Det är märkligt med James Brown. Trots hans betydelse för populärmusikens utveckling, trots alla hans framgångar, trots hans politiska betydelse i att ena ett svart samhälle nära kollaps under några kritiska år i USA, har han i alltför många år reducerats till något slags kuriosa. Nu senast skrev DN’s recensent lätt spydiskt om ”funkfarfar” i recensionen från hans konsert på Skansen. Som konstateras i texthäftet till en av hans skivboxar, har rockskribenter (det vita musiketablissemanget) haft en kluven inställning till Brown. Under några år på 60-talet var han hyllad och så ett kort tag på 70-talet. I övrigt har han varit rejält ute i kylan. [läs mer]
JAMES BROWN
Det är märkligt med James Brown. Trots hans betydelse för populärmusikens utveckling, trots alla hans framgångar, trots hans politiska betydelse i att ena ett svart samhälle nära kollaps under några kritiska år i USA, har han i alltför många år reducerats till något slags kuriosa. Nu senast skrev DN’s recensent lätt spydiskt om ”funkfarfar” i recensionen från hans konsert på Skansen i somras. Som konstateras i texthäftet till en av hans skivboxar, har rockskribenter (det vita musiketablissemanget) haft en kluven inställning till Brown. Under några år på 60-talet var han hyllad och så ett kort tag på 70-talet. I övrigt har han varit rejält ute i kylan. Är det så att han måste dö innan erkänslan kommer? Kan det bero på att han aldrig smilat upp sig inför överhögheten, det vita samhället? Det är med stigande förvåning man konstaterar den alltmer hypade inställningen till Ray Charles eller Johnny Cash, vilka trots allt hade ett begränsat inflytande eller inget alls. Det är ingen hejd på hedersbetygelserna och det ingen hejd på hyllingsalbumen. Det är nästan så Kim Il Jong får känna sig slagen. Och man undrar var perspektiven och insikten egentligen gömmer sig.
Varje decennieskifte har inneburit ett skifte för många svarta artister och många tappade fotfästet och försvann när musiken ändrade riktning. När rhythm&blues och blues växlade över i soul mellan 50- och 60-tal som det svarta samhällets populärmusik, föll många artister av. Deras stil gick inte att anpassa. Samma hände när soul ersattes av funk och funk i sin tur av disco och discon senare av rap och hiphop. En kritisk granskning av Ray Charles’ utveckling visar att han t.ex. inte förmådde växla över till soul. Han förblev en r&b-sångare samt jazz- och underhållningsmusiker. När soulen stod på topp gjorde han covers på Beatleslåtar.
James Brown inte bara överlevde två av dessa paradigmskiften, han var ledande eller ensam ledande i utvecklingen och hans betydelse för det tredje, rap och hiphop, är obestridlig. James Brown har mellan 1959 och 1974 haft 17 första placeringar på r&b-listan. Det är bara tre som har fler. Under 10 år från 1976 gick hans karriär i stå och hans inspelningar sålde relativt dåligt, men han radade ändå upp listplaceringar. År 1981 hade han i 24 år varje år haft någon låt på listorna. Ny vår grydde då han erbjöds rollen som predikant i den första Blues Brothers-filmen 1980 och då han 1985 fick en jättehit med Living In America. År 1987 och 1988 låg han igen högt på listorna. År 1998 kom den sista placeringen om även en väldigt låg. Då hade han haft totalt 119 placeringar. Ingen svart artist har haft fler. Remarkabelt då man betänker att hans första hit kom 1956. Det finns ingen som varit i närheten av detta. Enligt varje tänkbar måttstock, är James Brown den största av alla svarta artister. Mot bakgrund av hans barndom och uppväxt är det en revansch som heter duga.
