JT HOLMSTRÖM
”Angående musik rent allmänt samt naturligtvis alla stilriktningar inom bluesen, är det viktigaste i alla lägen att den (musiken) aldrig får bli likgiltig… det är det värsta jag vet! Med det som framförs måste alltid målsättningen vara att engagera lyssnaren på ett eller annat sätt”
Äldre bluesfans kommer fortfarande ihåg Phantom Flyers och Dew Drops med välbehag. Den låt på All That Blues From Sweden! Volume 2 som grep mig mest var Born In The Dark med ’Lectric Mud, en låt som bottnar i tung Memphissoul, men där det vokala har en ljus och klar klang, väsenskild från soulens gospelutlevelse. Kombinationen av det tunga och mörka kompet samt Päivi Janssons vokal ger mig fortfarande rysningar. Bakom dessa bandnamn och en hel del till finns en person: saxofonisten och bluesentusiasten Jarl Tommy Holmström, JT kommer alltså inte från den legendariske JT Brown, saxofonist på många Elmore Jamesinspelningar, utan från förnamnen. Även han har nämligen suttit och klistrat kuvert inför utskicken av Jefferson.
Tommy Holmström sjunger inte, och syns därför inta en underordnad roll i de band han leder och har lett. Trots sin långa bana som aktiv musiker och sitt brinnande intresse för blues och r&b, är han därför fortfarande okänd för stora delar av Blues-Sverige. Jag hoppas att hans senaste projekt Blue Unit öppnar ögonen för klubbar och festivalarrangörer, för det är ett extraordinärt band. Toni Palmroth måste vara en av våra skickligaste boogie woogieartister. Roffe Jansson är något så ovanligt som en lyhörd trummis och Tommy själv klarar av både brutala, riktiga honkersolon som finstämt lir bakom Toni. Trots trioformatet och den udda sammansättningen av instrument, finns det alltid spänning i musiken. Intervjun gjordes hemma hos mig den 10 mars inför en spelning på Danvikstulls Värdshus. En full historik finns på: www.jtsmusic.se.
Född var och när
Jag är född i Tierp 1959, men jag bodde i Norduppland på ett ställe som hette Lundsved. Det fanns en skogsskola där, som min farsa jobbade på. Min morsa är från Skutskär och pappa från Marma. Sedan flyttade vi beroende på var farsan jobbade någonstans; runt Enköpings- och Uppsalatrakterna. Hela skoltiden och övre tonåren bodde jag i Uppsala.
Var kommer musiken in?
Den kom in då jag var i sju–åtta-årsåldern och fick en skivspelare av morsan och farsan. Jag fick gamla singlar av morsan. Det var mycket Elvis och den typen av musik. Även tidig Sten & Stanley gillade jag. Jag fick en tidig boogiesingel, som Rune Öfverman spelade på. Den är väldigt bra faktiskt, den kom ut på Gazell. Det var första gången jag kom i kontakt med boogie woogie. I början på 70-talet kom jag in på rock ’n’ roll, med Chuck Berry och Little Richard, alltså svart rock ’n’ roll. Chuck Berry är en av husgudarna. I mitten av 70-talet började jag spela saxofon. Jag hade en klarinettlärare på musikskolan jag spelade för. När man skall lira rock ’n’ roll, är det naturligt att man köper en tenorsax. Jag började läsa om Chuck Berry och då stötte jag på Muddy Waters namn, Chess-bröderna och andra. Muddy Waters, vem var det? Jag köpte så några skivor med honom och även Howling Wolf. Sedan var jag fast. Mina föräldrar ville att jag skulle spela musik. Men jag har även andra musikaliska släktingar. Min farfar spelade folkmusik på fiol. Musik har funnits runt omkring, dock inte blues. Min pappa valde klarinetten för han gillade Benny Goodman, men dit kom jag aldrig. Det kan jag säga såhär efteråt: det är betydligt lättare att gå från klarinett till saxofon än tvärtom. Klarinett är ett mycket mer krävande instrument. Jag började alltså lira litet rock under gymnasietiden med några kompisar. Sedan kom vi in på blues automatiskt. Det var i 17-årsåldern jag började lira i band. Det var inte många i min omgivning som visste om blues. Det som cirkulerade var Elvis samt Frank Sinatra- och hootenannysinglar.
De engelska banden som Fleetwood Mac och Mayall?
