En mycket lyckad festival med ett rikt utbud av artister! Bra väder också!
Opening Blues på torsdagen i Kulturmagasinet (Gamla kyrkan) inleddes med Low Down Saints i högform med nye medlemmen Gustav Almstedt på drivet munspel. Veteranerna Hot Dog Taylor tog över skutan med säker hand, efterföljt av energiladdade Bluetonics med en grym gitarrinsats av Filip Karlström. Påföljande dag rockade Fredrik & Puritanerna igång rejält här, och med gästartisten Roffe Wikström i två låtar blev det även skön blues. Avslutningsvis kunde man i denna kyrka med dess fina akustik njuta av en musikalisk buffé på blues/folk/country med Bert Deivert & Copperhead Run. Berts mandolinspel var en sann fröjd att höra, och samspelet i bandet perfekt.
Gatubluesen innehöll tre akter: Duon Moa Blücher & Martin Forsmoo framförde blues och soul, norska Geir Westby Band drog mycket publik med sin bluesrock, och sist men inte minst Helsingborgaren Homesick Mac – vilket skickligt hantverk på olika gitarrer!
I Kulturhuset fanns en utställning kallad “Blues photos: Women in blues”, ett samarbete mellan norska sångerskorna Rita Engedalen och Margit Backen samt fotografen Tony Berg. Excellenta foton på både amerikanska och svenska sångerskor.
Först ut på fredagskvällens Arena Blues var ungdomsbandet Blue Benders, som kommit starkt på senare år; bland annat blev de tvåa i EBC 2023! Det blev ös utan like, med obändig urladdning. Hård bluesrock med få vilopunkter. Edvin Öström hade karisma av sann gitarrhjälte och sångaren Samson Mirro var också vass. Tyvärr var ljudnivån alltför hög. Karin Rudefält & Doctor Blues, som efterträdde, hade lite lugnare sound och mer ren blues.
Kvällens höjdpunkt var Roffe Wikström, backad av ett verkligt kanonband, där både piano och orgel bidrog till en maffig ljudbild. Roffe var tydligt inspirerad av bandets insats, och gav järnet i en rad pärlor från sin rika låtskatt. En stor publik hade strömmat till, och klassiker som “Jag ska leva som en luffare” och “Vi ska bygga upp en kyrka” väckte särskilt jubel.
Irländska Gráinne Duffy tog över med en intensiv show i bluesrockens tecken, varvat med soulballader. Härnäst kom väloljade, smått suggestiva The Black Sorrows från Australien, som höll hög klass – också de med mycket bluesrock i repertoaren.
Med Marino Valle Band blev det mycket R&B och soul. Marino, med sin mäktiga stämma fick välförtjänt Åmåls artistpris detta år!
Lördagen började med en bra och trivsam konsert av danska Fried Okra på Kulturmagasinet. Trion består av Thomas Crawfurd på trummor, Anders Wallin på bas samt sångaren och gitarristen Morten Lund. Bandet lät väldigt tight och borta var de långa gitarrsolona. De lirade några danska bluesnummer från senaste albumet och blir bara bättre och bättre. The Moonlight Riders spelade också och de förärades Åmåls Junior Blues Prize för 2024. Virginia & The Skybenders inledde lördagskvällen med en färgsprakande show. Bandet är på första fotot till den här recensionen. I bandet fanns många unga musiker bland andra Majse som hanterade många instrument och Branko på munspel. Damer i Blues liksom Kat Riggins spelade på lördagskvällen. Båda artisterna kom dock bättre till sin rätt på söndagens konserter i Gamla kyrkan.
Den stora publiken hade förväntningar på Canned Heat. De spelade bland andra sina hits: “On the Road Again” och “Going up the Country”. Men det lyfte aldrig för Canned Heat utan det blev en ganska statisk konsert. Publiken verkade dock nöjd, många dansade och det var en hög stämning.
Robert Finley är en 70-årig legend från Louisiana som skivdebuterade 2016 med albumet Age Don´t Mean a Thing. En titel som stämmer in på Robert Finley som tillsammans med det kompetenta bandet bjöd på en varierad show med stillsamma nummer och häftigt sväng. Robert Finley sjunger bra, men dottern Christy Johnson har en fantastisk röst. Finleys anekdoter från sin farfar om södern på 1950-talet var tänkvärda.
Bluesfesten avslutades sedvanligt på Kulturmagasinet i år med Damer i Blues och Kat Riggins som gav publiken kraftfulla och bra uppträdanden.
Rita Engdahlen och Margit Bakken är begåvade sångare och gitarrister som bjöd på en fin show med andliga förtecken. De turnerar mycket i bland annat USA och vi kan glädja oss att de ofta spelar i Sverige.
Kat Riggins och Blues Revival Moment står för en förnyelse av bluesen. Kat är en enastående sångerska som behärskar soul, blues och gospel och har med sig en kvartett som ger allt. Det tände till under showen och publiken hade svårt att sitta still. Bandet avslutade med en magnifik version av Dylans ”Blowin’ In The Wind” Kat Riggins berättade att det var första gången hon spelade i Sverige. Men framgångarna på Åmåls Bluesfest ändrar säkert på detta.
I Åmål fanns också Tommy Löfgren och Sören Karlsson på plats. De sålde tidningar,
T-shirts, kepsar och andra varor från Swedish Blues Association, SBA.
Texter
Birgitta Larsson skrev om torsdagen och fredagen.
Dan Jansson skrev om lördagen och söndagen.
Alla foton av Dan Jansson. Inledningsbild är på Virginia & the Skybenders
Se även Jefferson nr 221, utkommer i september -24.