James Brown föddes den 3 maj 1933 i Barnwell, South Carolina, där hans föräldrar bodde i ett skjul med endast ett rum. Man trodde han var dödfödd och alla upplivningsförsök syntes förgäves tills James oväntat började skrika. Det var extremt fattigt och när James var 4 år hade mamman fått nog och övergav familjen för en man med vad hon trodde hade bättre framtidsutsikter. James lämnade hon helt kallt hos pappan. Pappan försökte ta hand om sitt barn så gott det gick, men var till slut tvungen att be en faster i Augusta, Georgia ta hand om honom. Aunt Minnie drev spelhåla, svartkrog och bordell i sitt hus tillsammans med en annan faster. Dit kom James när han var 5 år. En av gästerna var Tampa Red som brukade ta in hos en av flickorna när han var på genomresa. Han lärde James Brown spela gitarr. James lärde sig då även spela piano hos en grannfamilj. Aunt Minnies etablissemang stängdes så småningom av polisen och James flyttade med henne till en liten två rumslägenhet. Pappan skickade pengar för underhåll och det var på dessa pengar samt vad James lyckades skramla ihop på olika sätt som de överlevde. Som 11-åring började han gå på amatörtävlingar och det var då han såg Louis Jordan med sitt band på små filmsnuttar, vilket gjorde ett oförglömligt intryck på James. Louis Jordans showmanskap samt sätt att sköta sitt band samt Big Joe Turner med sin förmåga att trollbinda publiken, blev tidiga inspirationer för James. Han startade en trio som spelade den dagen hits med Amos Milburn, Charles Brown och andra då populära artister. Han började även så smått att boxas. Pappan som varit inkallad och kunnat skicka ordentligt underhåll, var nu tillbaka i det civila och kunde inte längre bidra lika mycket till James och hans fasters uppehälle. James kom i dåligt sällskap och började stjäla för att få ihop pengar. Det slutade med att han som 15-åring åkte fast. När han skulle dömas hade han blivit 16. Han straffades då inte som minderårig utan som vuxen och åkte på 8 till 16 år i fängelse, mer än dubbla straffet än om han varit vit. I fängelse satsade James på musik och blev känd som Musicbox. Runt 1951 träffade han på Bobby Byrd och hans familj där James blev mer eller mindre upptagen. De hjälpte honom med jobb och med att bli villkorligt frigiven, vilket skedde 1952 efter tre år i fängelse. Bobby Byrd hade en liten vokalgrupp och i den började James så småningom att sjunga. De hade inga instrument utan fick klara sig med rösterna och fotstampningar för takten. Det är här James Browns karriär tar sin egentliga början. Gruppen gjorde låtar av populära grupper som Billy Ward & the Dominoes, the Orioles, the Clovers m.fl. De tränade in låtarnas exakta harmonier från skivorna. Efter mycket om och men beslöt man att gruppens namn skulle vara the Flames. Bandet började få jobb och nådde viss lokal popularitet. James växte fram som gruppens stjärna och dragplåster till förtret för de övriga medlemmarna. Utgående från en låt av the Orioles, Baby Please Don’t Go, skrev James Please, Please, Please som blev ett stående inslag och det mest populära i deras uppträdande. Vid denna tid kom de till Atlanta för ett uppträdande och där träffade de på pianisten och sångaren Piano Red (se J:148) , då en mycket betydande artist, och han introducerade dem i sin radioshow. Något senare ordnade Piano Red även ett inspelningstillfälle för dem på ett litet bolag. Vilket bolag och vad som hände med dessa inspelningar vet ingen.
Bandet blev så bokat på ett ställe utanför de vanliga cirklarna och behövde litet extra draghjälp okända som de var. Deras manager föreslog då att de skulle kallas sig the Famous Flames för att kunna påskina att de var något. Bandet var alltså ”famous” innan de ens blivit det. Vid denna tid hade James flyttat till Macon och där bodde även Little Richard. Här hände något komiskt. Little Richard fick så sitt kontrakt med Specialty och sin första hit med Tutti Frutti. Han drog direkt till Kalifornien och lämnade sitt band, the Upsetters, samt de lokala bokningarna. James Brown skickades då ut som Little Richard med the Upsetters för att göra klar Little Richards spelningar, medan Bobby Byrd uppträdde som James Brown i the Famous Flames för deras inbokade spelningar. Little Richard och James Brown hade nämligen samma manager och bokare då.
Bandets lokala berömmelse ökade och de behövde en skiva. De gjorde en demo på Please, Please, Please, vilken alla kontaktade skivbolag som Duke Specialty, Chess m.fl refuserade. De fick dock in den på en radiostation där den blev flitigt spelad. Ryktet spred sig och producenten Ralph Bass på King hörde demon och började söka efter bandet. Samtidigt hade Leonard Chess ångrat sig och bokat en flygbiljett söderut. Men en snöstorm i Chicago stängde flygplatserna och han kom inte iväg. Ralph Bass hann först.
