KEBNEKAJSE
Fasching, Stockholm, 10 december
Kebnekajse ett par kvällar på Fasching i december har blivit något av en tradition, sedan de återuppstod 2001. Att de – numera – fem medlemmarna samtliga är originalmedlemmar sedan 1971/72 är svårt att greppa faktiskt. Lägg därtill att en sjätte (fortfarande) originalmedlem, Thomas Netzler, avled 2023, så snacka om svenska vikingar. Originalrepertoaren har de behållit också i stora stycken, typ ”Leksands skänklåt”, ”Barkbrölåten”, ”Resan” etc. För kvällen var trumslagaren Pelle Ekman ersatt av Eldkvarns Werner Modiggård med den äran. Kvar att presentera har vi då Mats Glenngård, elfiol/g; Kenny Håkansson, g/vo; Göran Lagerberg, elb; Hassan Bah, percussion.
Jag är inte jättehemma på varken svensk folkmusik eller Kebnes elektrifiering av den. Tyckte första setet var baktungt och lite enahanda. Välkommet avbrott var Kennys ordlösa sång ”Vallåt efter Britta Jansson”, som påminde om kulning. Även ”Polska efter farmor” i tung, envis baktakt. Där kunde en an´, som dansat polska en del i forntiden haka på feelingen. Andra setet, sedan jag hittat en sittplats att vila mina trötta ben på, vaknade jag till liv och kunde groova till låtar som en gitarrlåt som lät som ”Amapola”, ”Elefantens strävan efter nirvana” (med god vilja lite åt ökenbluesen) och ”Sjuan” med funky trumbeat.
Kebnes första LP (1971) var ”Resa Mot Okänt Mål”. Nästa album bär titeln ”Hälsoresan”?
Text: Tommy Löfgren
Bild: Arne Swedin
