LARRY JOHNSON
“Wish my story should be told”
I Jefferson #125, 2000, presenterade Sivert Bramstedt en fin artikel om Larry Johnson. Det har hållt min egen version tillbaka, men mitt löfte till Mr. Johnson att återge hans historia kan äntligen förverkligas. Yours Truly träffade Larry Johnson på Åmål Bluesfest. Då var han avvaktande och ganska surmulen. Visserligen blev det ett avtal om intervju, men när jag skämtsamt föreslog tid och plats, blev han plötsligt vresigt avvisande. Nästa gång, i Notodden samma år, kom han emot mig med öppen famn och på strålande humör; ”Let’s talk, my friend”, samtidig som han fintade en högerkrok mot min höft. ”That’s a low blow, now I owe you one, right now”. I lugn och ro på Bolkesjø Hotell fick jag uppleva en intervju som troligen är den mest intressanta jag har varit med om. Medan vi tar plats i vestibulen och jag riggar min MD-studio, säger han; ”If I ever reincarnate, I’m gonna be an aristocrat” – “A french one”? – “Of course”! Disken har legat på lager i några år, men dammas här av och pratstunden återges ganska ordagrant. Så gott som översättningen gör det möjligt.
Mr Larry Johnson, jag kan se dig med norska fjälllandskap i bakgrunden
Det är just här jag borde vara, det a¨r kanske här jag hör hemma.
Du har varit på en lång resa för att komma till denna plats
Och vilken resa det var, min vän. En resa som jag aldrige trodde skulle bli av. När jag tänker tillbaks till tiden då jag var 15-16 år, såg jag inte denna levnadsaga. Kunde aldrig förutse att något som detta kunde ske i mitt liv. Om det fanns något förbestämt, så hade jag undrat vad och varför ödet skulle föra mig hit. Jag hade ingen aning då, inte ens när jag var 20, att en rad av händelser skulle hända i mitt liv. Händelser som skulle göra mig till Larry Johnson. När jag lämnade min fars hus på 50-talet värvade jag mig till armen när jag var 18. Jag lämnade mitt hem och återvände aldrig för att stanna. När jag sätter mig ned och låter det förgågna passera revy, tänker tillbaks till den tiden, ser jag en kjedja av händelser som uppenbarar sig. Jag trodde aldrig de skulle komma att existera, denna följd av händelser.
Du har en sång som heter ”Wish my story should be told”
Det är rätt namn på låten. Den blev till då jag spelade in den här skivan ”Blues For Harlem” i England. Jag har tänkt på det i över ett år, att medans jag mognade som artist, har jag varit välsignad med god hälsa, goda tider, osv. Jag har inte gått miste om så mycket och jag har varit skonad från alltför mycket olycka. När jag tänker efter för mig själv, ser jag att mitt liv har en historia. Så varför inte, den borde berättas. Om jag berättar, eller om någon annan gör det, så borde det göras.
Jag har hört sången både live och på skiva och det slår mig att jag kan försöka göra något åt det
Om du har den rätta positionen skulle jag uppskatta det.
Hur långt tillbaks i tiden vill du gå för att börja?
Till början, det finns en början och det finns ett slut. Och några säger att det finns ett mellanstadie. Som en bro, början, bron och slutet.
En bro har en högsta punkt, men livet har inte alltid höjdpunkten i mitten
Jag tror att bron är en övergång, som en förlängning. Som sången ”Bridge over troubled water”. Du har rätt, en bro har en höjdpunkt med en stödjande upphängning och jag har också en glädje av att bron finns. Om inte, skulle jag aldrig nå fram till något.
Som känt är du från sydstaterna
Jo, jag är en sydlänning (southerner) av hjärta och de flesta kan konstatera det direkt de ser mig. Det är ju synligt utan att jag kan göra något åt det. Jag är född i Atlanta, Georgia. Atlanta är betraktad som ingångsporten till sydstaterna. När folk ser på mig och spekulerar i att jag är från södern, så kanske de undrar om jag kommer från deltat, från en plantage. Då svarar jag NEJ!
Jag ska säga dig varför. På den tiden jag blev född hade folk med mina rötter kommit sig bort från allt det där. De hade höjt sig själva, min far var den första som fick utbildning på universitet. Och när han var ung var han fast bestämd att det aldrig skulle förekomma någon obildad person i Johnson klanen. Han fick rätt, gick på Savannah State College i Georgia. Han betalade själv genom att plocka bomull, högg skog och allt möjligt. Skogsarbetare som sin far, min farfar och min farmor och hennes mor, lagade maten för karlana som jobbade i skogen. Min far prövade det där och begrep att det var inget för honom. Han utbildade sig och sa att det blir aldrig flera analfabeter i denna familj. Han var c:a 28 år då jag blev född i 1938.