Nu börjar en hård kamp om artistisk frihet som räckte en 10 år. King Records ägdes av Syd Nathan och han lade sig i allt och bestämde enväldigt var skåpet skulle stå. Varje artistisk vidareutveckling James ville ta under denna tid, motarbetades frenetiskt av Nathan. Han gav dock alltid med sig till sist, till lycka för James och för King Records kassaflöde. Vid inspelningen av Please, Please, Please rusade Syd Nathan ut ur studion i frustration över denna för honom obegripliga smörja. Han gav Ralph Bass sparken som kontrakterat denna hemska grupp. Taperna hamnade på hyllan under en månad. Till sist gav Nathan ut Please, Please, Please, enligt ryktet för att för alla visa vilken sopa Ralph Bass var. Skivan tog sakta fart och sålde så småningom en miljon. Låten är rå och gospelbaserad, väldigt väsenskild från allt annat som spelades in då. Den ligger betydligt närmare den soul som skulle komma en sju år senare än t.ex. Ray Charles första hit I Got A Woman från ett år innan, även den med gospelförflutet. James’ övriga inspelningar vid denna tid låg mycket närmare gospel och blues än andra gruppers även om James säger att han aldrig gillat blues. Han hade som vokalist en betydligt råare framtoning än andra vid denna tid. Även om James Brown uppskattade Little Richard och the Five Royales, hörs det inte i hans inspelningar. En Little Richard-rock’n roll, Chonnie-On-Choo, tvingades han spela in, men det låter James Brown i alla fall. Han satte sin stämpel. Mycket tidigt var han klar med sin riktning där han skulle stå för det råa, ursprungliga och spontana. Därför har han aldrig heller koreograferat sitt scenframträdande. Hans övriga utgivningar nu sålde inte alls och hans karriär började svaja betänkligt. The Famous Flames lämnade honom och åkte hem. Han blev tvungen att själv och med Little Richards gamla bandledare Fats Gonder hanka sig fram bäst han kunde. Det gick så långt att King i princip släppt honom. Då skrev James Try Me och försökte få King att spela in den. Syd Nathan vägrade. James var själv tvungen att göra en demo och dra runt den på olika radiostationer. Först när King fått massor av beställningar på en skiva som inte ens var inspelad gav han med sig. Den blev 1958 James Browns första listetta och den gick även över på poplistan med en 48. plats. För första gången skaffade James sig ett permanent band och hans karriär tog fart för att inte vika ned förrän en 26 år senare.
Inom några år transformerade han sin r&b till soul börjande med storsäljande låtar som I’ll Go Crazy och I Don’t Mind, båda populära coverobjekt senare under den engelska vågen. En annan viktig hit, Bewildered, hade spelats in redan -59 men släpptes 1961. James testade ofta sina låtar från scen innan inspelningarna och Bewildered var en sådan. Det var vid denna tid som Ray Charles växlade från r&b-sångare till en mer allmängiltig underhållare med sitt country&western-album och I Can’t Stop Loving You. Han vek av när James Brown till stor del ensam drog upp riktlinjerna för de kommande årens svarta musikutveckling. När Otis Redding gjorde sina första soulinspelningar 1963 var James redan långt före i spåret i att etablera uttrycksformen som soul och han hade spelat in albumet och det ultimata soulstatementet Live At The Apollo. Han var då ansedd som den hetaste unga svarta artisten. Betänkas bör att Joe Tex, Percy Sledge och Wilson Pickett slog igenom först 1965, då även Otis Redding fick sin första egentliga hit. Aretha Franklin fick sin första soulhit först 1967. När de ovannämnda soulsångarna slog igenom, var James Brown redan så stor att han som första svarta artist skaffade sig ett privat jetplan för att hinna med alla sina spelningar och promotionåtaganden. James fick så småningom sitt eget förlag, men även ett eget skivmärke hos King, på vilket han producerade och gav ut andra artister.
