilden). 77 år gammal nu, men still going strong! -“Jag har sjungit blues i 50 år”, deklarerade hon. The Özdemirs kompade, mycket professionellt. Förutom R&B och ett bluesmedley fick vi oss till livs americana och jumpblues med storbandssound. Trudy hade en mäktig, fyllig altröst och påminde i sina bästa stunder lite om Tina Turner. Mycket publiktillvänd liksom Lady A, och med självklar pondus och auktoritet. Många hade stannat kvar trots den sena timmen och applåderna rungade. En värdig avslutning på festivalen!
BIRGITTA LARSSON, text
JIMMY THORELL, foto
Inledningsbilden är på Trudy Lynn