Jag har aldrig gått vägen över Rolling Stones och den engelska vita vågen. De har jag lyssnat på i vuxen ålder. Det var från början Chuck Berry och Little Richard och sedan Chess med Muddy, Wolf, Sonny Boy Williamson och Little Walter. Därifrån kom jag vidare till New Orleans med Professor Longhair. Jag har hela tiden vidgat mig i den afroamerikanska musikskatten.
Men som saxofonist, var hittar du bluesförebilder, Muddy spelar gitarr och Little Walter munspel?
Det där är ju litet konstigt, egentligen borde jag ha köpt en elgitarr. Förresten spelar jag även litet gitarr. Man var ju litet outlaw, då man spelade sax. I Sverige förknippas sax med jazz eller dansband. Jag tyckte sax var häftigt. Det är ju mycket sax i Little Richard. Den stora brytningen kom två år efter bandet 1976 med klasskompisarna på gymnasiet, alltså det som senare blev Promille Hill Blues Band. År 1978 var Son Seals Blues Band på turné. Där var A.C. Reed med. De började spela Chicken Shack och så går ridån upp. Det första man ser är A.C. Reed med sina kläder och, med vad jag tyckte, extrem bluesattityd. Det tyckte jag var så häftigt, det måste jag bara göra – bluessax. Det var A.C. Reeds fel. Han blev min stora förebild. Allt han tog i blev blues, även om han inte tillhör de bästa saxofonisterna. På senare år har jag kommit fram till att det är King Curtis som är den stora saxofonisten. Han spelar väl i och för sig inte så mycket blues, men allt han gör, gör han bra. Han har en bra ton. Min grej har varit att gå mer på hårdhet.
Promille Hill varifrån kommer det, är det en plats?
Det där är egentligen före min tid. På sent 60-tal och i början av 70-talet fanns i Uppsala ett ställe som kallades Promille Hill, ett hus A-lagare gick till och där de förmodligen satt och ölade. Huset blev väl sedan bortsanerat. Vi hade vår första replokal i en bilfirma som var alldeles i närheten där detta hus skulle ha varit. Vi tog namnet för det var ju litet kul och så lät det bluesigt. Vi använde ett typsnitt för namnet som hette Bottleneck. Farsan jobbade på Skogsvårdsstyrelsen och åkte runt med huggarlag och beredskapsjobbare. De hade oftast en del alkoholproblem och hade rört sig i dessa kretsar. De pratade alltid om det där Promille Hill. Det var farsan som tipsade om namnet. Vi blev faktiskt nobbade att spela som förband till Roffe Wikström på grund av namnet. Det associerade för mycket till sprit. Bandet fungerade i några år. Först hette det Promille Hill Blues Band, men det var så långt så vi kortade ner det till Promille Hill. Men vi fortsatte spela blues.
Sedan har vi dina andra band, The Dew Drops och Phantom Flyers, har ni alltid hållit er till bluesfåran, eller har ni spelat annat också?
Det har varit bluesbaserat eller rhythm & blues. Det är i stort sett samma klan av musiker i Uppsalaområdet, vilka figurerat i olika konstellationer. Promille Hill hade en Chicagobluesinriktning under de första åren då vi hade Sture Elldin med på munspel. Vi anmälde oss till en rock-SM tävling, där vi blev utslagna av Europe i kvartsfinalen. Vi vann första deltävlingen i Västerås. Då hade Sture hoppat av för han ville inte vara med om kommersiella poptävlingar. Vi gjorde i alla fall våra låtar. Det var då vi tog bort ”Bluesband”, men vi spelade fortsättningsvis blues, fastän det gick mot en liten rock n’ rollinriktning då munspelet försvann. Vi utökade med en saxofonist till för att gå mot mer Professor Longhairlåtar. Sedan ombildades bandet med i stort sett samma musiker till The Dew Drops upplaga 1 som gjorde en kassett, No Parking. Bandet dog efter några år. Sista spelningen gjordes i Vallentuna. Det var när Jörgen Sandin och Tommy Löfgren fyllde 90 år (50 resp. 40). Vi hade beslutat att lägga ner bandet. Vi kom inte längre. Sune Sandin var där och han ville absolut ha oss till Norrköpings 600-årsjubileum. Jag sade att vi hade slutat, men han svarade bara att vi hade ett halvt år på oss att fixa ihop någonting. Då samlade jag och några till ihop nytt folk och det blev Dew Drops upplaga 2. Det bandet tog fart av sig själv. Där spelade vi inte så mycket blues utan mer Louisiana swamp, Fats Domino och New Orleans rhythm & blues.
