MATS PETTERSSON och LASSE JOHANSSON
Larrys Corner, Stockholm, 22 april
C&G BLUE REVUE
Stampen, Stockholm, 22 april
Från en ytterlighet till en annan. Planen var att äntligen se C&G Blue Revue på Stampen denna kväll. Några timmar innan jag skulle ta lokaltåget in till Stockholm, fick jag tips om att det var akustisk blues på Larrys Corner på Söder kl 19.30. Okej, då hinner jag se ett set där, innan de börjar spela på Stampen, när jag nu ändå ska in till stan.
Det blev lite drygt ett set med två för mig okända musikanter i en intim konsert. Vi var dussinet fullt som bänkat oss i Corners musikrum/ateljé, inte större än ett vardagsrum, där målningar av Victor Rangner visades. Mats Pettersson inledde solo med det något udda låtvalet ”Come and go blues” av Greg Allman. Han fortsatte i den spännande fåran med en Blind Willie Johnsons-låt, efter en tolkning av Geoff Muldaur. Det rullade på fint, bland annat med en egen ragkomposition som en hyllning till en viss Arthur Blake (Blind Blake förstås). Helt apropå bjöd så Mats in Bill Öhrström med munspel och då bar det av till Mississippi Hill country med R.L. Burnsides ”Po´ Black Mattie” och Robert Belfours ”Pushing my luck”, för att avsluta i the Delta med Son House´ ”John the Revelator”. Efter paus var elegant finger-picking à la Eddie Lang och dängan ”Diddy-wah-diddy” vad jag hann höra med Lasse Johansson.
Till tunnelbanan med Robert Crumb-långa kliv och åker två stationer till Gamla stan. Anlände 21.20 (musikstart kl 21). Det var redan packat med folk och inga fler släpptes in. Kom tillbaka vid 22-tiden, rådde ordningsvakten, så går det nog några i pausen. Jag lommade iväg slokörad, för jag hade verkligen bespetsat mig på att äntligen se C&G Blue Revue. Men så lätt ger man sig inte. Det blev några låtar på ett av Gamla stans bluesjam innan jag var tillbaks vid Stampen. Där var fortfarande inget insläpp och jag blev stående först i en liten kö i väntan på att folk skulle börja droppa av.
Well, till slut, efter tjugo minuters väntan släppte vakten in mig och tre till. Därinne var det”Dirty, dirty man” och rejält tryck så klart. Clarisse Muvemba sjöng och ”movade” och bredvid och bakom sig hade hon maken Gunnar på gitarr/sång, Pete Fraser på tenor- och barytonsax, Thomas Hammarlund gtr, Patrik Engström elbas, och Björn Viitanen på trummor. Fraser var ett fynd för mig. Han gav järnet – och det så pass att Clarisse gav honom ”the eye” ibland, när han inledde ännu ett solochorus, lyckligt ovetande att hon ville in och sjunga. Jag minns inte alla låtar, men ”Ball and chain”, ”Shake your hips” och ”Goin´ down” (Freddie King) passade det här oktanhöga gänget fint. Kan bara rekommendera att gå se dem – men kom tidigt om det är på Stampen! Följande helg skulle jag se Domestic Bumblebees där; kom 20 över nio, och – igen – var det fullt och stängda dörrar.
Straight outta Löfgren
