2014 såg jag James Blood Ulmer på Fasching, där unga altsaxofonisten Lakecia Benjamin imponerade stort. Än mer när jag hörde Sveriges Radio P2 sända hennes konsert vid Umeå Jazzfestival 2021. Hon spelade som en gud, men var också en frisk fläkt med en fenomenal förmåga att skapa publikkontakt. Efter en inställd konsert under covidpandemin var hon nu äntligen på Fasching. Hennes stora förebilder är John Coltrane och Alice Coltrane. November 1961 såg jag faktiskt John Coltrane i Stockholms konserthus. Inte för jag kommer ihåg så mycket mer än Elvin Jones´ fantastiskt fysiska trumspel (nu spelar ju många så, men då…), men de tre herrar Benjamin hade med sig kan inte ha legat långt efter; speciellt EJ Strickland, som tog rygg på Elvin Jones. Även Zaccai Curtis, piano, och Ivan Taylor, kontrabas, höll förstås högsta klass.
Utstötande vilda tjut, ”OH YEAH! OH YEAH!” äntrade Benjamin scenen. ”WE´RE GONNA PARTY! COME ON! STOCKHOLM!” Hon gick ut hårt med ”Trane” från nya albumet ”Phoenix”. Långt snack sedan om turnéstart i Sao Paulo, ”We´re traveling the world with one message, LOVE!”, besvärlig flygresa, inspelningen av ”Phoenix”, innan ”Amerikkan skin” med ultrasnabb rap av Benjamin (på skivan är det spoken word av medborgarrättsaktivisten Angela Davis). I ”New morning” kompade och solade Curtis vackert på elpiano/orgel. Nytt mellansnack: ”Maybe you think this is the part of the show, when we slow it down. Make it sexy. For the lovers. IT´S NOT HAPPENING! We´re about to play it as crazy as possible. OH YEAH! We will land, don´t worry.” Det blir en hyllning till Alice Coltrane med Richard Rogers ”My favourite things”. Lika galen presentation av låten som bandet fick denna gamla evergreen att svänga. ”Amazing grace” var fin, med stämningsfulla blå ackord. Med ”Peace/Blast” fick hon lätt med sig publiken att skandera ”PEACE! PEACE!…”. I ”Basquiat” eldade hon på extra, gick ner på knä och honkade några chorus. Till slut fick vi ett par satser ur ”Alabama” och ”A love supreme”, Coltrane-klassiker. Underbart, kan inte bli mycket bättre, som det brukar heta.
Nu är jag inte någon jazzkännare av rang (bluesen behöll sitt grepp över mig även efter Coltrane och Elvin Jones), men jag fattar ju av jublet att det här blir en av årets jazzkonserter. ”WE GOT YOU! WE GOT YOU!” ropade Benjamin triumferande när konserten var över efter runt två timmar. Deras flyg var försenat, så fininställning av soundcheck fick göras när konserten egentligen skulle börja. Men inte ett spår av trötthet visade de. Tvärtom. Starkt! Lakecia måste få sista ordet: ”Calling all peace warriors! PEACE, that is a human right!”
Text: Tommy Löfgren
Foto: Rune Larsson
