”Publiken var i åldern 20-30 och hade nog inte kommit dit för Chicagoblues direkt. Men de blev uppmärksamma, lät sig ryckas med och stannade från början fram till 11-snåret, då jag själv gick. I all enkelhet var det en kanonkväll för att under några timmar jaga iväg årstidens tungsinthet.” – Anders Lillsunde ser Thomas Grahn Blues Band 25 januari 2010 på Stampen i Stockholm. (Jefferson nr 163)
Munspelaren, gitarristen och sångaren (och före detta byrådirektör på Finansinspektionen) Thomas Grahn har avlidit. Han drabbades av sjukdomen Lewykroppsdemens. Oktober 2009 gjorde Thomas, hans fru Anne och undertecknad en resa till Memphis och Mississippi. Några tecken på en annalkande sjukdom märktes inte. Den sista spelningen jag såg med Thomas var flera år senare, den 25 november 2016, på Stampen. Någon gång därefter diagnosticerades Thomas. När bromsmedicinen slutade verka försämrades Thomas tillstånd snabbt och han avled i år den 23 mars. Men även om det var några år sedan Thomas var aktiv, fortsätter svenskt bluesliv att minnas en våra mest uppskattade musiker, vågar jag nog påstå.
Thomas föddes i Uppsala, där han växte upp, och utbildade sig till jurist. Han diggade Elvis och Little Richard, men snart även Muddy Waters och Walter Horton. Som gitarrist blev hans stora förebilder Magic Sam, Earl Hooker och Otis Rush. I Uppsala började han spela med Sture Elldin, Christer ”King Kino” Hedlin med flera. Thomas flyttade till Stockholm och blev munspelare i Staffan Ögrens band Blues Workshop. 1986 anslöt han sig till Blues On The Rocks som sångare och gitarrist. 1989 gjorde bandet och Thomas med delar av bandet två USA-resor, och fick spela på King Biscuit Festival i Helena, Arkansas, och delta i bluesjam i Chicago. Via kontakter som knöts kom Thomas med olika konstellationer att i Sverige ackompanjera turnerande musiker som Big Jack Johnson och Little Johnny Christian.
Hans mest produktiva period kom att bli med Blues Down Town åren 1984 till mitten av 00-talet. De gav ut fyra hyllade album; ”State of Blue”, ”Evil Chaser”, ”Downtracked”, samt ”Everlasting Blues”. Bandmedlemmen Claes Parmland drev skivbolaget CeePeeVee Records, och BDT finns även på samlingsskivor på labeln. Även är Thomas en av solisterna på ”Horton´s Briefcase” (CPVCD 401), en klassiker bland svenska bluesproduktioner. Han finns också med på Jefferson Records två volymer ”All That Blues From Sweden!”. I SBA verkade Thomas som vice ordförande åren 1984-1988. Han hade då redan deltagit i bildandet av Uppsala Bluesförening.
Thomas spelade förstås i många olika konstellationer, bland annat en hel del med Sven Zetterberg. De två sista band han kom att leda var Little Thomas & the Pinetoppers och Thomas Grahn Blues Band.
Men spelandet var ”bara” en hobby under en lysande yrkeskarriär med en hög position inom Finansinspektionen och som konsult. I den egenskapen gjorde Thomas många tjänsteresor i Östeuropa, Kina och övriga Asien. Bland annat var han medlem av the Swedish Delegation of Financial Action Task Force 1994-2006, och medlem av European Commisson AML Committee ett antal år. Även privat reste Thomas och Anne mycket. Han skrev även böcker inom området Anti-money laundering (AML).
Well, man har svårt ta in hur Thomas hann med allt. Det var inte bara genuin svart blues och soul, han var en stor följare av den amerikanska vita motsvarigheten old timey också. I hans bokhylla stod böcker om ”world music” av många slag. Under en period recenserade Thomas skivor, diskografier och konserter i Jefferson, och skrev artiklar. Han skrev även låtar. 2002 fick han Åmåls Blues Fests artistpris, 2004 mottog han Janne Rosenqvists minnespris. När Thomas sade upp sig i förtid på verket för att bli konsult, sa han ”att nu kommer jag få mer tid över för spelandet”. Nu blev det tyvärr inte mycket av med det. Han fick så mycket uppdrag så det blev snarare mindre med musik.
Thomas Grahn blev 77 år. Han sörjs närmast av sin fru Anne och barnen Anders, Ingrid och Amelie med familjer samt släkt och vänner. Och förstås av blues-Sverige. ”Fällkniven”, som Thomas kom att kallas, på grund av sitt sätt att ta ifrån tårna och vika sig framåt, när han blåste som hårdast i munspelet.
Vi avrundar med några till citat; Olle Wallin i nr 130: ”I Grahns röst tycker jag mig höra ekon av såväl J.B. Hutto som Floyd Jones.” Undertecknad brukade faktiskt säga att Thomas hade den svartaste bluesrösten i Sverige – ja, hela hans image var afroamerikan. Jimmy Johansson i nr 148: ”Han är en mästare i att skapa en ’West Side feeling’ i sina låtar.” Läs Birgitta Larssons fylliga intervju med Thomas i nr 157. R.I.P. Thomas!
Text och foto: Tommy Löfgren
Foto: Erik Lindahl
Bildtext inledningsbild: Thomas Grahn, mottagare av Åmål´s Bluesfest Award 2002.
