BLANDADE ARTISTER
MATCHBOX BLUESMASTERS SERIES – SET 12
Blues Like Showers Of Rain: A compendium Of The Finest British Country Blues Artists 1966-1976
Matchbox MSESET12 – 6 CD (316 min)
I Jefferson 217 recenserade Oscar Majling denna samling under Kort & Gott. Men eftersom jag haft glädjen att recensera i stort sett alla de tidigare cd-seten kunde jag inte låta bli att orda om även denna. Vilket på intet vis är någon kritik mot Oscars recension, mest bara ett behov av att tycka ännu mera.
När jag recenserade Matchbox elfte volym i deras återutgivningsserie i Jefferson 217 trodde jag faktiskt att det var den sista. Men precis som Don Corleone hade jag fel. ”Just when I thought I was out, they pull me back in!” Detta sista sex-cd set missade jag. Det är alltså den tolfte och avslutande delen i vad som sammanlagt blivit 72 cd:n av afro amerikansk blues och gospel. Även om det i detta set handlar om brittiska utövare.
CD1 – Blues Like Showers Of Rain (Vol 1) – SDM 142 (42 min)
Denna skiva kom redan 1968. Den innehöll de bästa brittiska bluesartisterna som fanns vid den tiden. Dave Kelly, storasyster Jo-Ann Kelly, Mike Cooper och Ian Anderson (inte Jethro Tull-Ian, utan Ian A. Anderson). A:et lades till just för att undvika sammanblandning. Det här är bland de första inspelningarna som finns med dessa artister. Anderson skriver i medföljande booklet att då, typ 1967, hade man läst Paul Olivers bok ”Blues Fell This Morning”, man hade läst Sam Charters ”The Country Blues”, man hade köpt det första återutgivningsalbumet med Robert Johnson och just sett Fred McDowell live. Det kändes inte helt orimligt att man som engelsk 18-åring plötsligt kunde förvandlas till en svart bluesman.
Mike Cooper började som en finger picker, han spelade in sin andra EP tillsammans med Anderson 1968, för Saydisc (bolaget bakom Matchbox). Den ledde till kontrakt med Pye Records och i slutet av året spelades fina lp:n ”Oh Really!?” in. Idag har Cooper gjort runt 80 skivor, i all världens stilar och räknas som en av vår tids stora artister. Han arbetar inte bara med musik utan även ljud, video och foto. Men här på ”Showers Of Rain” plockar han helt underbart på egna ”Meeting house rag” samt gör Blind Lemon Jeffersons ”Black snake moan” a lá Blind Blake.
Mina favoriter utöver Cooper på denna inledande cd är annars Dave Kelly. Han inleder med McDowells ”A few short lines” och i ”Travelling blues” sjunger han om so many roads, so many trains to ride. Storasyster Jo-Ann är lika fräck och stöddig som Memphis Minnie i ”Nothin´ in Ramblin´” och gör ”Black Mary” a capella. Roligast är Panama Limited Jug Band, lite av arvtagare till Memphis Jug Band och Gus Cannon, vars ”Going to Germany” är så bra, så bra.
CD2 – Blues Like Showers Of Rain (Vol 2) – SDM 167 (36 min)
Några av artisterna från volym 1 återkommer på denna uppföljare som spelades in 1969. Den stora behållningen här är Frances McGillivray. Hennes röst är grym och gör en sådan slagdänga som ”It hurts me too” klart lyssningsvärd. Detta var 1969 och våra öron var inte utslitna. Hennes ”Rambling man” är lika bra. På gitarr bakom henne anges Mick Burke. En slagning på Google visar att de fortfarande spelar tillsammans och ser oförskämt unga ut. Simon & Steve har hämtat inspirationen från Sonny Terry och Brownie McGhee. Samma sak där, innan man blev less på Terry/McGhee var den första bekantskapen ganska positiv. John James från Wales är en fingerfärdig ragtimegitarrist som gick vidare och spelade in för Kicking Mule. Little Brother Dave gör ”Blues walking like a man”, med fint Hooker-inspirerat gitarrspel. Trots sina höjdpunkter känn denna uppföljare något svagare.
CD3 – The Inverted World – SDM 159 (41 min)
Den här plattan som också kom 1969 delas mellan Mike Cooper och Ian Anderson, en sida (sju låtar) vardera. Inspelningarna är gjorda mellan 1966 och 1968. Coopers gitarrspel är en fröjd för örat. Hans slidespel är mycket bra. Måhända är sången den svaga biten, något som även gäller för Anderson. Men bägge var unga män vid denna tid, som åren gick har senare inspelningar mer mognad i det vokala. Repertoaren för bägge är hämtad från förlagor från 1920-30-talet, Kid Bailey, Blind Boy Fuller, Blind Blake, Robert Johnson… det är bara att rada upp klassikerna.
CD4 – Blues Miscellany – Searchin’ The Desert For The Blues (72 min)
CD5 – Hokum Miscellany – Selling That Stuff (60 min)
CD6 – Ragtime And Miscellaneous – The Nailbreaker (65 min)
CD 4-6
innehåller en blandning av fyra vinylskivor:
Tight Like That – “Hokum” – Village Thing VTS12 (1972)
Dave Peabody – ”Peabody Hotel” – Village Thing VTS22 (1973)
Dave Peabody – ”Keep It Clean” – Saydisc SDM 261 (1975)
Dave Peabody – “Come And Get It” – Saydisc SDX 270 (1976)
Vinylskivornas låtar är omkastade för att följa cd:nas upplägg med tema för blues, hokum och ragtime. Dessutom har man fyllt ut med ytterligare spår från diverse andra vinyler. Quentin Williams har fyra pianospår från lpn ”Ragtime Piano” – Saydisc 118 och vi får även två låtar från en singel med Strange Fruit som kom på bolaget Village Thing 1971. Samlar man på tidig brittisk blues är detta verkligen kul saker som dyker upp. På Peabodys ”Keep It Clean” medverkar Diz Watson på piano. Diz skulle nå berömmelse i början av 80-talet med sina egna Doormen och plattan ”Bluecoat Man” på bolaget Ace.
Dave Peabody är en veteran inom brittisk blues, inte bara som gitarrist utan även som producent och fotograf. Han debuterade 1971 i gruppen Polly Flosskin, därefter i Tight Like That för att sedan spela in under eget namn. Det är Peabodys andra till femte album vi får här. Han spelade även med grupper som Savoy Brown och Fleetwood Mac. Senare egna produktioner finns på amerikanska bolaget Appaloosa och han har samarbetat en hel del med Charlie Musselwhite.
Den här avslutande samlingen från Matchbox passar bra tillsammans med Wienerworlds 4 CD set ”Something Inside Of Me – Unreleased Masters & Demos From “The British Blues Years 1963 – 1976” (Wienerworld WNRCD5114) som kom 2021 och recenserades i Jefferson 210.
Gef Lucina är mannen bakom Saydisc och Matchbox. Han står där bredvid andra samtida engelska pionjärer som gjort så mycket för bluesen. Mike Vernon med Blue Horizon, Mike Rowe med The Post War Blues, Pete Moody med Sunflower… listan kan göras mycket längre. Missa inte att läsa om Saydisc och Matchbox i Mark Jones bok ”Blues From The Avon Delta” recenserad i Jefferson 209. Och missa inte att se och lyssna på Gef Lucinas personliga presentationer av Matchbox-seten. Ni finner dem på YouTube, det är bara att söka på Gef och Matchbox.