Phantom Flyers då?
Där spelade vi mer Louisianablues och rock ’n’ roll a la Fabulous Thunderbirds. Det är det enda band i min historik som jag inte varit med om att starta. Det var gitarristen från Promille Hill, Uffe Holmberg, som startade det med några andra. Men de hade samma sångare vi hade i Dew Drops. De banden gick parallellt. När Dew Drops upphörde värvades jag till dem. Jag var med dem en stor del av tiden när de gjorde skivor och så. ’Lectric Mud? Då hade Phantom Flyers upphört. Jag hade flyttat tillbaka till Marma, men pendlade i många år till Uppsala för att spela med Uppsalamusiker. Jag tyckte det var jobbigt att åka. Jag samlade då ihop musiker i Norduppland, bland annat Roffe (trummisen) och hans fru Päivi som sångerska. Två kom från Uppsala, Kjelle Haraldsson på keyboard samt BasOlle Söderlund som varit med i första riktiga upplagan av Promille Hill under en period. Det var heller inget renodlat bluesband.
Vi gjorde förutom blues även soul och litet rockigare grejer. Vi försökte hitta en fåra som skulle passa vårt sätt att lira. Vi höll på en tre–fyra år. Det blev besvärligt för dem som åkte från Uppsala och vi tyckte att vi inte kom någon vart. Då beslöt vi att det var dags att lösa upp bandet. Efter det gjorde jag ingenting under ett–två års tid. Sedan startade jag ett instrumentalband som hette JT’s Honk Unit. Vi hade bara några spelningar, sedan rann det ut i sanden.
Banana Oil
Sedan drog jag igång Banana Oil . Namnet kommer från en låt av Memphis Slim. Bandet finns i princip än idag, men där händer inte så mycket. Det är svårt att få spelningar med ett instrumentalband. Parallellt med Banana Oil började jag lira med Roffe och Toni i Norduppland. Då skulle vi spela boogie, riktig boogie woogie. Vi fick litet spelningar på musikkaféer och privata fester. Då kallade vi oss bara för Boogie Trion. Den har fungerat sedan början av 2000-talet som ett kompisband och det är det fortfarande. Skillnaden är att vi på senare år döpt om oss till Blue Unit eftersom vi utökat antalet stilar. Nu har vi New Orleanslåtar och Chicagoshuffles. Vi vill inte längre förknippa oss med ett rent boogieband, därför bytte vi namn. Vi satsar nu på Blue Unit. Det är roligt med en triosättning som ändå låter så mycket. Sättningen är ju speciell. Vi har inte gitarr och bas, men vi behöver inte bas eftersom Toni har en bra vänsterhand. Gitarrister finns det uppsjöar av. Det är heller ingen nödvändighet om man skall lira blues. Skall man se det riktigt puritanskt, var det piano som gällde en gång i tiden. Pianon fanns i varje håla i Södern.
Med tanke på alla dina band, hur har publikmottagandet varit?
Det bästa bandet att få spelningar med var The Dew Drops. Vi hade en lättillgänglig, svängig stil. Det var maffigt med blåssektion. Vi spelade mycket på firmafester. När vi började var vi de enda i den stilen. Sedan har The Buckaroos blivit stora och kända med samma sak, men då hade vi redan slutat. Dew Drops styrdes mycket av sångaren Sören Fernqvist. Det är sångaren det hänger på vad som passar att framföras. Sören var ingen renodlad bluessångare. Fats Dominostilen passade honom bra och det var något folk kände igen. Perspektivet sträcker sig över 30 år. Folk ändrar uppfattning och det är olika strömningar och så. Vad som är roligt med Blue Unit är att alla årgångar gillar bandet. Både små barn och pensionärer gillar boogie woogie. De kopplar det till Charlie Norman. Man behöver inte vara nörd eller insatt för att gilla Professor Longhair, fast så få känner till honom. Bandet känns fräscht fast vi gör gamla låtar. Men vi gör även egna låtar allteftersom vi hinner repa in. Det roligaste är att spela i en trio. Alla måste spela på högtryck för att det skall bli något. Det är hela tiden en utmaning. I stora band är det mer fråga om anpassning.
Det är många band som kommit och gått, men få har hållit ut. Du är en av få som ännu håller igång av de äldre. Är det något du inte förstått?
