MAGIC SLIM
I´m here now
På Köpenhamns bluesfestival förra året var det meningen att Magic Slim skulle varit med. Jag hade inte sett honom tidigare. Han var en av de få nu levande bluesmusiker jag länge närt en dröm om att få se. Men han ställde in! Till all lycka uppenbarar han sig nu på Limhamn-Brønshøjfestivalen i mars. Jag sätter in all min energi på att få till stånd en intervju med honom, och jag lyckas få en liten stund med honom mitt i hans hårt pressade tidsschema. Jätteroligt!
Vi sammanträffar i ett litet backstagetält bredvid det stora cirkustält i Limhamn, där ena halvan av festivalen äger rum. Bandet har just anlänt och ska vara på scen en knapp timme senare.
Jag blev besviken när du inte kom till Köpenhamn förra året. Men jag förstår att det berodde på terroristangreppet på USA 11 september, som ju inträffade bara en vecka innan konserten.
”Ja, det var synd, men jag ville inte sätta mig på ett flygplan i det läget”. Magic ser betryckt ut vid minnet. Men så spritter hans ansikte plötsligt upp i ett stort leende och han utbrister: ”Men jag är här nu”! Och det är så sant som det är sagt. Han är här nu, och det är det enda som räknas. Carpe diem. Det gamla kan glömmas.
Morris Holt, alias Magic Slim, är 64 år, och inte ser han yngre ut precis. Han verkar trött och sliten. Men så har han också en tuff turnéplan. Dagen innan uppträdde han på bluesfestivalen i Lillehammer i Norge, och idag ska han förutom den stundande konserten i Limhamn hinna avverka ytterligare en lite senare på kvällen i Brønshøj i Köpenhamn. Och sen väntar en rad framträdanden på olika platser i Danmark. Konserter kors och tvärs varje dag. Det frestar på. Han har också lite svårt för att gå. Den svåra skottskada i höften, som han helt oförskyllt ådrog sig i ett barbråk 1978, gör sig fortfarande påmind.
1982 gjorde Nils Hansson och Anders Svensson en lång, mycket trevligt upplagd intervju med honom. Den publicerades i Jefferson nr 66, 1984. Nils och Anders jobbade som ”roadies” åt honom en vecka under en turné i Sverige, Norge och Danmark. Det var förstås mycket slit och ett hårt tidsschema även då. Vi får i artikeln en fin inblick i hur detta kunde gestalta sig!
Jag visar Jefferson-intervjun för Magic. Han kommer först inte alls ihåg den, men så ser han ser närmare på olika foton i artikeln. Ett är från en tågkupé, där man ser Magic sitta och prata. Det var där man lyckades stjäla till sig lite tid till själva intervjun. Det verkar som om en minnesbild dyker upp i Magics huvud, för han lyser plötsligt upp och ser intresserad ut. Ja, nu erinrar han sig killarna lite grann.
I intervjun -82 säger han att han måste arbeta hårt för att kunna försörja sin stora familj. Han fick då jobba både som svetsare på dagtid och som bluesartist på kvällstid till långt ut på natten. Hans mål var att få större framgång som musiker, och att få bättre inkomster i framtiden. Ett par år senare slutade han faktiskt också med svetsjobbet för att bli heltidsmusiker. Men det berodde mest på skottskadan, som gjorde det svårt för honom att ha ett vanligt jobb.
Du har gått en lång väg som bluesmusiker, och är nu en erkänd stjärna. Tycker du att du uppnått det mål du en gång satt?
”Nej, det tycker jag inte. Nej, nej. Men jag jobbar stadigt på det! Det är svårt, ska du veta. Blues är tufft, och det går långsamt. Men när du en gång når dit, så kan du andas ut och vara nöjd. Jag har inte nått fram riktigt än. Men jag fortsätter att jobba på det!”
Men du är verkligen känd nu, och är ofta på turné här i Europa.
”Ja, men jag tjänar inte särskilt mycket trots det.”
Uppträder du mycket i Chicago?
”Nej, faktiskt inte. Inte alls så mycket som förr. Jag är runt lite varstans.”
Du brukade vara på South side i Chicago, och du sa i intervjun att du inte gillade West side. Du ville inte ta några spelningar alls där, för där var så ruggigt. Har du samma inställning fortfarande?
”Ja, jag har aldrig gillat West side och vill fortfarande inte spela där. Sydsidan är betydligt bättre, men där är inte så många klubbar längre, så jag är nästan aldrig där heller. Jag är mest på nordsidan eller i downtown.
Är du på några speciella ställen där?
”Ja, Buddy Guy’s t.ex. Jag ska vara där ett par gånger nu snart.”
