Awa Manneh
Soul har länge förknippats med 60- och 70-talen eller med artister som representerar dessa epoker på ett eller annat sätt. I sydstaterna har ett gäng åldrande artister lyckats behålla sitt fotfäste med soul och soulblues upp till våra dagar, främst representerade av skivbolaget Malaco. Nostalgins dimmor har dock sänkt sig till den grad att dessa artister inte riktigt synts på våra breddgrader för att inte tala om de unga artister som idag representerar soulen. Vindar som Mary J Blige, Angie Stone och Alicia Keys har dock lyckats skingra de värsta molnen.
Nu kommer en ung svensk artist med en modern soulstil. En artist som med sin debut i år, 2003, har fått två nomineringar för NRJ Music Awards och två för Aftonbladets Rockbjörn. En endast 21-årig artist som egenhändigt jobbat fram sitt album sedan hon var 15 år. Man blir ödmjuk för mindre. Och denna gång väntar inte Jefferson i 30 år. Awa Manneh presenteras nu; en soulartist med tydliga rötter i den tradition som vi så väl känner till.
Hur började allting?
Det började ganska tidigt hemma. Min mamma var musikintresserad och älskade att lyssna på sådan musik som jag kom in på senare. Det var där det började med 80-talssoul, sådana som Stevie Wonder och Temptations.
Vad lyssnade dina kompisar på?
Under den tiden? Jag var nog den som presenterade musik för mina kompisar. Jag tror att ingen av dem har något riktig preferens, det var Madonna och lite allmänt sådär. Den musik jag presenterade för dem, gillade de lika mycket som jag.
Den musik du gillade skiljer sig från hip-hop och rap som varit inne länge. Det var ingen konflikt här?
Nej det var det inte. Det var ingen av dem som låg särskilt långt ifrån mig. Ingen gillade hårdrock eller punk. De höll sig i mitten.
Hur ser din musiksmak ut idag? Har den förändrats?
Den är faktiskt ungefär densamma som då. Jag lyssnar mycket på musik från min barndom, nästan mer än på ny musik.
Du har aldrig känt en dragning till rap?
Det har jag gjort. Men det var länge sedan. Det var när jag satt hemma och skrev låtar och då skrev jag också raplåtar.
Hur skulle du beskriva den utveckling som utmynnat i din skiva?
Det finns en massa olika faktorer. Att det tagit så lång tid innan det blev ett färdigställt album; det är låtar från olika år och perioder i livet vilket jag skrivit om. Jag har också försökt hålla den så otrendig som möjligt. Det finns trender i musiken och jag har försökt hålla mig borta från dem. Jag jobbade på natten. Det blev så av slumpen. Jag har delat studio med Martin Johnson och han jobbade på dagarna. Då fick jag ta över vid sex-sju tiden på kvällen. Då blev det inte korta pass, som att gå hem vid elva-tolv, utan då satt jag hela natten. Man sitter helt själv, det är natt och ingen stör.
Vilket instrument lärde du dig först?
Jag sitter och programmerar. Jag spelar inte instrumenten helt akustiskt utan på syntar. Jag kan spela keyboard. Det är fortfarande ett instrument jag inte behärskar till 100 %. Jag fick en keyboard när jag var liten. Sedan tog jag pianolektioner när jag var en nio, tio år i cirka ett och halvt år. Men jag tyckte inte om min pianolärare. När man väl sitter i studion är det programmering som gäller. Det är så många olika instrument man kan spela på tangenterna: bas, trummor, allting. Där har jag utvecklats. Men jag behärskar inte keyboard så mycket att jag skulle våga sätta mig på scen och spela live. Jag klarar mig bra i studion dock.
Hur hittade du din stil, var det genom att uppträda på skumma klubbar i Uppsala?
Nej, det var det inte, om det ens skulle finnas skumma klubbar i Uppsala, ha, ha. Det är i studion jag jobbat.
Uppträder du för publik får du kanske en flaska i huvudet om det inte passar, men vem har varit din opponent i studion?
