Frederikshavn Bluesfestival har undan för undan etablerat sig som den kanske bästa av samtliga bluesfestivaler i Norden. Förra året var det tioårsjubileum och festivalens startfält var sprängfyllt av intressanta artister och band; både världsstjärnor och spännande nordiska artister.
Frederikshavn Bluesfestival har undan för undan etablerat sig som den kanske bästa av samtliga bluesfestivaler i Norden. Förra året var det tioårsjubileum och festivalens startfält var sprängfyllt av intressanta artister och band; både världsstjärnor och spännande nordiska artister.
En av styrkorna med festivalen, förutom det starka startfältet, är närheten och intimiteten som finns både i Fredrikshamn och festivallokalen Det Musiske Hus. Det Musiske Hus ligger mitt i staden och det är också nära till affärer, restauranger och pubar från de hotell som festivalbesökarna bor på. Det skapar en skön festivalkänsla trots att man inte märker så mycket ute på staden av att det pågår en bluesfestival.
Festivalen tjuvstartade redan på torsdagen den femte november då jag och mina resekompisar Anders Erlandsson och Jimmy Thorell anlände till Fredrikshamn. På puben Freddie’s spelade nämligen Lil’ Ed & The Blues Imperials, och bättre tjuvstart på festivalen gick ju knappast att få! På grund av att bandets andregitarrist Mike Garrett fallit ner från en stege och skadat sig allvarligt i ryggen var han ersatt av Tom Holland, och Holland visade sig vara en fullgod ersättare.
Även på fredagseftermiddagen var det blues på Freddie’s. Då spelade Lil’ Jimmy Reed där tillsammans med pianisten Bob Hall. Lil’ Jimmy Reed var i mycket gott slag och bjöd bland annat på flera fina Jimmy Reed-låtar. På fredagen var det festivalstart klockan 19 i Det Musiske Hus då Warren Haynes inledde den egentliga festivalen. Han spelade inte så mycket blues, men höll förstås hög musikalisk klass med musik som mestadels drog åt sydstatsrock. Festivallokalen har två scener, en stor där affischnamnen spelar och en liten där nordiska artister och/eller artister som spelar akustisk musik håller till. På den lilla scenen kunde man på fredagen bland annat höra britten Ian Siegal. På den stora scenen uppträdde sedan under fredagskvällen Lurrie Bell, Diunna Greenleaf och Lil’ Ed & The Blues Imperials. Diunna gjorde också några låtar ihop med Lurrie respektive Lil’ Ed. Samtliga gjorde mycket bra spelningar där de visade sin enorma klass. För mig var utan tvekan fredagskvällen höjdpunkten på festivalen!
På lördagen missade vi tyvärr Diunna Greenleaf & Big Creek Slim Band på Freddie’s trots att vi var där cirkaa 45 minuter innan spelningen skulle börja. Fullsatt var beskedet vi fick i entrén. Kvällsprogrammet på Det Musiske Hus var bra även på lördagen men inte fullt i klass med fredagens program. På lilla scenen gjorde Miriam Mandipira ett bra framträdande, där också gitarristen Uffe Steen svarade för flera fina solon. Även svenske Mr Bo (Carlsson) och Hook Herrera gjorde bra ifrån sig på den lilla scenen. På stora scenen uppträdde bland andra Trickbag förstärkta med West Weston på munspel och Junior Watson på gitarr.
Melvia ”Chic” Rodgers tog sedan vid på den stora scenen och för en del var hon kanske festivalens stora överraskning. Hon förvånade säkert i alla fall många med sin stora röst i den lilla kroppen. Walter Trout avslutade sedan festivalen och han var helt klart det stora dragplåstret på lördagen. Han har ju gjort en remarkabel comeback efter sin svåra sjukdom där han genomgått en levertransplantation. Det är förstås glädjande att han är tillbaka i gott slag men för min, Anders och Jimmys del blev hans gitarrexcesser i de första låtarna helt enkelt för mycket och vi drog oss tillbaka till hotellet efter bara några låtar. Enligt rapporter lugnade sedan Walter Trout ner sig och bjöd på både mer dynamik och variation i sitt spel och de som jag talade med dagen efter verkade nöjda med hans spelning.
Text och foto: Kjell Wikström