Du hade en speciell favoritklubb i Lincoln, Nebraska. Den hette The Zoo Bar.
”Jag bor i staden Lincoln nuförtiden!”
Verkligen? Men spelar du fortfarande på The Zoo Bar?
”Jajamen! Jag älskar det stället!”
Det var ju onekligen intressant att höra. Jag har en live-LP, Live’n Blue, med Magic Slim från 1980, och den är inspelad just på the Zoo Bar. För att vara en live-skiva är den anmärkningsvärt bra. Så kul att höra att han fortfarande är igång där.
I intervjun från -82 säger du att din mamma efterlämnade lite mark nere i Mississippi åt dig, som var obebyggd. Du hade då en dröm om att så småningom sälja ditt hus i Chicago och flytta dit och bygga ett hus. Där skulle du odla vattenmeloner, nötter, ärtor, potatis och majs, och fiska och jaga lite. Och så skulle du bara ge konserter lite emellanåt, för du ville komma bort från nattklubbarna. Är det fortfarande en dröm för dig?
”Ja, det är det, men jag har inte bestämt mig än för hur jag ska göra. Visst är det en dröm, men vi får se.”
Men du spelar inte så mycket på nattklubbar längre väl?
”Nej, det gör jag inte. Det ger för lite pengar. Jag brukade spela sju dagar i veckan förr, men det är ett otacksamt slit.”
Du har en stor familj. Hur många barn har du?
”Sju stycken. Men de är stora nu.”
Är någon av dem musiker?
”Ja, minstingen. Han har ett eget band.”
Magic säger hans namn, men det är mycket svårt att uppfatta, trots att jag frågar omigen. I intervjun från -82 sa han att denne pojke, som då var 5 år, sjöng blues, men att man aldrig kunde veta vad han ville göra i framtiden. Han har nu alltså hunnit bli 25.
Håller han sig till blues fortfarande?
”Ja, och han är riktigt duktig på det också.”
Din bror Nick Holt har spelat bas hos dig i många år. Är han med i bandet ännu? Och din andre bror Douglas, som varit din trummis. Vad har hänt med honom?
”Nej, Nick är inte med längre. Och Douglas har återvänt till Mississippi. Det var rätt längesen.”
I intervjun var det tal om John Primer, som just då efterträtt din gitarrist Daddy Rabbitt. Var har han blivit av?
”Han slutade för några år sedan, och har ett eget band nu. Michael Dotson är min gitarrist nu. Han är en duktig kille, han med.”
Du har gjort många skivor under årens lopp. Vet du hur många du har gjort, och är det någon särskild du gillar extra mycket?
”Nej, jag vet inte hur många det är, men jag gillar allihop! Jag har ingen särskild favorit”
År 2000 kom din senaste skiva, Snakebite. Har du någon ny på gång?
”Ja, så fort jag kommer hem till Staterna ska jag spela in en ny.”
Du är flitig med att komma till Europa.
”Ja, jag åker på turné i stort sett varje år, och jag kan säga att jag tycker speciellt mycket om Skandinavien!”
Är det inte jobbigt att turnera så mycket som du gör, och vad tycker din fru om att få se dig så sällan?
”Vi är båda nöjda! Jag gillar att åka runt och uppträda, och hon är glad över att få slippa se mig. Hon blir trött på att ha mig hängande omkring.”
Vilka av dagens bluesartister föredrar du?
”Jag tycker om många; det är för många att räkna upp. Och jag älskar att se dem uppträda. Däremot hör jag nästan aldrig på skivor längre. Vad gäller min egen stil, så försöker jag vara mig själv. Det är allt jag vill: vara mig själv.”
Kommet så här långt var Magic nu väldigt hungrig,och jag sa åt honom att se till att få i sig en bit mat innan föreställningen skulle sätta igång, och han knallade iväg. Mitt intryck av honom var att han är en enkel, ganska fåordig, vänlig man utan minsta stöddighet. Han har glimten i ögat, och det är aldrig långt till ett leende, även om han ser aldrig så trött ut. Att han är en av bluesens största nu levande stjärnor visade han med råge lite senare (se festivalreportaget).
Skivtips
Highway is My Home (Black and Blue, 1978)
Live’n Blue (Candy Apple, 1980)
Raw Magic (Alligator, 1983)
Gravel Road (Blind Pig, 1990)
Scufflin’ (Blind Pig, 1996)
Black Tornado (Blind Pig, 1998)
Snakebite (Blind Pig, 2000)
Text och foto: Birgitta Larsson / Jefferson #132
This page and all contents are © 1996-2002 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson
