Årets bluesfest hade Sven Zetterberg och Roffe Wikström som dragplåster. Som tidigare år höll man till utomhus på en liten scen utanför Ölme diversehandel, som också stod för utskänkning av mat och dryck. Bluesföreningen brukar ha jam och det har lett till att de har många egna band som brukar få visa upp sig under bluesfesten.
Årets bluesfest hade Sven Zetterberg och Roffe Wikström som dragplåster. Som tidigare år höll man till utomhus på en liten scen utanför Ölme diversehandel, som också stod för utskänkning av mat och dryck. Bluesföreningen brukar ha jam och det har lett till att de har många egna band som brukar få visa upp sig under bluesfesten.
Detta år började med RF Group som bestod av tre blåsare, gitarr, bas, trummor och en sjungande klaviaturspelare. Det var som vanligt mest covers typ B.B. King-stuk. Men ljudet var väldigt vasst på scenen, synd för de hade varit värda en bättre ljudbild. Nästa band var Bert Deivert & Copperhead Run med bland annat duktige gitarristen Janne Zander samt bas och trummor. En toppenspelning tycker jag. Sedan kom amerikanen John Earl Walker & Mess Around Project där kompet bestod av svenska musiker, bland annat Bruno Yxenholt på munspel. Lite synd att de inte hade fått repa mera innan spelningen. Det verkade som om de körde mest John Earl Walkers låtar och det var inte alla gånger som kompet hängde med i svängarna. John var en duktig, vit gitarrist och han hade en rätt bra sångröst. Det var först i slutet av setet som det började lyfta och extranumret, en låt av Howlin’ Wolf som alla kunde, blev höjdpunkten.
Efter detta blev det plats för Sven Zetterberg Trio med Hank Jansson, gitarr och Stoffe Sundlöf på trummor. Det blev mest blueslåtar av Svens förebilder, här var det inte fråga om någon soul. Men det lyfte inte förrän när Bert Deivert gästade på två låtar, då kom verkligen bandet igång. Det blev både slide och munspel från Svens sida. Visserligen var allt bra, men ändå tyckte jag det blev en dag på jobbetkänsla över det hela. Avslutade dagen gjorde Kokomo Kings, Magnus Lanshammars band med väldigt duktiga musiker. Det var låtar både från hans penna, en del i den countrystil som Harmonica Sam brukar köra, samt en del covers.
Dag två började med gatublues med mest lokala band ute på stadens gator. Det var väldigt blåsigt och omväxlande väder mellan sol och regntunga skyar. Kvällen började med Dan & The Electros, där ordförande Dan spelade gitarr och sjöng med en whiskeyröst, det blev mest covers som brukar höras på olika jam. Det är kanske så det blir när man sätter ihop band från jam, de flesta sättningarna låter då nästan likadant. Det behövs nog mera eget material. Nästa band var Ingela Öhman Trio, väldigt duktigt lokalt band som har just eget material och sticker då ut från de andra lokala banden. En trevlig bekantskap var Christoffer Kontra & Öset, unga musiker som var något åt hårdrockhållet som sjöng och spelade på svenska. Visserligen ingen blues, men ibland kan det vara skönt med något som bryter mönstret. Fjärde bandet för kvällen var Pierre Swärd & Alabama Lovesnakes, ett nytt samarbete som Crocodile Claes börjat med. Pierre brukar mest spela lite åt jazzhållet på sin Hammond och brukar nästan komma i trans under sina spelningar. Det var mest Claes som stod i blickpunkten, men på slutet så kom Pierre också igång och det blev ett lyft för hela bandet. Claes gick ut bland publiken med gitarren och Pierre öste på som en galning.
Nästa band på scenen var Rolf Wikström med band. Denna gång så var inte Max Lorentz med på keyboard, utan en annan kille, men de lät ändå som tidigare, samma låtar, samma Roffe. Man vet alltid vad man får och publiken verkar inte få nog av Roffe, han drar alltid mycket publik. Men höjdpunkten för kvällen var ändå tyskarna B.B & The Blues Shacks. Det har ju hållit på så länge men det verkar ändå som om de ännu har kul på scenen. De körde mest låtar ifrån sina förebilder, men kanske inte det mest hörda. Det verkar som de satt lite mera fart på de låtarna. Det är fullt ös mest hela tiden, inga gitarrbyten eller stämma-om-gitarren mellan låtarna utan pang på rödbetan rakt igenom. De måste nog vara ett av Europas bästa bluesband som behärskar så gott som alla bluesstilar.
Ja, vad säger man om årets bluesfest. Perfekt att man håller på utomhus, även om det blir lite mörkt på slutet. Det som var nytt detta år var att man hade en bildskärm ovanför scen där man visade närbilder från scenen. De hade satt upp fyra små kameror hängande framför scenen och en kille vid mixerbordet skötte dessa kameror och visade bilden på skärmen. Problemet var att scenen var på solsidan, så det var först när de två sista banden spelade som man kunde se något på skärmen. Mat och dryck köpte man genom att man köpte små biljetter som hade olika färg för de olika priserna. En kassa utomhus där man betalade med kontanter och en inomhus då man köpte dem med kort. Toaletter både utom- och inomhus. Ljudet var bara skarpt när de lokala banden spelade, det verkade som de etablerade banden på scenen var duktigare att få till ljudet ut. Däremot kan man ju undra vilken som ska läsa lappen som speltiderna fanns på, texten var så liten så nästa gång vill jag uppmana besökarna att ha med förstoringsglas. Här kanske några av sponsorerna kunde ha hjälpt föreningen med tryck av ett riktigt program. Nu visste man ju inte vilka som spelade i banden, vad för slags musik och varifrån de kom. Men det fixar de säkert till nästa år, för publiken verkar ju i alla fall ha hittat till Kristinehamn
Text: Kenth-Åke Norman Bild: Lennart Brorsson
