…det första som slog an en speciell känsla i mig, en närvaro som jag aldrig tidigare känt när jag lyssnat på musik, var när jag nån gång andra halvan av 70-talet satte min bandspelare på att spela in nåt musikprogram på radion, som jag inte skulle hinna lyssna på, typ ”Lördagsbiten”…
Micke minns…
Michael Johansson, trumslagare, född 1966 i Stockholm, har avverkat fler mil på vägarna än de flesta av oss. Från debuten i Mölnbo 1980, via Frankrike med Slaptones, Kalifornien med Trickbag, med mera, till att för närvarande bland annat komplettera tyska bandet Muddy What?´s nordiska turnéer.
Du är stockholmare från början?
Ja, jag är född i Stockholm. Flyttade till Södertälje och bodde där i tolv år. Flyttade till Stockholm när jag var 15. Bodde på Södermalm i 25 år nånting. Sedan drog jag västerut och hamnade på Ekerö (Stockholm med omnejd), för att göra en sammanfattning.
Hur/när/varför kom du in på musiken?
Varför, ja… (skratt) Allting började på sätt och vis i Södertälje 1975 med att mima låtar till Kiss´ ”Alive” på hemmagjord låtsasgitarr av kartong. Nån slags dröm föddes nog där. Men först med punken föddes idén om att starta band på riktigt ca -79/80. Jag ville väl bli gitarrist egentligen men det var trummis som saknades. En kompis hade ett trumset som jag provade och det visade sig att jag hade fallenhet för instrumentet, åtminstone för nån slags punknivå. Jag gjorde mina första spelningar i Mölnbo Folkets Hus. Vi körde på ett par år och utvecklades hyfsat. Gjorde lite lokala spelningar inklusive nån rockbandstävling i Södertälje. Vi vann inte, men var nöjda och blev uppskattade.
Up, up and away…
Flyttade hemifrån tidigt, var väl 15 år. Det bar till Södermalm i Stockholm, där jag fick jobb på restaurant i slakthusområdet. Där träffade jag en kille -83 som lirade gitarr och ville starta ett band. Vi blev ett rockband som inspirerades av sjuttiotalsrock kan man väl säga. Började lyssna på Deep Purple och Zeppelin, men det blev ett ganska eget sound med mycket originallåtar. Vintern -83/84 gjorde vi en liten turné runt Paris, jag var nyss fyllda 17 år, det var stort för mig. Vi gjorde en till sån sväng -85/86. Många mer eller mindre galna och roliga minnen från dessa resor.
Genom att vi behövde låna replokal ibland så träffade jag -83 gitarristen Ola Insulander, som hade en lokal i Rinkeby. Han frågade om jag hade lust att komma och lira lite med honom. Så parallellt med ”rockbandet” började jag lira med Ola och hans TX-Boogie, han var nog min inkörsport till blues kan man säga. Han var ju hårt inne på Stevie Ray, Johnny Winter, Hendrix osv. Det var väldigt lärorikt för mig, Ola var oerhört skicklig på sin grej redan då. Sedan dess har vi spelat jättemycket tillsammans i olika sammanhang och gör fortfarande när vi får möjlighet.
Ola rekommenderade mig vid ett tillfälle för Tommy Cougar, som hade ett gig och saknade trummis. Nu är vi en bit in på 90-talet. Jobbade sen en hel del med honom periodvis, och gjorde några kul grejer, bland annat Notodden Bluesfestival, Åmåls och Mönsterås festivaler med mera. Tommy rekommenderade mig i sin tur för Allen Finney, som hade fasta gig på Kaos i Gamla stan. Började därmed ganska ofta vicka i Allens band Fat City Blues, som körde varje lördag, samt blev med i hans andraband, House Cats, som körde varje söndag… minst. Och i House Cats träffade jag Hasse Ericsson, då basist i relativt nya Blue Hammer, som körde onsdagar på Kaos -95.
Ovan nämnda är scenarion jag så väl kommer ihåg och som så tydligt ledde in på nya vägar. Samtidigt i den här vevan träffar jag också för mig många nya musiker och börjar därmed bli ordentligt insyltad i ”bluesdammen”. Vickar och ingår i projekt med så galet många bluesband, bl.a. Blue Hammer, Blues Down Town (Thomas Grahn etc). Fram hit och under dessa år gör jag även lite andra grejer som coverband osv.
