Deitra Farr

 

En kvinna med många talanger

 

Den amerikanska sångerskan Deitra Farr uppträdde för första gången i Sverige, på Åmål’s Blues Fest 2006. Hon har tidigare turnerat i stora delar av Europa inklusive våra grannländer Norge och Finland, men det var alltså först nu som det blev svensk debut. Deitra är kanske mest känd inom soulblues-genren, men hon är en ovanligt mångsidig artist, som hemvant rör sig inom såväl blues som soul, r&b, gospel, pop och jazz. Hon är också utbildad journalist och har en egen spalt i Living Blues. Dessutom målar hon tavlor! Dessa finns till försäljning i hennes hemstad Chicago. Det var med stort intresse jag bekantade mig lite närmare med henne.

Uppväxt på South Side
Deitra föddes 1 augusti 1957 i Chicago. Hon växte upp på South Side. Hennes föräldrar var båda musikintresserade.

”Min mamma sjöng gospel som barn och min pappa sjöng blues. Men bara hemmavid, i den närmaste omgivningen. Han uppträdde inte på offentliga klubbar”.

 

Deitra brukade sitta vid radion som liten och lyssna på musik. Soulen flödade ur den i slutet av 60-talet och början av 70-talet, och hon blev snabbt en stor soulfan.

 

”Jag älskade alla Motown-sångarna, särskilt The Supremes. Al Green, Wilson Pickett och Syl Johnson var också stora favoriter. Andra artister som kommit att influera mig är Candi Staton, Billie Holiday, Clara Ward och Louis Armstrong. På bluessidan har vi Little Walter, Muddy Waters, Jimmy Reed och Rice Miller. Jag har inte någon speciell kvinnlig förebild bland bluessångerskor utan har föredragit de manliga artisterna”.

Sång och journalistik
Hennes sångkarriär började i en katolsk skola, där hon var med i kören. Som ”senior” på high school kom hon med i sin farbrors band, och som 18-åring var det dags för skivinspelning. Då som vokalist i ett band, som hette The Mill Street Depot, med Jimmy Mayes som ledare. Singellåten You Won’t Support Me slog riktigt bra i Chicago med omnejd och spelades flitigt i radion. Året var 1976. Denna framgång sporrade Deitra att satsa ordentligt på artistlivet. Men hon ville också ge sig på universitetsstudier, och tog en Bachelor of Arts-examen i journalistik vid Columbia College i Chicago. Hon studerade musik först, men tyckte det var tråkigt och begränsande, så hon inriktade sig på journalistik i stället. Hon har alltid tyckt om att skriva.

”På high school hade jag en spalt i den lokala tidningen. Och på college skrev jag för The Chicago Daily Defender. Det är den äldsta afro-amerikanska tidningen i USA”.

 

Efter sin examen har hon dock inte blivit journalist till yrket.

 

”Jag hade aldrig för avsikt att bli heltidsjournalist. Det jag ville göra var att skriva för tidskrifter, vilket jag gjort, och skriva böcker, som jag inte gjort ännu, men tänker göra. Jag håller redan på med mina memoarer, och jag skriver också på min första diktsamling. Det ska bli mera!”

 

” Jag har alltid valt att vara hela mig. Så jag gör en massa saker. Jag begränsar mig inte i något avseende. Jag sjunger, jag skriver, jag målar tavlor, jag var lärare i grundskolan i tio år etcetera. Jag ser ingen anledning att bara göra en sak”.

 

Deitra har också gjort låtkompositioner, som sjungits in av såväl henne själv som av andra. Hon har också intresserat sig för andra bluesartister, och har sen en tid en egen spalt i Living Blues som heter ”Artist to Artist”. Hon har nyligen bl.a. intervjuat gamle David ”Honeyboy” Edwards. Hon har också skrivit artiklar i The Chicago Blues Annual. Till och med. en italiensk tidskrift – Il Blues – har haft henne som gästkrönikör. En i högsta grad skrivande artist alltså!

 

Karriären

För att gå tillbaka till sångkarriären, så träffade Deitra, efter det att hon gått ut college, pianisten Erwin Helfer och sjöng i hans trio ett tag. Därefter var hon mogen för att hålla i ett eget gig på Kingston Mines, som är en av de mest anrika bluesklubbarna på nordsidan i Chicago, med adress 2548 N. Halsted. Kända artister som Sunnyland Slim, Louis Myers och Homesick James satt ibland in på detta gig som gästartister.

 

1993 blev hon enrollerad som sångerska till bandet Mississippi Heat, där hon stannade i tre år. Hon spelade in två plattor med dem: Learned The Hard Way (1993) och Thunder In My Heart (1995). Dessförinnan hade hon också sjungit på Bluebird Blues, som var Dave Specters debutalbum (1991).

 

Deitra medverkade på åtta cd-plattor med andra artister innan hon år 1997 gav ut sitt första egna album: The Search Is Over på JSP Records i London. Johnny Rawls var producent. 2005 kom nästa album: Let It Go!, också på JSP. Hon håller i dagarna på med album nummer tre.

 

Hon turnerar flitigt, både i USA och Europa. År 2003 genomförde hon t.ex. en sex veckor lång turné i England ihop med Bobby Parker och Otis Grand, och år 2000 turnerade hon i Europa med Lil’ Ed and the Blues Imperials. Chicago får dock numera inte se mycket av henne:

 

”Jag uppträder sällan i Chicago. När jag nån gång gör det, så brukar det vara på Buddy Guy’s Legends. Jag är också ibland med på Chicago Blues Festival och andra speciella evenemang. Inte vanliga bluesklubbar som regel”.

 

Uppträder ihop med Billy Flynn

Billy Flynn, som är en mångsidig och duktig gitarrist – en riktig veteran bland studiomusiker i USA – följde med henne till Åmål’s Blues Fest. Han kompade henne både på stora scenen i Hamnterminalen, ihop med Mr Bo & the Voodooers, och ensam på avslutande gospelkonserten i ”Gamla kyrkan”. Han var lyhörd och följsam till Deitras sång, och man kunde ana att det inte var första gången de uppträdde tillsammans:

 

”Billy och jag har jobbat ihop länge. Vårt samarbete började redan i Mississippi Heat åren 1993–96 där vi båda var med. Billy är en av mina favoritgitarrister, och är med på de flesta av mina shower. Han spelar på min senaste cd också”.

 

Fick ha glasögon på

Som lustighet kan nämnas att Deitra, som sjöng en rad välkända negro spirituals på gospelkonserten, efteråt berättade att hon normalt aldrig annars sjunger den typen av sånger, eftersom hon är katolik, men att hon snällt ställde upp ändå. Hon hade med en stor sångbok, och bläddrade fram sång efter sång, med glasögon ordentligt på sig, och lyckades efter omständigheterna riktigt bra i sitt framförande, tack vare god scenvana och fin publikkontakt samt bra röstresurser. Glasögonen var undanstoppade på spelningen på stora scenen kvällen innan, där hon i sin vanliga repertoar rörde sig som fisken i vattnet.

 

Deitra Farrs hemsida är http://www.deitrafarr.com

 

Artikelförfattare: Birgitta Larsson / Jefferson #150