Det fanns i början i princip bara två bluesband i Uppsala som jag känner till. Det ena var Red Label. De slutade på 80-talet. Det andra var Good Morning Blues. Det finns fortfarande kvar. Det är där Claes Jansson finns. De har en jazzigare repertoar i och med att han egentligen är en jazzsångare. De måste vara, vad jag förstår, Sveriges äldsta fungerande bluesband. De bytte gitarrist för något år sedan. Till dess hade bandet alla originalmedlemmar kvar. Jag tror de startade 1969. Det fanns väl även något som jag tror hette Kins Kino. Där var väl Thomas Grahn med? I övrigt var det bara progg på den tiden, förutom det kommersiella med Abba som gick på högvarv. Att då i Uppsala stå och spela blues och sjunga på engelska var helt fel. Men det tyckte jag var kul, för då var man motströms. Jag heter Holmström och det är ju litet motströms det med. Det har varit kul att vara litet anti. Detta är litet samma som med folk som blir jägare. Det är sällan som de slutar att jaga. Det blir heligt för dem. De rättar in sina liv efter det. Jag är litet likadan fastän jag jagar bara speltillfällen. Har man ett intresse för något, vill man hålla på med det. Jag tror det är så enkelt. Man kan inte bara äta, sova och jobba. Man måste ha något annat. Det är en ventil att vara ute och få blåsa av sig aggressionerna. Sedan är det kul musik. Har man en saxofon skall man använda den.
Men de flesta band lever cykliskt. Man startar upp och når något slags topp. Sedan orkar man inte hålla ut. Det klingar av för att man så småningom helt stannar hemma. Man spelar sedan på sin höjd i källaren för husbehov. Du har varit ute hela tiden.
När Promille Hill och andra småband gick mot sin upplösning blev man smådeppad. ”Nu hade vi chans att göra en skiva och så säckar bandet ihop”. Det ser man som ett misslyckande. Men sedan letar man upp andra att spela med och vad det blir då beror på vilka man träffar. Det var som med vår trio vi satte ihop för att spela på det där caféet i Marma. Toni spelade boogie, ja då spelade vi boogie. Hade Toni bara spelat Longhair, då hade vi spelat Longhair. Hittar man musiker som är litet extrema åt något håll, då måste man bygga vidare på det. Det blir konstigt om man skall spela något annat man inte är lika bra på eller ens gillar. Folk är olika och jag har väl varit envis. Sedan är jag en organisationsmänniska. Jag finns med i föreningar och så. Det måste vara något som driver bandet. Den tunga biten är att få spelningar. Det är det svåra. Du kan få spela hur mycket som helst om du spelar gratis. Det är inte heller så kul. Det kostar att hålla på. Man skall ha instrument och man skall åka med bil. Musikklimatet i Sverige idag anser jag är sämre än någonsin. Krögarna utnyttjar banden som får spela gratis, eller ännu värre, får betala för att gör det. Tycker de bandet har för högt gagekrav, hotar de med att ta in en trubadur med förinspelad musik för en tusenlapp. Det finns för få spelställen i Sverige, där okända band kan spela. Det gäller nog alla musikstilar.
Vad beror det på?
Det är ”dollarn” som dikterar. De ser mest till att få langa öl. För dem spelar det ingen roll om det är ett band som spelar eller ej. Det borde finnas fler musikentusiaster som driver ställena.
Eller är det för mycket musiker som är ute och konkurrerar?
Det är det också. När jag började spela i Promille Hill, fanns bara Jonte Herman som spelade sax i Good Morning Blues, men han var mer jazzmusiker. Det fanns inte sax i andra band överhuvudtaget. Jag har i några år varit med i Nosey Joe and the Poolkings i deras saxsektion, ett swing- och rockabillyband. Vi var nere i Europa för ett par år sedan – i Danmark, Tyskland och Frankrike. Vi spelade på Lindy Hopdanser, bilutställningar m.m. Vi tog in yngre killar från Stockholm i blåssektionen, vilka hade gått den musikutbildning som finns i Sverige idag. De är så otroligt mycket skickligare än vad jag var när jag började spela. Det finns en uppsjö av musiker idag som vill ut och spela. Titta på jazzen, där finns många yngre som vill upp, mycket mer än inom blues. Det fanns tidigare radioprogram dit man kunde skicka en tape och de spelade upp den. Det finns inte längre idag. Kanalerna är borta. Det är egentligen väldigt komplext alltihopa.
