Sveriges största bluesfest började Sveriges största bluesfest började med att en liftare på Mississippislätten retade upp en amerikansk bluesartist i slutet av 1980-talet. Visserligen startade bluesfesten 1992, men det var ett möte 1989 som ledde till födelsen. Nils Lönnsjö flyttade till Dalsland 1980 och arrangerade under några år blueskvällar i sina hemtrakter under namnet Bocklarud Blues Mission. Bland andra RL Burnside, Eric Bibb var där. En vän till Josh Brenner besökte staterna och var liftaren som skälldes ut av Kenny. Anledningen var att han som vit utsatte sig fara genom att stå och lifta.
1989 anordnade Nisses vän Josh en turné i Sverige med Kenny Brown, bland annat besöktes Uddevalla och Nils åkte dit och lyssnade. Efter turnéns slut frågade Kenny om inte Josh och Nils ville åka över till honom i USA. De åkte runt där vid Kennys hemtrakter och kollade på blues. Under den vistelsen föddes tanken hos Nils om att göra någon slags festival i Åmål. 1991 ringde Kenny till Nils och undrade om han kunde göra en turné med Kenny och hans kompis Mojo Buford. Och då slog tanken åter Nils. Kanske en bluesfest i Åmål i anslutning till den turnén? Och nu har det gått tjugofem år.
Starten var den artonde juli 1992 och då kom 480 betalande. I början var det inte många som tände på en bluesfest i Åmål. Men Nisses kompis Christer Nilsson stöttade honom. Eftersom bluesfesten växt har man fått söka olika platser för att genomföra konceptet. Det började i Örnäsparken, sedan Hamnterminalen, Örnäsvallen och sedan tillbaka till Hamnterminalen och då med tak som sedan blev Bluesterminalen. Men så brann den ner, ett år blev det regnrekord och kassan sinade. Ett tag såg det ut som det bara var att trappa ned verksamheten. 2013 gick festivalen back med 300 000. Tony Berg och Daniel Larsson bestämde sig för att rädda situationen. Det blev stödkonserter under namnet Saints Of The Blues och de sålde även T-shirt med det namnet på tröjorna. Räddningen gav 265 000 och verksamheten kunde fortsätta. Då är vi framme vid årets upplaga, fortfarande med eldsjälen Nils Lönnsjö vid rodret, men nu måste snart nya krafter ta vid om denna festival skall överleva kommande utmaningar.
Detta år har Nisse och bluesföreningen utökat konceptet med lite mera för hela familjen. Det startade med det traditionella Blus & Golf i Forsbacka, Travblues, Club Blues på restauranger under onsdagen. Utställningar med vernissage på torsdagen i Kulturhuset med bilder av Åsa Strand, Tone Larsen och Erik Lindahl, samt på Kulturmagasinet med Annika Heed med stora bilder uppsatta på väggarna på utsidan. Inne i byggnaden var det en liten utställning med T-shirt, affischer och lite bilder från alla åren. Även en utställning av munspel fanns backstage. Sedan blev det invigningsblues i Kulturmagasinet. Där delades 2016 års Junior Blues Prize ut till Daniel Widegren. Årets jubileumströja var designad av Peter Bergting. Torsdagen fortsatte med musik på kvällen och visning av Blues Brothers på storbild i Badhusparken, samt eldshow vid midnatt utanför Kulturmagasinet.