På den tiden var min familj i Atlanta, inte längre farmare eller arrendatorer. Nu hade de kommit upp från underklassen tack vare honom, min far. När jag växte upp visste jag ingenting om det där. Det enda jag visste var att folk i grannskapet var fattiga och obildade. Jag lekte med deras barn utan att märka det på något sätt. Det tog några år före jag upptäckte klasskillnaden, men visste inte vad skillnaden berodde på.
När du hör mig spela kan man höra humorn i min blues. Det beror på att jag aldrig har varit riktigt ”BLUE”! Jag är mycket medveten om varför folk är ”blue”, jag vet att det existerar. Jag har upprörda känslor, jag kan bli arg, jag kan känna mig nere. Men så långt som att vara på plantagen – not me! Mina förfäder ja, men min far fick dem bort därifrån.
Var han präst?
Han brukade sitta och tjata på mig, ”Du har elektrisk ljus men vill ändå inte studera. Jag studerade med stearinljus och oljelampa, men du orkar inte ens läsa en bok”. Han hade rätt men jag förstod honom inte då. Min far blev född i 1911. Den åldersgruppen kände att utbildning var enda vägen uppåt. De hade rätt, för det är så. Om de hade ett barn som inte brydde sig om det, blev det en chock. Om min far levde i dag och visste vad jag gör och hur bra det går, skulle han vara stolt.
Det var något liknande det som hände när jag mötte Reverend Gary Davis. När jag mötte Davis hade jag ingen aning om att en gitarr kunde låta så.
Men du kände till gitarren och kunde spela då
Lite grand. Men jag spelade väl som alla andra gjorde, BB King, T-Bone Walker, Gatemouth Brown. Men när jag mötte Davis upptäkte jag att det fanns andra sätt. Och det var just det som tilldrog min uppmärksamhet. Det var väldigt vanlig att spela som de jag nämnde och är det fortfarande. Alla vill spela som dom och alla gör det, mer eller mindre. Jag ska förklara varför, därför att det är lätt. Det är en komplicerad sak, ett invecklat sätt att spela som Davis. Jag kunde inte göra det lika bra, ingen kunde spela lika bra som honom, Davis (Blake).
Träffade du Rev. Gary Davis uppe i New York?
I New York. Jag hade varit där i ungefär två år. Men jag kände folk som kände honom. Big Chief Ellis, Alec Steward (aka Alec Seward / Guitar Slim), Brownie och Stick McGhee. Jag kände Stick ganska bra för han var en festande person. Han festade mera som mig, inte som Brownie som festade mer med äldre folk. Stick festade med de yngre, som jag tillhörde och drogs till. Stick och jag blev väldigt goda vänner.
Din blivande bekantskap med Rev. Gary Davis, betraktar du det som något fatalt?
Fatalt? Det var mera på något vis som en olyckshändelse. På den tiden hade jag ingen stans att bo. Jag var ungerfär 21-22 år, inte äldre än 25 år. Jag hade träffat Alec Steward samtidig som jag sökte efter bostad. Hade några flickvänner här och där. Alec hade en trevlig lägenhet och som sagt var, vi blev vänner. När jag tänker tillbaks på det var det ganska kul att de äldre killarna accepterade mig, som jag var. Inte som en musiker, därför att vi umgicks inte på det viset. Det var inte bara i musiksammanhang som vi blev vänner. Jag kunde komma in på en bar en kväll, där grabbarna satt. ”Hej man, du spelade ganska bra, bla, bla, bla. Konversationen kom igång och någon gång nämnde jag att jag behövde någonstans att bo. Alec sa att jag kunde bo hos honom. Pete Welldom.
Det här var i början på 60-talet och Alec jobbade på Maxwell House Coffee, jag tror det var i New Jersey någonstans. Han ägde en Hummingbird Gibson. Jag jobbade inte då, jag dealade på gatan med vad som hellst. Jag upptäckte att New York var ett ställe där man kunde köpa och sälja. Allt möjligt gick att sälja i New York, det du fick tag på kunde man tjäna en dollar på. Jag brukade vandra runt på Canal Street, Warren Street och köpa upp dussinvis av vad som hellst. Sedan tog du varorna med dig upp till Harlem och tjäna tredubbelt så mycket som inköpspriset. Jag var den sortens handelsman.
