BANG! så osäkrade de båda saxofonisterna i Åhlund & Nordström kvällen med att vräka ljud i bästa frijazzspräck över en intet ont anande publik (en hel del av dem i alla fall, skulle jag tro). Snart nog blev det dock åka av med hela bandet i ett behagligt tempo. För att sluta i modal kakafoni igen. Direkt följde nästa låt, där lyriskt pianoklink och snygg synth ledde till skön lunk med drag av afro. Hypnotiskt komp förde låt nr 3 framåt. Två ”bryggor” av elbasen fick mig att klura över var jag hört den grejen förr. Till slut lyckades jag identifiera det; ståbasintrot till en tidig Elvis-inspelning av ”My baby left me”. Basgrejen var en så udda grej, så jag måste bara nämna det. Bandets sound är tungt, med blåset ofta unisont, klaviaturen som wobblar runt och (ibland) fuzzad gitarr. Det är frontlinjen; kompet lever på nåt sätt sitt eget liv och kokar aldrig över, ”bara” sjuder/skjuter på. I en låt solades det på indiska flöjten zurna. Lite Archimedes Badkar, lite Bolon Bata – 1970-talet tillbaks på hög volym. (Och ju högre ju mer jubel.) Spännande och bra.
När Langendorf United övertog scenen fick vi något att (för)hålla oss till: gladlynt etiopisk jazz. Lina Langendorf har bott och spelat i Addis Abeba och tagit med sig hem de lite speciella kargt tonala blåsslingorna. Och blandat upp det med Coltrane och Sun Ra är väl det jag mest associerar till. Med både Martin Hederos och Daniel Bingert dubblerande på keyboards/synth (+ diverse andra instrument) blir det rätt spejsat (därav mina Sun Ra-vibbar). Publikjublet efter inledande ”Selam new” översteg t o m Lakecia Benjamins helgen före. Det här var ännu en av festivalens – tidigt – utsålda konserter. Till skillnad från Å&N har Lina inga hämningar att hålla låda mellan låtarna, och dessutom är hennes plastik att leva sig med i sina medmusikers prestationer snudd på unikt. Hela tiden hände det något; musiken stegrade sig, lugnade sig, stegrade sig igen. Saxofonen kunde få avlösning av Hederos och Bingert när dessa bollade elektroniska utrop och ljudkaskader mellan sig. En låt, ”Vieux”, tillägnade Lina Vieux Farka Touré, Ali Farkas son, som Lina jammat med. Hederos spelade där viola och gav låten en aning västafrikansk touch, lite blåare stänk. Under ”Hijaw” klottrade jag ”en höjdare med drömsk Coltranesax framför hetsig bas och percussion blandat med synthloopar i nåt slags soldränkt afro/karibiskt mode, och ebbar ut i intrikat samspel av sax, synth, bas, percussion.” I sista låten, extralåten, ansluter Isak Hedtjärn från Å&N i en förening av tre riffande tenorsaxar.
Kompet – gäller båda grupperna – har jag knappt nämnt alls, men de betyder förstås otroligt mycket för den här hårdsvängande musiken. Lätt att de hamnar i skymundan för alla häftiga leadinstrument.
Joakim Åhlund & Jockum Nordström: Isak Hedtjärn, blås; Per-Erik Adamsson, blås; Jesper Nordenström, kbd/flygel; Jocke Åhlund, g; Jockum Nordström, elb; Moussa Fadera, dr.
Langendorf United: Lina Langendorf, sax; Daniel Bingert, keys/ts/gtr; Martin Hederos, keys/viola; Ole Mårten Vågan, kontrabas; Andreas Werliin, dr.