Fredagen startade med frukostblues på Café XO och i matsalen på Stadt. Kulturmagasinet vaknade vid elva och höll på till sextontiden, mest med akustisk blues med Shoutin´ Red & Bill Öhrström, Daniel Widegren, Michael Roach & Johnny Mars (USA) och Svante Sjöblom & Filip Jers. Eftersom man bara fick ta in 360 personer blev det en ut, en in. Samtidigt var det Blues Cruise med Stewe Cato, blues jam på Café XO med jam-master: Per Ängkvist & Mercury Jam Band. Blues tales på Tingshuset med Big Mama Montse & Tófol Martinéz (Spanien), blues for kids på Fisketorget: Teater Pellerin & Amerikanresan. På Kulturhuset spelade The 2120´s, på gatublusen spelade Harry Banks Band samt Robert Lighthouse Band, club blues med Ingela Öhman Trio, Among Lynx, Crocodile Claes & The Alabama Lovesnakes samt Sofie Reed. Och vid femtiden startade bluesen utanför Bluesterminalen med Baba Blues (Richard Danielsson & Claes Gustavsson) med gamla favoriter med gäster som Stian på sitar och Dan Magnusson på trummor. Ida Bang & The Blue Tears spelade mest egna låtar från senaste plattan. Vid sjutiden spelade första bandet inne i bluesterminalen. Det var ett band med över fyrtio års erfarenhet, nämligen Mönsterås Blues Band. De har också släppt en ny platta som de spelade låtar ifrån, men även några gamla favoriter fick vi höra. Efter deras spelning fick de ta emot 2016 Blues Fest Award. Det var nog många som missade den utdelning när den låg så tidigt på kvällen.
Nästa band på scenen var Erja Lyytinen (Finland) som fick hoppa in sedan Roffe Wikström fick ställa in på grund av sjukdom. Erja gjorde en toppenspelning, det var både nytt material och sedan de här slidelåtarna i Elmore James anda som hon behärskar till fullo, men som hon inte kört på senare år. Hon avlöstes av Patricia Page & The Prophets (England/Sverige), med soulbaserad musik. Sedan byttes det stil och det var Nisse Hellberg & Pontus Snibb´s Wreck Of Blues som var ett av dragplåstren. Det var första gången de kompade Nisse. Vi fick höra Nisses låtar från de senaste skivorna, samt några låtar som Nisse har sjungit med Peps. Du Är Stjärnan I Mitt Liv, Blues ABC, Blå Vägen Hem, Snackbar Blues. De avlöstes av Mr Bo & The Vooddoers med Big Mama Montse som gäst. Som vanligt var Mr Bo på bästa spelhumör och gjorde en toppenspelning. Vid tolvtiden på natten var det eldshow utanför dörren. Big Band Splash med Sven Zetterberg, Marino Valle & Knock-Out Greg tog vid med en soulshow av ett mäktigt slag. Fem sångare, tre manliga och två damer plus fem blåsare, trummor, bas och keyboard. Gitarr av K-O Greg och Sven samt lite munspel av honom. En helt fantastisk show. Det hade kunnat avsluta kvällen, men sista bandet var Pontus Snibb´s Wreck Of Blues. Nu har Pontus hittat tillbaka till bluesen och det blev många fina låtar, lite Steve Ray Vaughan över det hela.
Lördagen startade ungefär som förmiddagen på fredagen, inga större skillnader. Lite andra artister bara. Blues tales med Michael Roach & Johnny Mars (USA). Under bluesfesten såldes en bok vid namn Åmåls Bluesfest Since Nineteenninetytwo utgiven av Tilt Photo Group som innehöll bilder från bluesfesten under dessa tjugofem år, ett jättebra minne för dem som hängt med hela vägen. Det var inte bara foton på artister utan även på besökare. Gruppen bakom boken är åtta fotografer boende i Åmål. Årets T-shirtar såldes slut redan i början av lördagskvällen.
Vad mer hände under dagarna? Jo, innan gatublusen startade började det med lite säckpipa. Kvällen i Bluesterminalen började utomhus med The Ruby Bluesdays, musiker från Skottland, med bland annat just säckpipa. Det var en blandning av folkmusik, blues, country och rock. Lite udda men helt fantastisk spelning, roligt med något som bryter lunken. Vilken spelglädje de hade. Andra band där ute var Among Lynx, som också är ett lite udda band med spelglädje. De fick året innan Junior Blues Prize, så det var deras tur att återkomma.
Vid sextiden var det dags för Wentus Blues Band (Finland) att inta scenen. De verkar ha hittat spelglädjen igen och spexade på rätt friskt på scenen. De har hållit på i trettio år och gjorde ett break för några år sedan. Robban och Nikko gjorde några sidoprojekt för att komma vidare. Det var mest låtar från senaste skivan.