Pete Welldorn kom till Alec Stewart för att spela in en LP. Han ville ha Alec A-sidan och Rev. Gary Davis på B-sidan. Jag råkade vara där och han visste inte vem jag var. Båda två bodde uppe i Bronx i byggnader som är rivna nuförtiden. Det blev en väldigt skrämmande miljö där eftar all demolering. Alec var lång man men kanske i 60-årsåldern då. En lördag, då jag bodde hos honom, frågar han mig om jag ville följa med och hälsa på Rev Davis och prata om LP inspelningen. Det var så jag mötte pastorn. De satt och pratade medans jag betraktade dem. Jag hade aldrig sett en blind man förr och jag beundrade sättet han gick från det ena rummet till det andra. Det fascinerade mig, hur han sträckte ut händerna för att finna något. Jag hade aldrig sett något liknande. Alec frågade honom vad klockan var. Jag minns så väl hur Rev. tog upp sin klocka ur fickan och sa; ”Två minuter, nej, tre minuter över fyra”. Jag satt och såg på det och jämförde med min egen klocka, det stämde exakt. Jag blev totalt fascinerad av mannen Rev. Gary Davis, hade aldrig sett något liknande.
Lite senare frågade Davis Alec vem jag var och när han hörde mig prata sa han; ”Du är från södern, det är jag också”. Han från North Carolina, Asheville, tror jag. ”Du är längre söderifrån än mig”? Vi kunde prata på söder-dialekten, med samma uttal, osv. Det var början på vår vänskap. Jag kommer aldrig att glömma det mötet.
Han spelade inte in något med Alec därför att han hade slutat med blues då, ville inte spela in något mer. Det var just det som Pete Weldorne ville ha.
Jag fick hans telefonnummer och ungefär en månad senare ringde jag upp och undrade om jag bara kunde få komma och hälsa på. Efter det följde en kjedja av händelser.
Ni kanske började spela i hop, till exempel?
Nej, inte tillsammans. Jag började med att lyssna på honom. Han tillät mig det. Ett år senare frågade han om jag kunde spela. Jag svarade att jag inte visste. Han lämnade över sin gitarr och bad visa vad jag kunde. Jag slog an några toner, utan att riktig veta vad jag skulle göra. Hans första kommentar var; ”om du någonsin lär dig spela blir du en bra gitarrist”. Tiden gick, mera saker hände och till slut kom jag närmare honom, bit för bit.
Det var inte dagligen i början, därför att Fru Davis blev ganska trött på mig. Jag var ju i 20-års åldern, rökte och drack och jag tror att hon var rädd att jag skulle locka honom tillbaks till den världen. Och du vet att en 20-åring struntar i gamla personer, om dom inte gillar dig tycker du inte om dem. Gå åt skogen! Men jag visste att Rev. Davis tyckte om mig, en slags passion för en ung man. Jag kunde inte undgå att tjata på honom, han skulle alltid spela blues för mig. Det gillade inte Fru Davis, så en dag bad hon mig att gå därifrån, på grund av mitt tjatande. Jag reste mig och mumlade något till svar. Men när jag gick mot dörren hörde jag Rev. Davis säga; ”Larry, bad jag dig att gå? Nu ska du vänta tills jag säger åt dig”. Well, ha, ha, ha! Då förstod jag att han gillade mig som en vän. Från den dagen respekterade jag Fru Davis och slutade tjata om blues. Jag nämnde inte ordet en gång till. Jag tror att den gången kände hon att jag inte respekterade deras hem som något religöst och kanske hade hon rätt. I det ögonblicket förstod jag att jag måste respektera deras hem och det gjorde jag sedan dess.
Jag har läst att han spelade på gatan, stämmer det?
Ja, han gjorde det, men inte jag. Om somrarna spelade han för att tjäna i hop några dollar. Det här var på 50-talet. Han gick på socialbidrag därför att han var blind. Fru Davis utförde hushållsarbete, så hans spelande blev en extra inkomstkälla. Men när jag träffade honom, ungefär 1957-58, hade han börjat klara sig utan det. Han borde ha fått sjukpension och det gällde också hans fru. Jag såg på honom som en lärare och jag höll mig undan från hans elever. Blev aldrig involverad med eleverna, jag kände att han lärde dem andra saker än mig. Jag tillät aldrig någon av hans elever att komma till mig. Jag höll mig utanför hans verksamhet, av respekt för hans vilja. Det handlar om respekt, till döden.
