Årets bluesfest i Kristinehamn ägde som tidigare år på Ölme Diversehandel och Kafé. Samma koncept som tidigare, det vill säga musik på utescenen under två kvällar med gatublues under lördagen. Årets dragplåster var Nisse Hellberg och Clas Yngström med Sky High.
Eftersom man är beroende av bra väder kan det vara ett vågspel, men det gick hem även detta år. Rätt mysigt med en lite mindre festival där man tar med sig filt och matkorg och sätter sig framför en scen. Men det finns även mat, öl och vin att köpa. Det startade med det lokala bandet Walking Canes strax efter klockan sex på fredagskvällen. Mest kända covers som många band framför. Så vid åttatiden var det storbandet Big Band Splash med Sven Zetterberg, Knockout Greg och Marino Valle. Ett åttamannagäng med fem sångare. Deras spelning hade delats upp i två set och det var ju bra. Första avdelning med Greger och Valle, plus tjejerna Linn och Graciela som stod för sången. Det var en blandning av r&b, gospel och soul, samt lite blues. I första avdelning lyfte det när Marino Valle stod för soulen, vilken röst den mannen har! Andra avdelningen var det Sven Zetterberg som stod för sången, vi fick höra en del från hans senare skivor. Men också en twistlåt och lite munspel, förutom Svens röda gitarr. Men höjdpunkten var nog när Marino gästade på en härligt långsam snyftare där de sjöng tillsammans. Kvällen avslutades med Clas Yngström med sitt band Sky High vid halv tolvtiden. Jimi Hendrix-inspirerad musik resten av kvällen.
Lördagen startade med lokala band på stadens gator. Det var åtta band som spelade från tio till två. Det var Stewe Cato & Blues Moose Band, med deltablues. Walking Canes, med blandad blues från Waters till King. Ingela Öhman Trio, som har mest eget material. The Blue Hobos som håller sig till root blues. Babit Bluesband som kör r&b. Steel Meadow Band, som spelar mest kända bluescovers. Blue Sky Band, som återkommit efter tjugotvå års uppehåll, samt Slow Corner som spelar bluescovers. Bluesföreningen i Kristinehamn brukar ha bluesjam en gång i månaden och det gör att många lokala bluesband bildas, så på bluesfesten brukar vissa gästa de andra banden. Nackdelen kan bli att varje band kör ungefär samma låtar, det kan bli lite enformigt för publiken.
Kvällen började också med två lokala band. Först Voodoo Dogs, med rätt många Steve Ray Vaughn-låtar, samt andra covers. Steel Meadow Band med ungefär samma låtval. Sedan vid sjutiden var det dags för Ida Bang & The Blue Tears, som bara blir bättre och bättre för varje gång. De var egna låtar från senaste skivan plus en höjdarlåt av Freddy King där John Bernström visar vilken duktig gitarrist han är. Men hela bandet är ju jätteduktiga och visar att vi har många duktiga bluesmusiker som kommer få bluesen att leva vidare i vårt land. Vid niotiden var det dags för danska Thorbjörn Risager & The Black Tornado. Som vanligt svårt att få något begrepp om vad det är för slags musik, någon blandning mellan blues, soul, jazz och rock´n´roll. Visst är det bra, men den riktiga spelglädjen infinner sig inte alla gånger. Samma upplägg, samma låtval och så vidare. Om man hört dem ett par gånger blir det inte så upplyftande. Sista bandet som började först vid halv-tolvtiden var Nisse Hellberg & The Kingbees, där de delar speltiden, första fyrtiofem minuterna med The Kingbees med egna låtar från sina skivor och sedan är det Nisse Hellberg med sina rockabillylåtar på svenska som avslutar det hela.
En lyckad tillställning och bra med publik. De hade tur med vädret detta år, även om det såg lite mörkt ut på lördagskvällen då det kom lite blåst och småregn när första lokala bandet spelade. Sedan kom solen, även om kylan slog till när det blev dags för Nisse och grabbarna. Kanske man kunde ha någon liten akustisk scen där man spelade musik medan man riggade om på huvudscenen. Nu blev det lite lång väntan. Många festivaler har två scener och det saknas här. Annars funkar det bra med mat och drycker, när det är en mindre festival uppstår det inga längre köer. Man får väl tro att det blir en ny festival nästa år, kanske med några flera utländska band.
Text: Kenth-Åke Norman
Foto: Charley Nilsson