I replokalen bredvid min i Gubbängen ca -96/97 fanns ett band som hette Trickbag, där en Tommy Moberg var både sångare och trummis. Behöver väl ingen närmare presentation idag, men Tommy ville testa att fronta bandet som enbart sångare. Jag i lokalen bredvid låg bra till att sköta trummorna istället. Vi kände varandra sen tidigare då vi setts ute i bluesmyllan. Jag spelade sedan en hel del med Trickbag till och från genom åren och har dom att tacka för ett gäng roliga äventyr. Turnén i Kalifornien, där vi gästades av såna som Rick Holmstrom och Lynwood Slim. Men även Trickbag-turnéer med James Harman och John Nemeth, där vi bl.a körde den fina bluesfestivalen på (båten) Colorline mellan Oslo-Kiel. Där gjorde vi också ett minnesvärt slutjam med tre tunga sångare samtidigt; John Nemeth, Jackie Payne och Earl Thomas, samt Kirk Fletcher på gitarr. Mycket roligt!
Och det fortsatte…
2000/2001 vickar jag så mycket i Blue Hammer, så Thomas Hammarlund föreslår att jag tar en ordinarie plats i bandet. Med glädje, svarade jag. Arnulf Ibsen, som trummade innan, var under den här tiden mycket upptagen i sitt Good Timers, som låg ute på kryssningsgig i veckor.
I Blue Hammer spelade Tommy Cassemar bas, som också lirade med Roffe Wikström. Det ledde så småningom till att vi, Blue Hammer, blev Roffes kompband under ca 4 ½ år. Det var en kul tid med ett jättefint band förstärkt av två blåsare. Roffe tillhör ju, tycker jag, lite av den gamla fina skolan, om jag får säga så. Alltså, som verkligen jobbat på och gjort sina mil under lång tid, dessutom med stor framgång. Lite av en urkraft skulle jag vilja uttrycka det, det känns när man sitter bakom honom. Känt lite samma sak när jag lirat med Mats Ronander i Erics Bluesband (Eric Hansson) samt med Sven Zetterberg bl.a. Det är häftigt. Det är nåt annat än att bara spela lixom, svårt att förklara. Ett kul minne från Roffetiden var när vi spelade på Berns i samband med Polarpriset och BB King satt i publiken bara några meter framför scen, kändes jäkligt cool.
Efter det här och på sidan av drog Cassemar och jag ihop ett fint men lite kortlivat band med southern soul som grundkoncept, Marino & The King Five. Med en sångare som Marino Valle så var det ju en ynnest. Av olika omständigheter kunde vi inte hålla ihop det hela. Men jag minns ett par sköna tillfällen där vi körde med blås, och både Marino och Sven Z på sång samt systrarna Bondesson i Slaptones som körade och lite solosång.
Slaptones, som jag innan dom blev Baskery turnerade med en del, var/är ju fantastiska. En stor 3-4 dagarsfestival i Cognac, Frankrike, är ett fint minne från den perioden. Även en festival på Vardö, Norge. Lite på grund av dess geografiska läge.
Det var ett idogt vikarierande i ett hundratal band alltså, artister. Jag har väl gjort ungefär 100 spelningar om året i snitt, utom under pandemin. Det har väl peakat vid 150 ett par gånger. Kanske varit nere i 80 några gånger. Det är ganska mycket som en ”frilansare”. Det har varit häftigt.
Närtid
Jag spelade runt med det ena och det andra och så småningom, runt 2015, fick jag ett samtal om att det skulle sättas ihop ett band med den för mig och många andra nya sångerskan Erika Baier. (Se intervju med Erika i nr 228.) Det blev ett fint band och vi turnerade ganska mycket en tid. Erika gjorde ordentliga avtryck överallt där vi drog fram. Jag jobbade sen med Erika i olika konstellationer under drygt 10 år. Fantastiskt driven tjej och artist, en mycket rolig tid.