Hur lärde han dig musiken?
Han lärde mig defenitivt mycket. Ackkord, harmonier och hur man övar effektivt. Han lärde mig ackord och deras benämningar. Han lärde mig var harmonierna fanns och jag lärde mig behandla harmonier, på mitt sätt. Inte songwriting, för det stod jag för på egen hand. Det behövdes ingen som kunde lära mig skriva texter. Han fick mig att känna mitt instrument. Och när jag kunde behärska det gjorde jag det till vad du kan höra i dag.
Hur många år varade ert umgänge?
Ungefär 18 år, ända till han dog. Han lät mig vara hans väns från den dag vi möttes, till den dag han dog. Jag träffade honom dagen innan.
Men du umgicks också med andra musiker?
Ja, det var inte bara Rev. Efter ett tag tog jag några lektioner med en jazzmusiker som spelade med Duke Ellington. Han kallade sig för Larry Lucie, (Lawrence Lucie). Jag fick några lektioner om ackord format av honom. Jag fick också lektioner av Al Casey, (Albert Aloysius Casey), som var Fats Wallers gitarrist. Ackordformat det också. Det är en helt annan historia hur jag använder de lärdomarna. Alla de ackkorden som du hör mig spela kommer från jazz, blues, bluegrass, och så vidare. Eftersom jag bodde i Harlem kunde jag komma i kontakt med många som jag betalade för lektionerna. Jag kom inte för att få något gratis, därför inget från inget blir till ingenting. Ha, ha, ha! Det var andra också där i Harlem som jag inte visste vad de hette. Jag drev omkring, rökte och drack med folk i parkerna. Det var alltid något som spelades och fick mig intresserad. Efter ett blev jag mera seriös för att studera gitarrspel. Jag började köpa böcker och gör det fortfarande. Jag måste vara uppdaterad för att få det att flyta, det jag har hittat på. Det finns ingen slötid för mig. Nej då!
I vilken ålder började du spela professionellt?
I 30-årsåldern, jag fick igång det hela på riktig i 33-årsåldern. Jag kunde hantera det när jag var 35 år, ungefär. Sedan byggde jag på med tiden. Det var ungefär 15 år efter jag hade mött Rev. Davis. Då blev jag Larry Johnson, den som är känd nu. Om du lyssnar på någon av mina tidiga skivor kan man förstå att jag spekulerar lite. Men det var chans att få göra skivor, så det fick gå. Jämfört med min nuvarande standard så var jag något osäker då, men inte nu. Nu vet jag vad jag håller på med, behöver inte gissa mer. Skivorna jag gjorde på 60-70-talet var inte på några stora bolag, så jag behøvde inte anstränga mig.
Men på 90-talet visste jag bättre vad jag höll på med. När man skapar sig en stil tar det omkring 25-30 år, även om man har ögon att se med. Jag menar att det tar lång tid att få det perfekt. Men under mognadstiden kan man alltid göra några skivor. När vi hörde de blinda Rev. Davis och Blind Blake på skivor från 20-talet, så hade de hållt på inte mindre än 30 år. Det tog dem kanske 5 år längre än de som kunde se. Om man tar Blakes musik från 1925 så hade den kraft också på 70-talet. Ser man närmare på de som föddes på 1800-talet är det svårt att förstå att deras musik slår även på sena 90-talet. Och det finns inga bekräftelser på deras födelsedatum. Om någon anntagligen föddes i 1896 och musiken kom ut i 1920, så kunde han inte vara så bra redan då. Man måste lägga till ett 10-tal år för att få det att stämma. Varför? Jo, de killarna hade ingen elektricitet, ingen radio, inga grammofoner, ingenting! Men ändå kunde de prestera stark musik på så kort tid. De hade små ressurser men gjorde stora saker. Några av dem kom inte i närheten av den kunskap som jag råkar ha i dag. Men de visste hur de skulle använda sin kunskap. Annorlunda! Många av mina ackordformat finns inte i deras musik, men utrycket finns där, på ett beundransvärt sätt.
Även många blues-pianister på den tiden. Jag menar de som kom från sydstaterna, inte nordstaterna. De i norr gick antaligen på skolor och lärde sig jazz, ragtime, även New Orleans. T.ex. Jerry Roll Morton var tränad, han behövde inte syfta sin musik, den var bra ändå. Ta också Charlie Parker, han var fantastisk. Men om man jämför honom med Colemans, Hawkins och Ornette, de spelade snabbt och briljerande. Det är inte lika bra som melodisk musik, tycker jag! Så det är mitt konsept, efter att jag kände Rev. Davis och upplevde hans musik. BB King spelar ett par-tre toner och det är inte så djup musik för mig, men det har något. Det tål att tänka på, eller hur?