James ansåg att hans studioinspelningar var bleka i jämförelse med den kraft som fanns i liveuppträdandena. Han föreslog en liveinspelning, alltså det som blev Live At The Apollo, men blev igen totalt motarbetad av Syd Nathan. Han tvingades betala för hela inspelningen för att få den gjord på sitt sätt. Det slutade med att Syd Nathan ändå köpte de färdiga taperna av James och gav ut dem såsom James ville, som ett enda spår på varje sida utan paus mellan låtarna. Det var en historisk utgivning på flera sätt. Den gjordes för att direkt avspegla James Browns intensiva scenframträdande utan sneglingar åt säljande modifieringar. Man gjorde därför inspelningarna med Apollos publik under deras amatörkvällar, för den var livligare och mer direkt än publiken de andra kvällarna. Det var ett av de första albumen med en genomtänkt konceptidé, alltså under en tid när album inte räknades och för det mesta bestod av några tidigare säljande singlar samt intetsägande utfyllnadslåtar. Den blev en braksuccé. Det totala avsteget från det tillrättalagda visade sig stå för de gedigna värdena och albumet nådde 2. plats på poplistan för album, något helt otroligt för ett så genuint etniskt anslag.
Vid denna tid avskaffades raslagarna i USA. Det innebar att bland annat stora auditorier och arenor tidigare förbehållna vita, öppnades även för svarta artister. Fram till dess hade stora svarta artister tvingats bokat in sig någon vecka på en stor nattklubb för att kunna beta av hela lyssnarskaran. Nu kunde de boka in sig på auditorier för en kväll och ta emot alla samtidigt. James Brown säger att detta var slutet för många stora nattklubbar för svarta. James Browns grupp var även så stor att han knappt kunde spela på Apollo och få det att gå runt. Han och hans manager började själva hyra in auditorier och arenor som sina egna arrangörer. Att fylla dessa ställde krav på promotion och det var nu som James började kallas för ”the hardest working man in showbusiness”. Han åkte före bandet och gjorde promotion genom att besöka radiostationer och tidningar för att få dessa att puffa för hans framträdande. Han turnerade jämnt och ständigt, och han spelade in då han hade låtar färdiga, var det än var någonstans.
När soulen vunnit stadigt fotfäste var James Brown redan på väg mot vidare höjder. Han beskriver själv att han till åtskillnad från alla andra i soulgenren, vilka betonade blåset, satsade på rytmen. Så tidigt som 1962 märker man förändringens vindar bland annat i instrumentallåten Night Train, en hit för Jimmy Forrest i början av 50-talet, vilken James arbetade om totalt och där han även spelade trummor. James ville vidare men möttes av sedvanligt motstånd hos King. 1964 tröttnade han och ansåg att kontraktet med King gått ut. Han skrev på för Mercurys underbolag Smash. Nu höll han på att slira i diket. Hans första inspelningar gick mot samma underhållningsriktning som Ray Charles hade tagit och de sålde inte alls. Han tog sig dock samman och spelade in Out Of Sight, den första prototypen för en egentlig funklåt, där han ändrade på rytmens taktbetoning. Den blev en jättehit och nådde 24 på poplistan 1964. Billboards r&b-lista var nedlagd mellan -63 och -64. Den blev även James första internationella säljare om än i blygsam skala. I kölvattnet på detta följde en bitter rättslig kamp om vilket bolag som egentligen hade kontrakt med James. Domstolen beslutade så småningom att King hade rätten till hans vokala insatser och Smash till de instrumentala. Under ett år förblev det så och James hade listlåtar för båda bolagen, vokala på King och instrumentala på Smash.
Om James nått fenomenala kontraktsvillkor med King, var det fortsättningsvis si och så med förståelsen där för hans musik. Den första funkikonen Papa’s Got A Brand New Bag från 1965, föregicks av hård kamp innan den spelades in och gavs ut. Om Syd Nathan i slutet av 40-talet och början av 50-talet hade en osviklig näsa för musiktrenderna, King var då det största independentbolaget, hade han i 60-talets början tappat luktsinne totalt. Han var även sjuklig och orkade inte heller längre jobba så hårt som tidigare. Förutom sin katalog, var James Brown den enda riktiga tillgång bolaget nu hade. Det var också ett evigt tjafs om royalties och stämningarna ven i luften. Ändå hade James och Syd stor respekt för varandra och för James var det ett hårt slag när Syd sedan dog 1968. Nästa låt i funkstilen, I Got You (I Feel Good) blev en ännu större hit. Den hade James spelat in som I Found You redan 1962 med Yvonne Fair som vokalist och sig själv på piano/orgel. Den ger grund för intressanta iakttagelser om James’ musikaliska förändring och utveckling. När soulen började nå sin topp var alltså James Brown redan på väg in i det funkland han egenhändigt skapade och som lade basen för den svarta musiken ända upp till våra dagar.