Ser du någon skillnad i publikens förmåga att ta till sig olika bluesstilar? Du har ju spelat de flesta. Har smaken förändrats?
Jag märker ingen skillnad. På vissa spelningar är publiken ganska packad. De går ju ut för att festa. Då gör det inte så stor roll om bandet spelar rock’n’roll eller Chicagoblues. Konnässörer finns ju alltid och sådana som lyssnar intensivt. Då menar jag inte de såkallade musikpoliserna, utan sådana som bara gillar vad de hör. Det är ingen skillnad, det är bara nya ansikten. Ett dilemma med mitt spelande är att jag inte sjunger. Om jag sjungit hade jag kanske haft band i en mer konsekvent stil. Ungefär som Sven Zetterberg, som spelar blues och sedan kryddar med soul. Han har ägnat sig åt det. Roffe Wikström tog en annan väg. Han gör definitivt ingen soul, han håller sig till sin ”folkblues” på svenska. Peps gick åt afrohållet och reggae. Även om jag varit den drivande i många band, har jag ändå varit en sidofigur, om än en färgstark sådan. Jag har fått anpassa mig till vad sångare eller sångerskan skall göra. Jag har fått varva mer olika stilar än vad jag kanske velat. Jag har ändå inga problem att spela instrumentalt, det verkar vara mer ett problem hos arrangörerna. Det är inget konstigt i sig med instrumentalmusik, se på jazzen.
Jag undrar ibland om vokalisterna i våra bluesband reflekterar över vad de sjunger. De afroamerikanska texterna är ju väsensfrämmande ett svenskt samhälle och dess uttrycksformer, speciellt om det gäller 40- och 50-talslåtar.
De bara rabblar ord. Jag ser det som en befrielse ibland att slippa någon som står och lallar. Någon som skall till West Helena och söka en brud. Vad skall de dit och göra? Det finns ju brudar här. De gör en Elmore Jameslåt för att de själva gillar låten och inte för att de vill säga något med den. Det är därför Roffe Wikström lyckats så bra med sin musik. Han gör den på svenska och gör sin grej av den. Jag har själv gjort några texter åt dem som sjungit i mina band. Men skall man bli en ny Bob Dylan eller Tom Waits får man nog ligga på en helt annan nivå. Fast det är ju inte så kul att sjunga ”my baby left me this morning…” Det har ju andra redan gjort 100-tals gånger. Det är ju inget nytt. Dessutom tycker kanske folk att det bara var bra att man blev lämnad. Texter kan bli patetiska. Många gamla blueslåtar har inte heller speciellt bra texter. Dessutom innehåller de ofta omskrivningar av en verklig omständighet som man inte vågade sjunga om. Det är kul att skriva texter, men ännu roligare att sjunga dem själv.
Är det svårt att hitta en vokalist?
Man får leta och hoppas att någon orkar hålla i. Som det är nu har jag inte känt behov av en vokalist. Jag kan tänka mig att med trion ta jobb som kompgrupp för någon vokalist, det vore fullt möjligt. Bandet lever alltid sitt eget liv. På grund av tillfälligheter tar det riktning åt något håll. Jag har spelat i band med mellan sex och tio personer. Det blir besvärligt att åka runt med en så stor grupp med alla instrument: Gaget blir även med nödvändighet högt. Med en trio får man jobba hårdare på scen, men det är enklare rent praktiskt. Några pengar tjänar man inte på det här. Spela kan man egentligen göra gratis. Gaget täcker instrument, resekostnad, förberedelser samt dagen efter då man sover ut.
Hur ser du på framtiden?
Jag hoppas på en svängning i samhället som gör det enklare att komma ut och spela. Alla människor som spelar eller håller på med något konstnärligt, söker någon form av bekräftelse. Bandet spricker oftast för att de inte får spelningar ute. Det sägs att ett band håller i ungefär sju år. Händer ingenting dör bandet. Det stämmer ganska bra. Fast det är också svårt att hitta en grupp som brinner för exakt samma saker och på samma sätt. Det blir förr eller senare slitningar. Därför är det enklare med en trio. När jag var 20 år och började med Promille Hill, trodde man att alla problem skulle lösa sig. Vi skulle få skivkontrakt och en chaufför som körde oss. Nu när jag är 50, undrar jag om jag orkar hålla på och harva i 20 år till. Kanske någon kan skjutsa mig på slutet när jag inte orkar gå längre. Det är nog så att om man vill hålla på med den musik man gillar, kommer man aldrig att slå. Man gör sin grej i absurdum för att man trivs med det själv. Man får nog glömma att leva på det. Det lossnar aldrig riktigt för bluesmusiker. Se på Sven Zetterberg som sjunger så bra. Han lever på det, men finns ändå inte i radio eller tv. Hur många B.B. King kan det bli som kan åka runt som B.B.