På vilka scener byggde du upp din karriär?
Min egen generation i New York var samma som Odetta, Richie Havens, de tidiga folksångarna. Jag var en av dem i Greenwich Village 1958-59. Jag var på ”The Gaslight”, Izzy Youngs “Folklore Center”, ”Cafe au go-go”, ”Folk City” och några till. Jag kom inte till så många klubbar, men till de viktigaste. När jag ser tillbaks så konstaterar jag att det var tack vare mina vänner som höll hus där. T.ex. Rev. Davis och Brownie McGhee och så vidare. Genom deras sällskap kastade jag ut krokarna till klubbägarna. De undrade vem den där grabben var, kunde han också spela? Efter ett par år i de kretsarna mötte jag Sam Hood, ägaren till ”Gaslight Cafe”. Han var den finaste vita mannen i den branshen på den tiden och kom ursprungligen från Mississippi. Han gjorde mig till en uppträdande gitarrist. En gång ledsagade jag Davis som skulle spela på Gaslight på MacDougal Street. Vi satt bägge och frös i omklädningsrummet fullt påklädda med vinterrockar. Det var svinkallt där inne. Jag minns inte vem som skulle spela öppningsakten, men han kom aldrig. Vi satt där och hackade tånder och höll på att frysa ihjäl. Gamle Hood kom in och frågade Davis, ”kan den här grabben öppna showen ikväll”? ”Ja visst, jag har lärt upp honom”, svarade Davis. Jag blev överraskad och förvirrad, men Davis gav mig gitarren, ”gå ut och öppna showen”. Jag var helt oförberedd på det, men mannen i mig ville inte svika Davis. Jag var en ung man som löd sin mästare, tog gitarren och gick muttrande upp på scenen.
Ingen applåderade, inte en minsta reaktion. De bara pratade, stojade och drack, så efter en halvtimme gick jag av scenen. Totalt avslagen, sårad och arg. När jag gick tillbaks för att överlämna gitarren till Davis, passerade jag gamle Hood, som stog där i dörren. ”Hur lät det, Mr. Hood”? Han såg på mig och sa, ”bedrövligt”. När en vit man säger så till mig gör det ont. Min stolthet blev sårad. Från och med den dagen, helt till i dag, blev jag fast besluten om att ingen skulle kunna säga något sådant till mig igen. Och det har aldrig hänt. Jag kanske kan spela lite ostämt med dåliga strängar någon gång, men jag har aldrig hört något nedlåtande sedan dess. När jag hade kommit över det, ungefär en månad senare, gick jag till Davis och klagade, ”han tyckte jag lät dåligt”. ”Ja det gjorde du verkligen”, kom det. Ha, ha, ha, ha! Det var inte mitt första uppträdande men det ledde till de större konsertställena.
Vet di vad, det blev aldrig sagt till mig igen. Davis skrattade; ”jag är glad att du säger det”. Det var då jag började med seriös verksamhet, efter ungefär ett år med honom. Förberedde mig, yes sir! Det där ville jag aldrig höra något mer. Tack vare mannen på Gaslight, jag älskar honom fortfarande och hoppas han lever ännu. Sam Hood, han och hans hustru var från Marillion, Mississippi, de två trevligaste människor jag någonsin har känt. De var vita sydstatare och de gav mig den uppmuntran och stöd som jag behövde av vita folk. Det blev inte registrat av mig så starkt om det hade kommit från svarta folk. Davis höll med dem så jag förstod att jag måste fortsätta. Jag var tvungen att fortsätta.
Du byggde alltså upp ditt anseende från just den episoden?
Från den dagen. Jag var bestämd på att bli bäst i min division. Från och med det och ännu i dag, är jag fast bestämd att varje gång jag går upp på scenen är det på allvar. Det är inte på skoj. När jag tar upp gitarren ur fodralet är det på allvar. Jag strular aldrig mer.
Har du alltid varit en solo-artist?