Man kan ställa sig frågan varför James stannade kvar hos King trots alla dispyter och bråk. Svaret är enkelt. James insåg att endast hos King fick han ändå den artistiska frihet som var grunden för hans framgång och utveckling. Det fanns ingen där som kunde styra honom. Berry Gordy försökte få över honom till Motown, men James insåg att bolagets sofistikerade stil inte stämde med hans egen framtoning. Han skulle förr eller senare tvingas in i samma fålla. King var faktiskt under James storhetsår mer eller mindre en enmans musikfabrik, ledande i den svarta musikens utveckling. Producenten Jerry Wexler, ansvarig för de flesta av Atlantics soulinspelningar, säger att när James Brown efter bara två tagningar gav ut Cold Sweat 1967, hans första färdigutvecklade funklåt, stannade musiklivet upp för ett tag. Ingen visste vad de skulle ta sig till.
James var väl medveten om orättvisorna de svarta mötte i det amerikanska samhället och det underläge de befann sig i. I mitten av 60-talet hade han börjat ekonomiskt understöda svarta skolor för att de skulle kunna förbättra sin undervisning. Han skrev Don’t Be A Drop Out, vilken blev en stor hit, men även namnet på hans kampanj för skolgång för svarta ungdomar. Det var nu det vita politikeretablissemanget upptäckte James ställning i det svarta samhället och Lyndon Johnsons vice president Hubert Humpfrey sökte aktivt kontakt med honom. Det gjorde även Nixon, Johnson och en drös presidenter till samt diverse senatorer och guvernörer. Trots att James fick mycket kritik och drabbades negativt av sina politikerkontakter, hade han en politisk agenda. Hans syfte var att påverka dem att förbättra de svartas ställning även om de utnyttjade honom för att ge sig själva tilltro bland svarta vid valen. Vid denna tid började rasoroligheterna växa fram och militanta svarta grupper sökte makt. Det blev en tid när de svarta storstadsgettona påminde om faktiska krigszoner. James jobbade för att stärka de svartas självkänsla, men han stödde aldrig de militanta falangerna. Det oaktat blev hans Say It Loud, I’m Black And Proud, en listetta 1968, ett anthem för dem och vita kretsar tog avstånd från honom. Ändå nådde den även 10. plats på poplistan. Hans betydelse att lugna ner stämningen under det mest våldsamma perioderna kan inte överskattas.
När Martin Luther King mördades den 4 april 1968 stod faktiskt nationen nästan inför ett rasinbördeskrig. Våldsamma kravaller förutsågs. James hade hyrt Boston Garden den 5 april och guvernören försökte få honom att ställa in sin konsert. James insåg vad som höll på att hända och lyckades ordna fram en direktsändning i TV av konserten. Få kom till konserten på grund av direktsändningen och James gjorde en brakförlust, men få var även ute på gatorna i Boston. Det var lugnt i Boston, medan t.ex. Washington DC drabbades hårt. Det gick så långt att man bad James komma dit för att lugna ner situationen, vilket han även gjorde. Han blev sedan inbjuden till Vita Huset. Dock hade allt sina gränser. När James samma år ville åka till Vietnam på egen bekostnad för att underhålla de svarta soldaterna, sade det politiska etablissemangen nej. Det ansågs inte lämpligt och James upplevde det som ett utslag av en sorts dold rasism. De svarta behövde ingen underhållning. James tror att det var Bob Hope som övertalade politikerna att låta honom åka. Vid denna tid utpekades James som den mest betydelsefulla svarta personen i USA.