Under senare tid nu så vickar jag fortfarande lite här och där, bland annat genom Sören Andersson (DP Agency) som bollade mig till Muddy What? från München, när dom kommer till Sverige och Norge. Dom är jäkligt coola. Om jag kan och får frågan om att sitta i husbanden på S:ta Clara och Stampen så är det väldigt roligt. Brukar sitta med jamledare som Thomas Hammarlund, Per Ängkvist och P-O Sjöström bland annat. P-O som jag även lirarmed i Slip’n Slide när tillfälle ges. Så också med Thomas i Mr Blue Trio. Och såklart störtsköna Teddie Ericsson band, ett ”wackaband” av yppersta klass. Jättefint band där vi mestadels kör Teddies originallåtar, riktigt kul och bra!
Har det varit ett aktivt sökande?
Well, det har gett sig själv. Har en dörr stängts, så har det öppnats en annan. Har inte behövt söka jobb, men sedan är det klart man försöker vara lite street smart. Det är ganska vanligt bland musiker att man kan tänka liksom att man får en spelning och det står och väger mellan två stycken. Har man möjlighet att göra ett val, så klart att ser jag att det finns ett värde i att den och den är med i ett band, så… Att jag kan knyta en kontakt. Man har navigerat sig fram genom åren.
Vad jobbar du med när du inte spelar?
Jag har ett halvtidsjobb, där jag servar kaffemaskiner. Det var basisten Ubbe Hed som lurade in mig på det. Jag bestämde mig för att sluta spela trummor, sluta med musiken. Tror det var 2007. Det var av lite olika orsaker, men jag var less.
Var det svårt ekonomiskt?
Ja, det var det, även om det funkade hyfsat då. Ja, men det är tufft. Det är tufft, he-he… Men det var mycket annat. Ett konstigt liv det blev. Det blev ett destruktivt liv för mig, så jag slängde ut trådar efter jobb och genom Ubbe så hittade jag det. Och där är jag fortfarande. Det är perfekt att kombinera. Så länge jag håller på att spela så kan det inte bli bättre. Det är en bra balans.
Vilka och vad har du influerats och inspirerats av? Vad lyssnar du på mest – OM du lyssnar något?
Ja, näe, jag lyssnar inte mycket, tyvärr. Det är när jag pluggar in en ny repertoar. När man är ute och spelar och kommer hem så får det gärna vara tyst.
Influenser… det är så mycket och många, såklart. Men det första som slog an en speciellkänsla i mig, en närvaro som jag aldrig tidigare känt när jag lyssnat på musik, var när jag nån gång andra halvan av 70-talet satte min bandspelare på att spela in nåt musikprogram på radion, som jag inte skulle hinna lyssna på, typ ”Lördagsbiten”. Mitt kassettband räckte inte hela vägen visade det sig, så under lyssningen så bröts det plötsligt efter ett intro och en bit in på första versen på en låt. Jag lyssnade sedan på det där korta klippet en miljon gånger, det var så ”direkt”, sådan nerv, sådan närvaro, tyckte jag. Hade inga vänner på den tiden som var bevandrade med den musiken direkt, så det tog några år sedan innan jag fick reda på att det var Jimi Hendrix med ”All along the watchtower”. Sedan dess har det varit ett ständigt sökande till att försöka återskapa den där mycket speciella känslan. Ibland närmar man sig…
Från ingången där med Olas influenser som Stevie Ray, Winter osv. och sen vidare genom nya bekantskaper i blueskretsen, så fick jag upptäcka blueshistorien bakåt i tiden. Har nog inga ovanliga hjältar, utan det är ju dom stora namnen som även jag gått igång på. Går ju inte att ducka för Waters, Walter, Wolf, Kingarna, Otis Rush osv osv. Har dock inte lyssnat jättemycket på de allra tidigaste som Patton, House, Johnson, White osv, men gillar det också. Väldigt förtjust i Northern och Southern soul från 60- och 70-tal också. James Carr, Johnny Adams, Aretha, Etta James, Otis Clay, O.V. Wright, Otis Redding, hela Muscle Shoals-grejen och… ja, det finns ju massor.
