I bluesmetropolen Tolg, tre mil norr om Växjö, bjöds det på finfrämmat en helt vanlig fredag. Lisa Lystam kan omöjligt vara okänd för någon som läser Jefferson regelbundet och med sig denna kväll hade hon Fredrik Karlsson, till vardags gitarrist i The Family Band. Som akustisk duo (sång, sång, gitarr och munspel) bjöd de på blod, svett och skratt.
I bluesmetropolen Tolg, tre mil norr om Växjö, bjöds det på finfrämmat en helt vanlig fredag. Lisa Lystam kan omöjligt vara okänd för någon som läser Jefferson regelbundet och med sig denna kväll hade hon Fredrik Karlsson, till vardags gitarrist i The Family Band. Som akustisk duo (sång, sång, gitarr och munspel) bjöd de på blod, svett och skratt.
Efter några år av hårt och envist turnerande har Lystam med all önskvärd tydlighet jobbat sig fram till en rejäl dos erfarenhet, trots att hon fortfarande är närmare 20 än 30. Det enda sättet att bli bra på scen är förstås att spela, spela och spela. Karlsson ser ut som han just haft praktik i The Allman Brothers Band. Av pratet mellan låtarna, som är skämtsamt, lågmält och hjärtevärmande, förstår vi att de står varandra nära. Liksom av deras ständiga skämtande om hur låtarna egentligen borde sluta. Det skapar också en skön stämning. Allt behöver inte vara på blodigt allvar.
Eftersom Lystam sjunger blues, är blond och kommer från Östergötland har hon jämförts med Louise Hoffsten och vi får inte mindre än två Hoffstenlåtar, varav Slätten inleder och handlar om deras gemensamma hemtrakt. Hoffsten har hävdat att den släpiga östgötska dialekten är en svensk motsvarighet till USAs släpiga sydstatsdialekt. Kanske därför Hoffsten och Lystam behärskar bluesen på ett så självklart sätt?
Karlsson har också rötter och berättar rörande om hur han fastnade för bluesgitarr och väldigt gärna ville spela med Roffe Wikström. Han skickade ett brev till idolen, och jäklar: Roffe svarade och nu har de spelat ihop. Sedan sjunger Karlsson just Wikströms Starka Band. Han spelar också, något mer oväntat, You´re The One That I Want från Grease. En lycklig i publiken som känner igen den får en skiva.
Sedan lite New Orleans, Eric Bibb, underskattade Jenny Bohman och eget. Lazy Lizzy, som Lystam skrev när hon satt och blippade varor i en kassa i Mjölby och inte vågade tro att sången skulle kunna betala räkningarna, är en höjdpunkt. Så även en livedebuterande, lågmäld och gripande duett skriven av Karlsson på mormors och morfars gård i Vetlanda (ännu en småländsk bluesmetropol).
För de i publiken som ännu inte är frälsta och tycker att blues alltid är samma tre ackord blir det en John Lee Hooker som klarar sig på ett och, sist men inte minst, Big Mama Thornton där Lystam både sjunger och blåser munspel för allt vad tygen är värda – dock inte Hound Dog, trots att hon pratar passionerat om den och berättar att vi MÅSTE kolla in den på YouTube. Låten hon sedan sjunger är istället They Call Me Big Mama. Inget fel på den heller.
Duon tackas med välförtjänt jubel och fortsätter det så här kanske Tolg har en egen bluesfestival nästa gång de hälsar på?
Text och bild: Ola Claesson