År 1970 sparkade han hela sitt band inför en konsert när det vägrade gå ut på scen för att få ut mer pengar. Han flög in ett nytt band med ungdomar, han använt på någon studioinspelning, bestående av bland annat av basisten Bootsy Collins och hans gitarrspelande bror. De stannade bara ett år, men bidrog till att utveckla och finslipa funkkonceptet ytterligare. 1971 såldes King till tyska Polydor och James fick bättre ekonomiska villkor än någonsin. Även om han stod på sin absoluta topp började moln skönjas vid horisonten. Runt 1970 började James bli ifrågasatt av det amerikanska skatteverket och några år senare kom kraven på efterbeskattning och långa processer inleddes. Det var inte fråga om några småsummor och James förlorade en stor del av sin förmögenhet. Under slutet av 60-talet och början av 70-talet fick James även konkurrens av sina lärjungar. Funkband som Sly & Family Stone, Ohio Players, War, Parliament/Funkadelic m.fl dök upp. Det blev mycket funk. Men James stod ändå stadigt. Hans funkmusik nådde sin topp mellan 1970 och 1974 då han radade upp åtta listettor. Som ett omen 1973 spelade James in sitt band under namnet Fred Wesley & J.B’s med funkinstrumentalen Doing It To Death som nådde 1. plats på r&b-listan. År 1975 började så James’ karriär dala som ett resultat av sinande kreativitet och discons popularitet.
I början av 80-talet gjorde hip hop sitt intåg, mycket baserat på hans funklåtar, men James hade ändå inte mer att ge även om han senare 1984 fick en mindre hit tillsammans med den tidiga rapartisten Afrika Bambaataa. Han fick se på när de nya artisterna använde hans musik som språngbräde. Man gör uppskattningen att James Brown finns insamplad på åtminstone 3.500 rap- och hiphoplåtar. Han hade släppts av Polydor efter att de försökt tvinga på honom disco och han saknade skivkontrakt fram till 1985 då ett av Columbias undermärken, Scotti Brothers, tog honom under sitt beskydd. James kom då med i filmen Rocky IV och fick en dunderhit med Living In America som nådde 4. plats på poplistan. Men den var ingen ”one off”. Mellan 1987 och 1988 låg han igen riktigt högt på r&b-listan med tre låtar. Det var dock för sent för att rädda James undan ett öde han delar med många artister som sett sin karriär gå i stå. Tomheten ersattes med droger och sprit. Familjebråk ledde till en då omskriven flykt undan polisen. James dömdes till fängelse i sex år för detta. Han släpptes dock efter två år 1991.
Man skulle tro att James som uppträdande artist vid 73 år ålder skulle vara totalt urvriden vid det här laget. Dock icke så. Det var en knallöverraskning att se legenden i trimmad form leda ett vasst band och en storartad show på Skansen nu i juli, se J:149. Det skulle vara en avskedsturné. Men om man kollade hans hemsida gjorde han en ny senare denna höst och besökte bland annat Finland i november. Han tycks aldrig ge upp.
James Brown har fått nästan alla hedersbetygelser som går att få. Han har fått tre Grammys, en för Life Time Achievement. Men det är ändå märkligt få, då Ray Charles fått hela 12. Men Grammy är en vit utmärkelse och James har alltid hållit sig till sin ras och dess värderingar. Han valdes in i Rock ’n Roll Hall of Fame 1986 när den instiftandes. Ett märkligt tillfälle eftersom han är den enda som blivit invald där med friskt material på listorna och utan att vara en oldies akt. Samma dag nådde nämligen Living In America Top 5. År 2003 fick han en utmärkelse för Life Time Achievement från Kennedy Center for the Performing Arts i Washington DC, något han verkligen uppskattade. Fejderna med skatteverket har inneburit att James fortsättningsvis är tämligen barskrapad.
En sista stilla undran infinner sig så till sist; Varför har han under alla år blivit sidsteppad av Polarpriskommittén?
———————————-
James Brown dog den 25 december 2006 klockan 1:45 på morgonen i en hjärtattack efter att ha dagen innan, på julafton, blivit inlagd på sjukhus för lunginflammation. Han blev 73 år gammal. Presentationen ovan publicerades i Jefferson som kom ut den 22 december och sammanföll alltså oavsiktligt med hans frånfälle..
Artikelförfattare: Anders Lillsunde / Jefferson #150