Från början var det en kille jag jobbade med i tre år i Uppsala. Det var han som introducerade mig för studioarbete. Han heter Simon Danielsson. Det var där det började när vi spelade in demos och började skriva låtar på allvar. Samarbetet avslutades och jag fick kontrakt med ett förlag, MCA; det hör till Universal idag. Jag var 15 år då. Där började jag med en kille som heter Kim Rosenberg. Det är han som kastat flaskorna i huvudet på mig. Han har varit ärlig mot mig.
Du jobbade för ett förlag när du var 15 år. Det är tidigt. Faktiskt mycket tidigt.
Ja. Jag fick kontakt med dem och så jobbade vi i cirka elva månader innan vi skrev kontrakt. Vi kände på samarbetet och när det kändes bra skrev vi på.
Skrev ni för andra eller för er själva?
Jag skrev på som låtskrivare tillsammans med killen jag jobbade med, men även som artist. Vi skrev för mitt album eller det vi tänkte skulle bli mitt album. Sedan tog de på sig att ordna ett skivkontrakt. Det var en jättebra väg att börja egentligen. Man går från ena sidan och blir intressant för branschen och ett skivbolag, istället för att komma direkt utifrån. Man får ett annat utgångsläge.
Förut var hip-hop en säker väg till framgång; är det ett trendbrott på gång?
Jag vet inte. Rap och hip-hop på svenska har inte riktigt slagit igenom. Det var populärt ett tag. Under några få månader hade den en stor plats i musiklivet i Sverige. Men det var inget som höll sig stort. Den finns fortfarande i utgivningen hos de skivbolag som vågar, men ett tag skulle varje skivbolag ha en rapartist. Jag har aldrig riktigt tänkt på att göra musik som är ett recept på framgång. Det har alltid varit naturligt för mig att göra den musik jag alltid gjort. Om jag skulle ge mig in på en annan musikstil skulle jag vilja vara minst lika väl förberedd som jag är för den musik jag gör nu. Jag har lyssnat på detta sedan jag började gå. Det är det som känns mest naturligt för mig. Det är det jag gillar att göra. Jag skulle inte vilja tvinga fram något annat bara för att tvinga fram det. Bara för att det skulle ge mig mer spelningar på ZTV.
Är det ingen som sagt åt dig: ”Detta håller inte, gör såhär istället för det är kommersiellt framgångsrikt”?.
Ingen i musikbranschen i alla fall. Snarare vanliga människor som t.ex. kompisar. Det var när jag höll på med albumet och de visste hur länge jag hållit på: ”Det kommer aldrig ut något, det måste vara svårt, du måste gör det på svenska”.
Ingen av dina medmusiker som sagt att du borde bli en ny Feven?
Nej, det ligger för långt ifrån.
Du har ju Whitney Houston som förebild, men jag tycker hon är för popaktig i jämförelse med din stil; det finns andra artister som jag tycker ligger närmare. Vilka andra finns det förutom Whitney?
Hon var den som fick mig att verkligen haja till. Den fanns andra artister i samma genre som gav mig samma känslor. Under 1990, -91 började jag att lyssna på annat också. När folk frågade vad jag gillade för musik eller vem min idol var, svarade jag: ”soul”. Då var det killgrupper som Silk och Boyz II Men, sedan var det Mary J Blige, hennes första skiva. Sedan blev det större och större. Innan hade det inte funnit så stor tillgång på den sortens musik. Det fanns MTV Soul kl. 12.00 som visade den sortens musik.
Om du skulle uppträda idag, var skulle det ske? Du uppträder väl?
Det händer, men inte alltför ofta, speciellt inte här i Stockholm. Jag vill inte ”trötta ut mig” genom att spela varje helg. Jag har uppträtt på Mosebacke, på Blacknuss-klubben. Sedan har jag spelat på några små klubbar. Jag har två olika sättningar, en på DAT och en live med full sättning. Den senare är mycket dyrare och då blir det inte så ofta.
Är det ett problem att det inte finns ställen att uppträda på, att Sverige är så litet?
Man kan alltid ge sig ut i landet och spela. Det är ju inte bara Stockholm. Stockholm är väldigt känsligt för trender. Där är det också väldigt lätt att tröttna på något. Det är stor omsättning. Det är oerhört viktigt att inte ”trötta ut sig”. Det är stor skillnad på publik i Stockholm i jämförelse med andra ställen, t.ex. i Göteborg.