Ja, för det mesta, men jag har jobbat med andra. Det går bra fortfarande, med Brian Kramer, t.ex. Men jag är väl förberedd att dra igång ensam. Upp igenom åren har jag förberett mig på det som jobbet går ut på. Om klubbägaren vill ha mig med en grupp, så kan jag göra det. Men kan jag dra igång ensam, så gör jag det om jag är bokad för det. Jag är inte den som går omkring och säger att jag ska bilda ett band. Men om jag tvingas till att sjunga med ett band så går det bra det också. Just vid den här fasen av min karriär, så att säga, är jag klar för att få jobbet gjort. Jag försökar att hålla mig till det bokningen vill ha. Om det är på en båt, en akustisk scen, eller en nattklubb med band. Men enligt mina inre känslor är jag bäst å de stora scenerna, inför en lyssnande publik. Till skillnad från en publik som festar och dricker. Men hur som hellst, så gillar jag båda. Men jag gillar bäst att kunna visa mina trix då de kan höras. Hela min humor och den roliga sidan av min stil. Ibland måste jag spela extra starkt för att behålla min publik, det är jag medveten om. De känslorna kom med tiden, genom att studera mig själv, att vilja behaga min publik. Jag vill alltid underhålla min publik, oberoende om jag mår dåligt eller bra. Det är en djup, inre typ av motivation.
Menar du att Stick McGhee, Sonny Terry och Brownie bara var dina vänner, utan att egentligen spela tillsammans?
Nej, bara vänner. De accepterade mig som en sydlänning. När jag kom till New York var Harlem ett helsvart samhälle. De flesta var från ssydstaterna. Det började med Jack Johnson, den förste svarte världmästaren i boxning, på 10-talet. Han var från Texas. Det var också en skurk som hette ”Bumper” Johnson från Carolina. Dessa två klädde sig i kostymer, de kom från plantagerna, men introducerade ”The New Renaissance”, som på senare tid kallas för ”Harlem-renässansen”. Jag beundrade deras historier, de var de bästa i sitt slag och de inspirerade mig att bli den bästa. Bara att få bli presenterad som den bästa utan att vara prententiös. Men att kunna vara bra och njuta av det, även med upp- och nedgångarna som garanterat kommer. Besvikelser över oväntade problem. Men när jag går upp i ringen, går jag upp med allvarliga intentioner. Ha, ha, ha, ha! Det är inte alla som känner så, men jag gör det. Jag tillåter också andra att få plats, det ska du veta.
Du kanske verkligen gick upp i ringen några gånger?
Jag blev kastad upp i ringen ett par gånger. Av någon eller någonting. Det är sant, man kan alltid tjäna en slant på att få stryk. Plötslig fann jag mig själv uppe i ringen. Hallå! Vänta lite, ta det lugnt, slå inte så hårt.
Jag minns en gång då jag anförtrodde mig til Davis. Erkände för honom att jag inte hade så stor konkunkerrens med mina jämnåriga utövare på den tiden. Men jag förstod inte varför. Jag var ju inte från den tiden, jag kom inte från plantagerna, var inte så utsatt som de andra. Min far sörjde för att jag hade tak över huvudet, alltid mat för dagen, alltid rena kläder. Men varför var jag då så ”blue”? Varför lockade de blå musiken mig så starkt? Vet du vad han svarade? Du kan få citera mig nu – han sa; ”Larry, du fick ärva bluesen”.
Jag tänkte samma som du gör just nu, kan det stämma? Yes! Någon från det förflutna, i ditt famljeträd, var extremt ”blue”. Men de kunde inte göra något åt det, ”men det kan du”. Från och med det ögonblicket visste jag att jag var en av dessa människor. Från den konversationen som vi hade förstod jag att jag var en av de gamla blues-spelemännen. Därifrån, under alla omständigheter, skulle jag presentera blues på det bästa, alla gånger och alltid. Och det är ju det jag prövar hela tiden. När man ärver något behöver man inte gå och leta efter det. Det finns där redan, det var lagt fram just för dig, som skulle ärva det.
Intressant att du säger det. Jag hör ibland artister som spelar vissa klassificerade blues-stilar och samtidigt förnekar de ordet blues. Vad menar du om det?
Min vän! Vem som hellst kan slå an en massa toner när dom vet var de finns. Men det är inte alltid personligheten de framhäver. Möter du en man som kan lägga sin personlighet i sitt instrument, då har du träffat den rätta. Vem som hellst kan bli skicklig, otroligt skicklig. Men blir just bara det – skicklighet. Utan erfarenhet. Oh, halleluja! Är man skicklig men utan erfarenhet, är man i obalans. Men är man både skicklig och erfaren, då blir mannen och instrumentet till ett och det samma. Yeah, man! Ha, ha, ha!