———————-
Toni Palmroth Jag är född 1980. Mina föräldrar kommer från Finland. Jag kom in på musiken via en orgel min pappa hade hemma. Men jag kommer inte ihåg vad jag spelade, det var nog bara några toner. Sedan hade jag en god vän som jag umgicks med, men vi spelade bara klassiskt. Jag var självlärd i början, men när jag var 17 skaffade jag en pianolärarinna. Jag ville komma vidare och sökte till Bollnäs Folkhögskola. Där kom jag in på pianolinjen för klassisk musik. Jag var 18 då. Där började jag lyssna litet på boogie woogie. Fast redan då jag var 13–14 år såg jag Charlie Norman och Robert Wells på TV. Det var något, men det tog inte fart då. Kursen i Bollnäs var två år och mot slutet fick jag problem med min hand som jag skadat tidigare. Jag opererades, men det blev inte bra. Jag kunde då inte längre spela klassiskt eftersom koordinationen för två av fingrarna inte fungerade så bra. När jag var 19 fick jag ett band av Johan Blohm som spelar i The Refreshments. Jag kände sedan tidigare Joakim Arnell som spelar bas där. På bandet fanns de gamla boogiekungarna Albert Ammons, Meade Lux Levis och andra. Då blev jag så fascinerad av stilen och hur man kunde spela boogie woogie på ett sådant sätt. Jag hade ju bara hört Charlie Norman och Robert Wells innan. Då beslöt jag mig för att börja forska vidare i stilen. Jag nötte ut bandet snabbt eftersom jag var tvungen att spela på gehör, då det inte fanns noter till låtarna. Sedan kom jag i kontakt med Roffe när jag var 20. Vi hade ett coverband som spelade pop, rock och schlager. Tommy träffade jag senare. Av dem fick jag ett band med Otis Spann och Professor Longhair. Otis Spann blev jag riktigt fascinerad av. Idag gillar jag Dr John mycket. Jag har dock inte spelat blues hela tiden. Det har funnits annat också. När vi sedan började med Boogie Trion har det blivit mer. Jag tycker det är kul med bara saxofon och trummor. Jag har hållit på med olika stilar, men inte riktigt fördjupat mig i någon. Jag har spelat mycket dragspel och har återigen börjat ta upp det. Dragspel började jag med på folkhögskolan i Bollnäs. Min pappa spelade även dragspel. Musik är min stora hobby. .
————————————————————
Roffe Jansson Jag är född 1965. Jag började med trumpet i kommunala musikskolan. Trumpeten sålde jag 1978 och började spela trummor istället. Jag är helt självlärd. En granne som spelade trummor lärde mig grundkompen. Runt 1979 kom det första bandet och vi spelade då hårdrock. Sedan har jag passerat en mängd olika konstellationer och olika musiktyper. År 1996 blev det sedan ’Lectric Mud. Då startade mitt stora intresse för bluesen. Det var något som gav mig något. Som trummis har jag aldrig velat bli instoppad i något fack. Det hänger ihop med min personlighet. Jag vill hela tiden utvecklas. Jag lyssnar mycket på andra trummisar och influeras mycket av jazz och andra grejer, men jag tycker själv att jag gått min egen väg som trummis. Jag ser som min styrka att jag aldrig kopierat någon exakt, jag har alltid strävat efter mitt eget sound. Man skall kunna höra att det var Roffe Jansson som spelade trummor. Fred Below, det är den absolut största inspirationskällan. Han är husguden. Sedan kommer Stoffe i gamla Chicago Express. Det är tack vare virveltekniken de använder i shufflespelet . Det har varit en springande punkt för mig att den skall svänga.
I början var det svårt att spela med så exakt timing som Fred Below. Men nu har jag lärt mig. Nu kan jag också. Han spelar MED musikerna och är väldigt lyhörd. I Blue Unit tillämpar jag det. Jag lyssnare mycket på Toni, närhelst vi gör New Orleans för att göra motrytmer till hans spel och Tommys riffgrejer.
Anders Lillsunde / Jefferson #152
