Lucinda Williams hjälptes upp på scenen, ställde sig framför mikrofonstativet, greppade med båda händerna och sjöng med ögonen stint fästade vid den rullande textremsan, ungefär som karaoke. Det här kommer att bli en ganska kort spelning, tänkte jag. Lucinda Williams fick en stroke för drygt fyra år sedan som synbarligen satt sina spår.
Men det blev att tänka om. Verkligen! 90 minuter högklassig williamsk blandning av country, blues och rock. Roadhouse music, americana. Dessutom några inlånade låtar från andra artister, blandat med lite mellanprat som slog an hos publiken på Nalen denna tidiga vårkväll.
Låtarna radades upp, kanske inte som en ”Best of”-platta, men det kändes som om det var de här låtarna hon verkligen ville spela. ”Can’t let go”, ”Rock n roll heart”, Tom Petty-tributen ”Stolen moments” och ”Drunken angel” till minne av Blaze Foley. Många sad stories, broken hearts, nostalgi… men ett sjuhelvetes röj när bandets två gitarrister tar ut svängarna. Tidigare Black Crowes-gitarristen Marc Ford på Fender och akustisk gitarr står för det knivskarpa Gilmore/Clapton-inspirerade spelet, enastående på ”When my guitar gently weeps”. Doug Pettibone har det bredare och fetare Gibson-soundet. Pettibone glänser på Williams album ”Stories From A Rock N Roll Heart”, det var verkligen kul att se honom live, även om MarcFord blev min favorit denna kväll. Och honom såg jag nog när The Black Crowes var förband till Neil Young 2001.
Så långt gitarrerna. Rytmen som skapades av bassisten David Sutton och Brady Blades trummor låg där hela tiden som en grund för musiken. Sutton verkade på något vis vara utsedd kapellmästare. Ett enormt läckert basljud från Sutton som spelat med Williams av och till i 15 år. Brady Blade kommer från Shreveport, Louisiana men bor numer i Stockholm. Han har ett gediget musikaliskt förflutet, spelat med Emmylou Harris, Rhiannon Giddens och Bob Dylans son Jakob i en grupp som även inkluderade Charlie Sexton, Dylans tidigare gitarrist. Rob Berger på keyboards skall också nämnas. Tyvärr hörde jag honom lite dåligt i ljudmixen från där jag stod, en ljudmix som för övrigt inte fanns något att klaga på. Det var bara jag som stod lite snett.
Låtar jag minns speciellt är Memphis Minnies ”You can´t rule me”, ”Car wheels on a gravel road” och avslutande ”Rockin’ in the free world”. De två senare hörde till fyra extranummer, vilka adderade nästan 30 minuter ytterligare. Mina farhågor om en kort spelning kom verkligen på skam. Nästan två timmar av rykande het Texas-musik. En prestation av Lucinda Williams som är värd all respekt, tacksamt mottagen av ett fullstått och lyckligt Nalen. För dem som inte var på plats finns det flera låtar att se och höra på YouTube från denna imponerande kväll på Nalen.
Text: Max W Sievert
Foto: Esa Rantanen