Skulle du gå hem i Östersund?
Jag vet inte. Säkert finns det några där. Men jag vet inte om det räcker för en spelning. Så småningom får man hoppas att det gör det.
När man kollar DN:s evenemangskalender för livemusik på t.ex. lördagar, så finns det några få ställen med jazz, få med rock, relativt många med blues och så några med visor och så, men inget ställe som regelbundet har ung rock eller ung soul eller hip-hop. Det är ganska traditionella former som drar, mestadels på pubarna på Söder. Finns det inget ställe för ny svart musik?
Nej. Det är olika generationer. För den yngre publiken är det inte lika vanligt att gå till Stampen, till ställen där det är OK att ha musik i bakgrunden till en konversation. En ung publik går ut för att partaja och festa. Man uppskattar inte sammanhangen lika mycket. Att man varje vecka skulle gå till det här stället och sitta ned för att lyssna.
Är Stockholm för litet för sådana ställen? Är inte Stockholm större än att ett ställe rymmer hela publiken för musiken? Då finns det ju utrymme bara för ett.
Kanske det är så. Det finns ett ställe i London som spelar musik varje dag med talangkvällar på söndagar eller måndagar. Ett väldigt populärt ställe. Jag vet inte om ett sådant ställe skulle funka här egentligen. Folk är kanske ute efter lite olika saker. Kanske det inte skulle fungera på helger utan på en veckodag. Jag vet inte.
Du sade att du har ett band. Hur ser det ut?
Det består av en trummis, en på keyboard, en gitarrist, en basist och två tjejer på kör. Vi kommer nog att ta in en till i kören.
Vad gör bandmedlemmarna i övrigt?
Det är en grupp som gör allt möjligt, låtskrivare som levt som musiker.
Vad betyder en utmärkelse som Rockbjörnen, du har ju två nomineringar?
Hur menar du?
Som artist och som bekräftelse för din person?
Det som är kul är att det är folket som nominerar och röstar. Det är det som är det största. Vad det betyder framgångsmässigt, det vet jag inte än. Men det är väl en bekräftelse på att folk tycker om en.
Det innebär inte att du får en massa bokningar i Östersund och Sundsvall och så?
Det är mycket möjligt. Jag vet inte, det är ju första gången. Jag har inte frågat någon heller.
Sverige är ett litet land och det du gör går ju långt utanför vår sfär. Hur ser Sonys planer ut för dig?
Vi ska börja med Tyskland nu och sedan Frankrike. Sedan får vi se vart det tar vägen. Men det är utlandet som gäller.
Jag fick många nedslag för dig på Internet, speciellt i Norge. Är du stor i Norge?
Ja. Det har faktiskt gått bra för singlarna. Jag har varit där tre gånger; uppträtt, varit på TV och radio.
Hur ser din framgång ut? Du var på ZTV. Vad behövs för det stora genombrottet?
Det är stor skivförsäljning egentligen. Det är alltid så. Försäljning är vad framgång baseras på. Man säljer ju en produkt på sätt och vis. Den logiska förklaringen är att ju fler som köpt skivan desto fler har gillat ens musik. Det är det accepterade sättet att vara framgångsrik på. Det är den krassa verkligheten. Jag ser det såhär… det räcker inte med att folk känner igen mig, för min del gäller det att få fortsätta göra musik. Det är en bekräftelse på att man har något som andra vill ha, något som det finns en efterfrågan på.
Blir du igenkänd på gatan idag?
Ja, det händer. Av alla möjliga. Men det beror på i vilka sammanhang man synts. Det är stor bredd på så kallad marknadsföring. Vi har gjort TV-program som riktar sig till äldre publik. Det är olika. Men det är ingen hysteri, tack och lov.
När du ska lanseras i Tyskland och Frankrike, som vilken typ av artist blir det?
Jag tror att det blir ungefär som här. Vi använder samma videor och typer av livetillfällen. Som jag sett mitt album och trott från början då jag gjorde det, är att det riktar sig till många olika åldrar. När jag jämför med vad jag lyssnat på som yngre, var det inte artister som Britney Spears eller New Kids On The Block. Det var artister som min mamma lyssnade på. Med tanke på att jag gjort ett sådant här album, tänkte jag att det kanske finns barn som tycker om det, liksom människor i min ålder och så äldre. Man försöker inrikta sig på en publik som tycker om svart musik, men även andra.
Jag läste en recension i en tidning där man tyckte att skivan bestod av trista ballader. Är det ett dilemma att du inte ligger i dagens mittfåra utan kommer med något nytt med dagens öron mätt (inte mina)? Är det en tillgång eller en belastning?
Jag vet inte, när det kommer till recensioner har jag fått nästan enbart positiva. Det finns nästan alltid någon som inte gillar det man gör. Det är inget speciellt med det. Det är något man förväntar sig. Det skulle kanske ha varit enklare om man pumpat ut den ena danslåten efter den andra. Men samtidigt märker jag att de som gillar skivan, gillar den verkligen fullt ut. När man lyssnar på albumet, lyssnar man på hela. Så är det med denna typ av album, antingen gillar man dem eller så gillar man dem inte alls. Det är värt mer när folk kommer fram och säger: ”Gud vad bra, fortsätt med det” än de som säger: ”Det var en schyst låt, den var bra, ta nästa”. Den erfarenheten jag fått baserar sig på att det ska vara fullt ut och inte bara danshits. Det måste få vara vad det är. Det är så jag resonerat. Jag har sett det såhär: det som inte är kommersiellt kan vara kommersiellt i alla fall.
Vi pratade om rap och hip-hop, vad som är kult och inte kult. Det är fortsättningsvis kult att hitta någon som ingen hört talas om och som rappar på utav bara tusan. Du kommer med en skiva som inte följer detta gängse spår. Har du svårt att bli förstådd?
Låtarna på albumet är väldigt olika. Det är en resa. Vissa personer har kanske inte lyssnat ända till slutet. Det finns många låtar som kompletterar varandra. Det finns en låt som är uptempo, så följer en jätteballad, så en som är helt skruvad. Innan man hunnit med hela paketet är det kanske lätt att beskriva min musik som bara en sorts. Jag gör inte ett slags låtar. Jag experimenterar med olika sätt. Man kan jämföra första singeln Behind Schedule med Untouchable, som är en ballad med Weren’t We Down som är mera bluesaktig. Det är olika stilar.
Vad gör du om tio år, hur hankar du dig fram? Sjunger du tradjazz på Stampen?
Varför inte? Jag håller på med musik i alla fall. Jag har nog hunnit med väldigt mycket. Det är svårt att säga. Jag har kanske hunnit jobba mycket med andra människor, producerat åt andra. Gjort två egna album till, om man har den turen beroende på hur musikbranschen ser ut. Det är lätt att det bara blir en fluga. Därför känns det skönt att ha fått så mycket tid av slumpen för detta album. Det känns svårt att säga när man börjar, att om sju år ska man släppa ett album. Det känns inte så lockande. Jag är ändå glad att det blivit så. Jag har hunnit förbereda mig på ett sätt som jag inte skulle ha kunnat göra annars. Lärt mig att tänka långsiktigt, att förstå hur det ser ut i musikbranschen. Man är inte garanterad någonting. Oavsett det, har jag musik inom mig som jag kan ta fram på ett eller annat sätt, antingen som artist eller åt andra. Alla områden är lika roliga och alla vill jag utveckla mer. På så sätt känns det skönt. Sedan vet jag inte hur musikbranschen ser ut om tio år. Finns det skivbolag kvar, hur ser distributionen ut, finns det videor?
Du finns inom en stil som visat sig vara ovanligt livskraftig till åtskillnad från rena popartister. Det borde väl inge hopp. Eller tror du att måste byta stil, om t.ex. disco skulle bli jättestort igen?
Jag kommer alltid att göra den musik jag gillar bäst. Om jag om fem, sex, eller sju år skulle snöa in helt på disco, är det möjligt att jag skulle göra en skiva. Men jag skulle inte göra något halvhjärtat försök bara för att göra den. Jag tror sådant lyser igenom. Då blir det bara som en ”mjölkplatta”. Skulle jag gilla det, skulle jag göra den. Det finns massa olika områden där man kan tillföra något. Kan man inte det, ska man låta bli. När det gäller soulmusik, känner jag att jag kan tillföra något i alla fall. Jag gillar den så mycket.
Definitionen R&B i Sverige har inte ett skvatt med det traditionella begreppet R&B att göra. Du sjunger soul, Robyn sjunger R&B. Hur ser du på dessa begrepp?
R&B är mycket trendkänslig, som popen är idag. Där måste du också förnya dig. Inom R&B finns vissa missionärer, producenter i USA, som gör något annorlunda. Under en period ska de sedan göra allt. Senast är det Neptunes producent som nu producerar alla. Jag har försökt hålla mig ifrån detta. Om jag idag följt alla trender med mitt album… då vet jag inte om jag hakat på trenden när den var precis ny och kan rida på den ett tag. Eller om jag hakat på när den redan är där för att sedan åka utför. Om man kollar på artister som varit med ett bra tag inom denna genre som t.ex. Whitney Houston, så använder de sig av trender för att det säljer. Men samtidigt är det inte de skivorna som kommer att gå till historien, utan de som de gjorde för länge sedan. Jag uppskattar fortsättningsvis dessa artister, men jag lyssnar hellre på deras tidigare album än på deras senare.
Jag har bara hört Whitney Houstons senaste singel där jag tycker hon närmat sig Mary J Blige, d.v.s. hon ligger närmare en gospelstil än tidigare, när hon gjorde mest ren pop i mitt tycke.
Om man tar själva produktionen och byter ut hennes röst mot någon annans röst, skulle man inte säga så. Det är så även med Mary J Blige. Mycket ligger i hennes röst. Ingen av dem skriver låtar själv. De använder sig fortsättningsvis av olika produktionsteam, vilket de inte gjorde förut. Då var det mer en människa eller två som låg bakom. De klarar sig kvar, jag menar inte att detta är negativt, men de har en sådan pondus att de sticker ut i alla fall. Fortsättningsvis finns det inte många som kan sjunga soul som Whitney Houston eller som Mary J Blige.
Tycker du att de har passerat sin topp båda två, trots de senaste framgångarna?
Jag tycker fortfarande att Mary J Bliges bästa album var hennes två första. Samma sak gäller Whitney Houston. Men jag vet inte om det beror på att jag är nostalgisk. Jag var liten när jag hörde dem och de berörde mig på ett annat sätt då. Jag är kanske mer kritisk nu. Det är i alla fall de skivor jag kommer att ta fram om 20 år. Det är mer tveksamt om jag tar fram de senaste. Men jag har alla deras skivor. Jag är nyfiken varenda gång. Jag är en trogen lyssnare.
Vem lyssnar du helst på idag?
Det är väldigt olika. Idag finns det ingen som jag tycker rakt igenom är den bästa.Det beror nog på att jag blivit väldigt kritisk för att jag gör musik själv. När jag uppskattar en låt uppskattar jag den verkligen. När jag lyssnar på musik hemma sitter jag och DJ:ar. Jag lyssnar på en låt här och en låt där. Det är allt från Temptations’ album till neosoul, Maxwell, Eyrkah Badu, reggae, ett brett område men inom svart musik. Jag försöker också lyssna in mig på nya saker samt ge saker en chans. Sådant som jag inte har hört så mycket av eller hört på TV men förkastat. Usher är ett sådant exempel. Han hör till kategorin R&B/pop. Honom har jag förkastat länge. Sedan hörde jag en låt som fick mig att köpa albumet. Jag kommer nog att köpa nästa album också.
Blindtest
Jag tyckte det skulle vara intressant är få höra en ung nutida soulartist bedöma relativt nya låtar som en traditionalist tycker är bra och som upplevs ha något samband i alla fall med Awas album. Då med undantag för Big Maybelle och Julia Lee. Men dessa två var ju framgångsrika artister i sin stil när det begav sig.