När du närmar dig solopartiet i en sång, säger du – ”Play the blues, man”! – Jag undrar om du säger det till gitarren?
Troligen, men du kan aldrig vara för säker på det. Men det du menar är ögonblicket då man och gitarr har blivit ett. Personlighet är där, instrumentet är där, ett och det samma.
”Hallo Darling, looking for me”? (Kristin Berglund, som dog i en hemsk och tragisk olycka, kommer fram och blir introducerad). ”Put that in the interview, that I met the Scandinavian Blues Queen”.
Din gitarr har ett visst märke, men har den också ett namn?
Det är en Washborne. Men okey, någonstans på en spelning var det någon som frågade det. ”Mr. Johnson, heter din gitarr Lucille”? ”Inte alls”, svarade jag, ”måste den ha ett namn”? Då får det bli ”the Company Keeper”. Därför att genom alla de år, då jag hade lämnat hemmet och kom till den iskalla staden vid namn New York, var det många gånger jag inte hade någon att prata med. Och när jag gick till mitt lilla ensliga rum, höll gitarren mig sällskap. Det gör den fortfarande och den håller mig verkligen sällskap. Så, när du introducerar mig ska du säga; ”Mina vänner, Larry Johnson and the Company Keeper. Ha, ha, ha! För den vill verkligen hålla dig sällskap.
Det betyder kanske lite mer än bara underbar vidskeplighet?
Vidskeplighet är just vad det är. En vidskeplig sällskapshållare. Du träffar rätt nu. När dagen är över och allting annat misslyckades, kan du sträcka dig efter the Company Keeper. Den pratar med dig, säger det du vill höra. Den håller dig vid mod och du behöver ingen individ där.
Du är alltså inte solo-artist, du är en duo?
Absolut, absolut, absolut. Men vi blir till en på scenen. Sitter vi i min lägenhet och mitt hem, håller vi varandra sällskap. Men när vi går upp på scenen, blir vi en och håller alla andra sällskap. Det får mig att må bra. Några gånger du ser mig på scenen kan jag vara irriterad på någon vid scenen, det händer. Jag menar någon i publiken. Men i mitt sinne ser jag mig och instrumentet som håller dig sällskap. Jag är glad att jagkan det. Ska jag bli ihågkommen för något så hoppas jag att det blir; ”Den lille mannen som höll oss sällskap”.
Jag märkte på din konsert att du kan växla från en sång till en annan, helt plötsligt. Du kan också ändra ditt sinnesstämning på samma gång, lika plötsligt.
Det kommer också från ”sällskapsdamen”, det upptäckte jag tidigt, att jag var den sortens spelman. Jag har utvecklat sättet jag hoppade från sång till sång för att underhålla min publik. Det är något individuelt som jag gör och jag förstår att det underhåller publiken. Du ser mig hoppa från en sång till en annan, även modulera från en tonart till en annan och ändå fortsätta. När jag ändå håller på med det har jag för avsikt att etablera Larry Johnson, för alltid. Jag har inget emot Robert, eller resten av de andra, ingen annan Johnson, ingen som hellst. Men nu är jag i den här branschen. En gång pratade jag med Roy Bookbinder, berättade hur äcklad jag var över att några föreställningar som blev inställda, några klubbar som inte betalade och andra motgångar i denna business. Han sa något som är mycket sant; ”Vet du vad Larry, du är i denna bussiness vare sig du gillar det eller inte”. Ha, ha, ha, ha! Det stämmer verkligen, jag är i den här blues-bagen, vare sig jag gillar det eller inte! Det finns ingen väg för mig att komma mig undan nu. Men, jag är här för att etablera den verkliga Larry Johnson, som ”sällskapshållaren”.
Du spelar inte bara medlyn med överraskande vändningar. Du växlar också dina emotionella stämningar.
Jo, jag tror att det var också något som jag upptäckte, något som förbereder mig. Många gånger händer det när jag är på scenen. Ibland har jag inga ideer om vad jag ska spela för nästa låt. Så plötsligt händer något. Med allt jag vet om mitt instrument, hela gitarren. Då kan jag kunskpen till vändningar. För några år sedan och även nu, händer det att jag glömmer nästa vers. Så jag tänker, åt helvete med nästa vers, ta hellre en ny sång, Larry. Ha, ha, ha!
Det var så jag började och blev ganska skicklig på det under årens lopp.
Du har alltså kul på scenen.
Verkligen! Jag kan vara dödsförbannad innan jag går på. Men så fort jag kommer på scenen och slår an den första tonen, är det som om något annat tar över. Jag vill inte gå in på några religiösa förklaringar. Jag är religiös utan att göra för mycket väsen av det. Ibland hör man folk förkunna att något kommer över dom, igenom dom, bla, bla, bla. Men jag är säker på att det har en viss mening, men man måste också ha en otrolig massa tolerans för det man gör. Det är som någon i New York sa till mig, det är något magiskt. Någon form för magi, kanske den som Houdini upptäckte. Min teori om honom är att han var inte alltid inne i konstruktionerna som han bröt sig ut ur. Han behövde aldrig ta sig ut därifrån. Jag har dokumentärfilmer om honom och studerat dem mycket. Det var något han upptäckte när han gjorde ett trix för sin mamma, som liten pojke. Det var något han upptäckte om illusioner. Det är något liknande jag har upptäckt med ljud. Glöm musik, bara ljud. Jag vet inte vad det är, troligen aldrig, jag försöker inte ens att förstå längre. Det är som när jag utför en viss rörelse, vet jag vad som ska hända efter det. Jag kan inte förklara det för dig, jag kan inte heller skriva ned det. Men varje ton, varje not, varje ting får mig att veta fortsättningen. Jag är mycket tacksam för det. Det kan ha något att göra med vad Davis sa; ”Larry, du ärvde det”.
Jag brukar inte prata så mycket om Stefan Grossman, men han studerade också hos Rev. Davis. Men märk detta, han kom aldrig loss från Davis. Kunde aldrig frigöra sig och kommer aldrig att kunna det. Jag blev aldrig Davis och blir det aldrig.
Vad förväntar du dig av framtiden nu?
Jag tror att mänskligheten i hela världen går in i en övergångsperiod. I hela världen. Den övergången kan gärna bli; ”vem är jag, varför är jag här, vem behöver jag, vem behöver jag inte”? Mänskligen har allting nu, eller tillgång till allt. Som datamaskiner, sateliter och böcker.
Vi är mycket högt utbildade, jag menar inte skolor, högskolor, institut, osv. Vi har kommit förbi det stadiet. Allt det där finns bara på papper. Vi hamnar i en mentalitet nu, ingen kan lura oss mer. Det kan vara bra, det kan vara farligt, men det existerar. Det finns något högre än det nu, filosofier om mänskligheten har nått sina gränser. Det har pågått i tusen år. Men motsättningarna mellan människor finns där ännu, inte bara om hudfärg, det kan också vara sjukdomar. Vi vet inte vad nästa motsättning blir. Som allt annat, det finns en början och ett slut.
Men för att svara på din fråga, vad kan jag förvänta mig? Ärlighet kommer att bli mycket avgörande i framtiden, vad man än gör. Spelar man ett instrument måste man bli ärlig, för vi känner till allt oärligt redan. Vi är inne i en era där hälsa är extremt viktig. Sjukdommar, som pester, kommer tillbaka. Aids är bara en av dem. Det är förelöparen, spjutspetsen. Gud vet vad som kommer bakom det? Alla folkgrupper är på väg mot separationer, inte bara motsättningar. Ingredienserna i det kan bara en viss typ av separation som närmar sig.
Det här vi kallar för blues är den stora faktorn. Bluesen är musikformen som spred sig snabbast över hela moder jord. Fick ett större inflytande än någon annan musik. Vad den gör är att den bildar en grupp, antingen svart eller vit. Det är en stor grupp men den är utvald, ingen medelmåttig grupp. Det är så långt jag kan komma med den förklaringen. Men ibland har jag tänkt för mig själv, det skulle vara mycket tråkigt om det samma som förde dem tillsammans, skulle bli det samma som separerar dem. Men mina bevis betyder, vi vet att bluesen var en svart mans sak. Nu har vi vita som spelar den. Det skulle vara mycket tråkigt om dagen kommer då man börjar förbestämma vem som hade äran för bluesen. Vi måste skydda oss mot det på något sätt. När jag snackar om beskyddelse menar jag att vi måste betrakta och tänka mycket någa på just det. Jag kan upprepa det igjen, med tiden, det kan handla om 50 år framåt, 100 år eller hur länge som hellst. Det kan bli samma sak som samlade gruppen som blir det samma som kommer att separera oss. Det måste vi ta i beaktning. Jag vet inte vad vi skulle kunna göra åt det, vill inte förbestämma något, ingen borde försöka sig på det. Bara tänka över det mycket noga.
Krister Palais / Jefferson #152