När det gäller trummisar så går det ju heller inte att ducka för dom självklara. Earl Palmer, Fred Below, Big Eyes (Smith), Roger Hawkins, Gene Chrisman etc etc. Men en som jag gärna uppmärksammar och som inte nämns så ofta är från lite senare tid, Per Hanson, som bland annat spelar på ett gäng enastående plattor med Ronnie Earl på 90-talet. Otroligt bra sväng, dynamisk och med jättefin ”touch”. En annan snubbe är Marty Dodson i Kalifornien.
Inspelningar? Nja, jag är på ett par album med Roffe (Wikström), Cougar, Finney, Blues 4U, The Young Guns, Blues Down Town, singlar med Erika och lite andra grejer. Har mest varit en turnerande musiker.
Anekdoter då?
Haha ja jo, det finns såklart många, men det jag kommer på just nu, så är det lite tokerier vad gäller logistik. Mitt senaste är när jag ska spela med Erika på eftermiddagen i Lillehammer, Norge, och sen på kvällen med Teddie Ericsson i Idre, Sverige. Har på grund av detta egen bil med mig och har kollat upp en väg på kartan som kommer ta mig till Idre med en marginal på 20 minuter. Idiotiskt egentligen meeen, jorå, det ska gå! Jag drar nästan innan vi slagit av sista låten i Lillehammer, och den fina arrangören skickar med mig en bricka med en trerätters middag, som jag ställer på passagerarsätet. Vägen visar sig till en början gå brant rakt uppför lääänge. Jag befinner mig efter ett tag uppe i norska fjällen, heelt avskärmad från civilisationen, och bortsett från vilda getter och vyer så vackra att jag nästan tappade andan såfanns absolut ingenting. Inte en lada, inte en människa, knappt en väg. En smal grusväg kör jag på och har ju jättebråttom, så det är 90-100 blås som gäller! En och annan tvärnit och dikeskörning följde på grund av getterna. Sneglar på matbrickan ibland, men inte läge. Måste fokusera på detta rally. Kommer fram till en grusig diffus korsning utan skyltar och ingen täckning på telefon, lite panik. Börjar tänka på faran att bli helt vilse här och soppatorsk osv snarare än att missa gigget. Stannar och kliver ur bilen, börjar gå hit och dit för att hitta täckning till telefon. Det driver mig en bra bit in i skogen där jag till slut lite otippat lyckas få fram en näästan perfekt kartbild. Jag trooor jag ska till höger. Tar en tugga av förrätten och blåser vidare. Tänker att vilken vettig människa som helst skulle inse att det är fel och vänt om. Men insåg också att om jag gör det kommer jag definitivt missa gigget. Måste helt enkelt lita på att det här kommer funka. Jag snurrar däruppe i ca 1-2 timmar, sen började det äntligen gå neråt. Så småningom också asfalterad väg, där jag samtidigt kan stå på lite mer och fumla i mig min middag. Jag kommer fram till slut, 10 minuter innan inräkning. Alla i Teddiebandet spelar trummor, så dom hade fixat med soundcheck och så. Svepte en öl och, tuut!!
En annan idiotisk grej är när jag i ett svep!! sträckkör till Köpenhamn, soundcheckar, äter, giggar mellan 00-04, packar ihop och sätter mig i bilen och kör tebax till Stockholm, direkt ner till Blidösundsbåten. Där roddar jag på och åker ut för gig med Blue Hammer, somnar kort mitt i en låt, mycket märklig känsla, slutade aldrig spela tydligen(?), kommer i land vid 22, roddar bort grejerna till Gamla Stans Bryggeri ett par hundra meter bort, där jag ska lira med Trickbag i ett avsnitt av såpan ”Baren”. Allt i ett svep! Galet! Skulle jag aldrig orkat idag. Men det skulle bara gå lixom.
En till…
En rent spelmässig, som inleddes jobbig men slutade bra, var när jag skulle få lira med Sven Z första gången. Det var perioden kring hans platta ”Blues from within’”, Micke Fahleryd, bas, och Bosse Skoglund trummor. Micke ringer mig lördag förmiddag, jag vaknar och har en sån hangover som jag kanske haft max två eller tre gånger i mitt liv, en nära-döden-upplevelse alltså.