Alicia Keys – Lovin’ U (från 2001)
Det är Alicia Keys. Jag har skivan hemma. Denna låt är inte den jag lyssnar mest på. Hon hör till dem som gjort mer soul. Låten är bra, men mer traditionell.
Latimore – You Can Count On Me (från 2000)
Jag kommer inte på vem det är. Vilken Latimore? Kenny Latimore? Det är bra. Den är ännu mer traditionell än föregående. Det är väl en äldre inspelning (den är från 2000). Är den? Den känns inte så. Det är en liveinspelning, alltså med riktiga instrument.
Isley Brothers – Contagious (från 2001)
Det här är Ronald Isley. Jag gillar honom i vissa sammanhang. Sedan han gjort comeback låter han väldigt lika. Han sjunger nästan alltid i samma tonart och det blir lite tråkigt. Den här skulle jag nog mer vilja ha som bakgrundsmusik än att lyssna på. Den känns mer neosoul än föregående. Det känns som om R Kelly producerat (det har han och också skrivit texten).
Little Milton – Take Time Out To Hear Some Blues (från 2002)
Det är en blues. Blues är ett område jag inte utforskat. Jag har inte lyssnat på blues så mycket och därför har jag inte lärt mig uppskatta den till 100 %.
Mary J Blige – Testimony (från 2001)
Det är Mary J Blige. Låten är inte så speciell. Den är från hennes senaste album. På hennes andra album finns inte en låt som jag inte gillar. Hela stilen… det var så modigt med gamla soulsamplingar.
Big Maybelle – Just Want Your Love (från 1952)
Är den också från 2001, ha, ha? Vem är det? Det finns en tjej som heter Kelly Price. Henne borde du kolla in. Vad ska jag säga om låten? Den är bra, ha, ha. Lite annan ljudbild bara och rösten…
Julia Lee – Lotus Blossom (från 1947)
Det är med dragning åt jazz/blues. Sorglig text. Den känns som ”konjak sent på kvällen vid tolvsnåret”.
Awa Manneh – Hip Hop Ballad (från 2002)
Jaa, du.
Denise Lasalle – Love Me Right (från 1977)
Det här är riktig rhythm & blues. Vem är det? Den gillar jag. Av de äldre grejerna känns den närmast.
Nu när du hört på allt, finns det någon röd tråd?
Det gör det absolut.
Finns det någon röd tråd för dig, din låt fanns ju med?
Absolut. Jag kommer från samma ”mamma”. Man förstår varifrån dagens moderna kommer ifrån. Det är soul på ett eller annat sätt. Texterna är vemodiga, det är brustna hjärtan och gråt. Min musik är likadan. Det är kanske förutsättningen för soul. Det är enklare när man sjunger om något som berör en. Det är då lättare att få fram de känslor som också berör en lyssnare, än om man sjunger om en vanlig dag.
Lyssnade din mamma även på denna typ av musik?
Min mamma har skivor som sträcker sig från singlar med Beatles från hennes ungdom. Under min uppväxt på 80-talet lyssnade hon på den musik som var populär då, men hon har alltid gillat svart musik. Det var den jag då också intresserade mig för. Den var också lite mer poppig än detta. Här är mer riktiga instrument. På min skiva är det blandat mellan live och programmerat, men mest programmerat. Det kommer kanske från 80-talet. Det är på senare tid med neosoul som live slagit igenom mer. Det är programmerade trummor, men alltid livebas. Man vet aldrig vart det tar vägen. Så klart blir man influerad hela tiden och man gör sin egen tappning. Jag kommer nog att hålla mig utanför det mest trendiga. Jag utgår från vad jag själv gillar. Jag skulle aldrig vilja göra en skiva som jag inte själv vill köpa eller lyssna på. Det är kanske en förutsättning för att hålla sig kvar. Eller så måste man vara jättekänslig för att snappa upp nya grejer. Titta på Madonna. Hon gör popmusik och har ändå lyckats hålla sig kvar och vara ledande. Det finns olika sätt att gå till väga. Whitney Houston är ett annat exempel.
Text Anders Lillsunde. Bilder på Awa Manneh av Lars-Erik Örthlund, Lydmar hotell den 12 februari 2003
This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson
