Den fjärde upplagan av musikfest(ivalen) Hoga-Palooza hemma hos superbasisten Ubbe Hed i byn Norrhoga, en bit utanför Hudiksvall. Scenen är en förlängning av husets veranda och mixerbordet finns regnsäkert under taket på verandan. Åhörarna finns utspridda på gårdens gräsyta. Några stående, andra sittande i medhavda stolar. Sju akter i olika stilar fanns på programmet. Frågan är om det finns någon mer festival lika trevlig, rolig och avspänd som Hoga-Palooza. Jag gick bara omkring och trivdes.
Big T & The Urban Blue Kings inledde och det utlovades blues på riktigt. Med en laguppställning bestående av Ubbe himself på bas, Thomas Hammarlund gitarr, Tobbe Eliasson keyboard och Tommy Moberg sång och trummor så infriades programförklaringen till fullo. De gästades bra på sång av Ola Engberg, välkänd som sångare och trummis i flera av Hälsinglands bluesakter.
Sigge Hill Trio hade dagen till ära ett alias som Hillbillytrio 56. Alla låtar i setet skulle ha utgivningsår 1956. Källforskning av Sigge hade dock visat att åren 1954 och 1957 smugit sig in. Trion bestod av Sigge Hill på sång och akustisk gitarr, Ubbe på bas och Johnny Malmström på elgitarr. Det var första gången på 20 år som de spelade med Johnny. Det blev ett bra energifyllt set, redan från inledande Johnny Burnettes ”Tear it up” var det gasen i botten. Det hela avslutades också med Johnny Burnette och hans ”Lonesome train”. Där emellan mycket Elvis, låtar inspelade i Sunstudion. När det gäller Elvis är det Memphis som gäller, det han spelade in i Nashville och andra ställen kan ni glömma, deklarerade Sigge. Givetvis så fick vi också höra rockabillyns ”grundbult”, Eddie Cochrans ”Twenty flight rock”.
Erika Baier kan verkligen ta en scen i besittning och kommunicera med publiken. Hon har även ett rytmiskt rörelsemönster där varje takt visualiseras. Enligt konferencier Tommy Moberg stod hon högt på önskelistan hos de som hörde henne förra året. Själv är hon ärad att få komma tillbaka. Även om kompet saluförs som ett bluesband, är det inget renodlat bluesset som genomförs, om än rotbetonat. De inleder lugnt, för att låta intensiteten stegra. ”The way I feel”, ”Rollin´ stone”, ”Better” (som skrevs till ukulele i Thailand) och ”Hold out your heart” är låtar som fäster. I avslutande ”Shake your bones” involveras publiken och Erika rör sig över hela ytan utanför scenen. Stämningen är hög. Tilläggas kan att festivalens definitiva gitarrsolo levererades av Thomas Hammarlund under denna spelning.
Dagens första lätta regn gjorde entré under Swing Grass Societys inledningslåt. Dragspel och regn är ingen bra kombination så det blev en snabb paus. Då setet återstartades blev det fart – cajun, zydeco, ”jazzvarning” och folkmusik från Dalarna. Dragspel, tvättbräda, fiol och i en låt nyckelharpa i huvudrollerna. Den sistnämnda trakterades av Peter Melin i en gånglåt från Lima i Dalarna. Klart imponerande. Imponerande fiol även i ”Dragon above”. Gruppens final stördes åter av lätt regn och de två sista låtarna, allsången i svängande stämningshöjaren ”Watch that dog” och öset ”I got a man” (Ray Charles ”I got a woman”, med Lotten Mattis på sång och tvättbräda) fick kortas av.
Stöldgods blev ett stilmässigt avbrott från övriga mer rotbetonade akter. Uteslutande covers, men inte den vanliga ”after-ski repertoaren”. Derek & The Dominos ”Layla”, Springsteens ”I´m on fire”, Timbaktus ”Alla vill till himlen”, låtar av Abba, Ed Sheeran, Men At Work – ja, till och med Bloodhound Gangs oanständiga ”Bad touch” fanns på repertoaren. Ingen av låtarna gjordes som karboncover, utan eget arr hade tillförts. Efter sitt set så hastade de vidare till ett gig på Borka brygga i Enånger.
Emil Bjällehag, bas och Charlie Rangstedt, gitarr, finns vanligtvis i trion Midnigt Skinny & The Rusty Bees. Med Micke Johansson på trummor och Tobbe Eliasson på keyboard levererade de blues som City Mail Blues Band. För mig var Emil och Charlie nya bekantskaper. De visade på att svensk blues har två oslipade diamanter. Efter en fin inledande instrumental överraskade de med att köra Ruth Browns 1950-talshit ”5-10-15 hours” i ett Vidar Busk-arr. Mycket bra! Ubbe, som är något av duons upptäckare, tillägnas ”She´s in love with my pocket book”, en låt som Ubbe lirat många gånger med Knock Out Greg & The Blue Weather. Emil varnar att han ska dra ner på stämningen med egna slowbluesen ”Worried mind”. Omotiverat för den sitter. Tempot höjs sedan på slutet med rock´n´roll i ”Drink, dance, shout and jump around” och New Orleans-uptempo i Smiley Lewis ”Big Mamou”. Det här var en positiv överraskning.
Det hela avslutades med en sprakande show, ”Elvis Presley Revue”. Elvis gjorde entré till ”CC rider” i full scenkreation. ”Burning love”, ”Hound dog”, ”Teddy bear”, ”Don´t be cruel”, ”All shook up”, ”Love me tender” och Suspicious minds” är några av de klassiker som framfördes med vibrato och Elvis-moves. Tempo! Erika Baier har fullt sjå att hänga med som körtjej.
Under ”Suspicious minds”, som avslutade ordinarie set, servades Elvis kontinuerligt med sjalar i olika färger som han delade ut. Inte bara till kvinnor, utan män får också en och annan. Kanske var det den kommande Prideveckan som påverkat fördelningen.
Å det var såklart inte Elvis som avatar utan Kalixbördige Mats Lindberg som med glimt i ögat ska äras för den avslutande Las Vegas-showen.
Kuriosa: Under extranumret ”Polk salad Annie” får vi höra det efterlängtade bassolot från Ubbe.
BO MAJLING text
BO MAJLING och OSCAR MAJLING foto