Efter detta blev det dags för Bert Deivert & Copperhead Run (USA/Sverige). Bluesmandolin av bästa märke. Har hört Bert tidigare, men med detta band har han vuxit ännu mer. Det var många låtar från senaste CDn. På slutet gästade Memphis Gold och det förhöjd stämningen ännu mera. Innan det blev dags för Kenny Brown att inta scenen blev det en extra tilldelning av Blues Fest Award som delades ut av bluesföreningens styrelse. Och det gick givetvis till Nils Lönnsjö för tjugofem år vid rodret. Då brukar man få en guldklocka, men han fick istället ett gökur. Efter detta blev det Kenny Brown Band (USA) som var upphovet till Åmål´s Blues Fest. Han körde sin Mississipppi North Country Blues i RL Burnside-still en halvtimme innan Hook Herrera (USA) gästade med munspelsblues och då lyfte det enormt. Hook är en väldigt duktig munspelare som nu bor på västkusten. Han hade under bluesfesten kompats av Sevenson´s och för mig var han en av höjdpunkterna, en munspelare av världsklass.
Efter detta Eric Bibb & Mikael Fall (USA/Sverige). Eric slutade spelningen med höjdarlåten Don´t Ever Let Nobody Drag Your Spirit Down. Vid tiotiden på kvällen var det sedan dags för nästa höjdpunkt, Angela Brown & Top Dogs & Forlorn Blues Horns (USA/Sverige). Hon charmade inte bara publiken, utan också sina medmusiker. Sådan energi och scennärvaro! Det var mest kända låtar som hon brukar sjunga, men det var väl dom publiken ville ha. Hade väl trott att Memphis Gold & Robert Lighthouse Band (USA/Sverige) skulle bli en höjdare, men det var först den sista delen när Bert Deivert gästade som det lossnade. Det blev då härligt slide med Robert och alla på scenen lyfte sig.
Klockan passerade tolvslaget och då blev det dags för en ny eldshow utanför arenan. Kvällen avslutades med Caroline af Ugglas med band. Man kan undra om det var något för en bluespublik, men det gick hem. Hon körde en hel del låtar på svenska som Janis Joplin har sjungit. Och sedan tog Caroline sina hits och slutade sin spelning med Snälla, Snälla. En fullblodsartist som inte stod still en minut. Full fart hela tiden. Kvällens sista spelning i Terminalen var Blues Sisters: Layla Zoe (Kanada), Tasha Taylor (USA) och Ina Forsman (Finland). De kompades av finska musiker. Ina startade med lugnare låtar, men de andra damerna körde hårdare blues.
Söndagen började med frukostblues på Stadt med Svante & Filip och Mattias Malm. Så avslutades hela festen med traditionella gospeln i Kulturmagasinet. Som vanligt en utsåld tillställning. Det blev lite omkastningar för Eric Bibb skulle iväg till nästa spelning. Så det började med Eric Bibb & Staffan Astner. En höjdare som avslutades med Needed Time. Sedan fortsatte det med Michael Roach, Johnny Mars & Bert Deivet (USA). Det blev lite långsam blues med gitarr och munspel. Gospel avslutades med Angela Brown & Top Dogs. Den här gången utan blås och det blev en jätte bra avslutning på fem dagars blues. Det var gospel och skådespeleri av bästa märke. Så var tjugofemårsfesten slut och alla hoppas givetvis på en fortsättning. Efter cirka 150 artister under fem dagar är detta ännu Sveriges största bluesfest. 5300 besökare i Terminalen under två dagar plus cirka 350 besökare på söndagen i Kulturmagasinet. Ett par hundra frivilliga crew, vakter och föreningar som hjälpt till i lilla Åmål under den här veckan då invånarantalet nästan fördubblas. Det är nog den största händelsen under året, och som alltså tillkom av en tillfällighet.
Text: Kenth-Åke Norman
Foto: Charley Nilsson