Fahleryd berättar att Bosse trillat från en stege och gjort sig så illa att han inte kan lira, så han undrar om jag kan jag åka med till Hallsberg och vicka på ett gig. Jag tänker att jaaa vad roligt, Sven är ju fantastisk! Men samtidigt… Jag mår apa! Hur ska det gå? Men jag svarar givetvis ja. Blir upphämtad ett par timmar senare och när vi kommer fram och arrangören kommer ut för att välkomna oss så är han väääldigt tydlig med besvikelsen över att inte Bosse är med. Visst, jag förstår ju det, Bosse var ju nästan en artist i sig, en legend lixom. Men tänkte ändå att, kom igen, ge mig en chans, det är ju som det är nu. Jag är ju redan fett nervös inför mitt första gig med Sven… i detta miserabla skick dessutom! Sven kom senare in till mitt rum och försökte gå igenom några låtar. Han såg att jag knappt var mottaglig och föreslog det gamla tricket återställare, så fick det bli. Men nu är det gigtime. Jag går upp på scen och möts av protester och besvikelser ifrån publiken, ”men vart fan är Bosse ”, ”man borde fåtillbaka pengarna” osv. Skräcken jag känner nu alltså, snacka om motvind. Vi drar igång och Micke står strax bakom mig och spelar fantastiskt samtidigt som han under hela gigget, under låtarnas gång, informerar mig om vad som komma skall. Sven har järnbrinn och jag får sån jäkla feeling. Det blir ett så starkt här och nu, så vi lyckas vända det här till en mycket lyckad afton. Även för publiken. Puh!
Har du spelat i USA?
Inte med Erika, men jag gjorde en turné med Trickbag i Kalifornien 2012. Det var en fantastisk upplevelse när vi spelade på den stora Doheny Blues Festival. Sedan gjorde vi fyra spelningar runt San Diego och Hollywood under en vecka.
När man byter band ofta eller hoppar in, hur lätt eller svårt är det att anpassa sig? Det kan ju vara musiker du inte spelat med tidigare.
Absolut. Man repar ju knappast alls längre. Vi skickar Spotifylistor eller det skickas låtar och sedan får man göra sin läxa helt enkelt. Det är väldigt sällan det repas, på gott och ont. Det är ju bekvämt.
Det är ju inte lätt att repa med Muddy What?. Då krävs det en extra dag i Sverige för dem.
Javisst! Det blir svårt. Det blir ju väldigt improviserat. De är tacksamma att spela med, för har du bara grundkoll på deras material så är det öppet, ganska fritt att göra dina egna tolkningar. Bara vara lyhörd och ha antennerna uppe. Man får plugga på och lyssna helt enkelt. Men annars så varierar det från band till band. Är det traditionell blues så är man ju väl bevandrad i den. Man vet ju oftast hur den bör hanteras.
Hur ser framtiden ut?
Jag är frilansare fortfarande, men det är ju vissa grejer som återkommer ofta. Jag skulle egentligen (vilja) vara med (fast) i ett band, ett par band. Slippa hålla på att sätta så mycket repertoar hela tiden. Det är kul men väldigt tidsödande. Men det är få band som spelar så mycket som jag skulle behöva och vilja göra. Så har det alltid varit. Jag har bland annat en turné med Muddy What? i höst. Sedan åker jag ju runt med Teddie Ericsson, med lite Chuck Berry-rock´n´roll.
I en intervju Nils Lönnsjö gjorde för Jefferson 1995 med en kollega till dig, Jim Ingvarsson, ställde Nils frågan ”Är hjärtat i bluesbandet trummisen?”. Jag rundar av med att ställa samma fråga till Micke. (Vad Jim svarade finns i nr 107.)
(Micke, hårt pressad): Jaa, ja, i mångt och mycket kan det nog vara så, tycker jag. För om inte det hjärtat slår så stannar alltihopa. Vilket instrument som helst annars som slutar spela så – bandet stoppar inte. Men om trummisen… då stannar det (skratt).
Berättat för Tommy Löfgren
En något kortare version finns i nr 229
