En av våra främsta svenska bluesmän
Thomas Grahn är ett etablerat och aktat namn i blueskretsar. Två band är intimt förknippade med honom: Blues On The Rocks och Blues Down Town. Med det förra nådde Thomas en höjdpunkt 1989 då de fick medverka i direktsändning i legendariska radioprogrammet King Biscuit Time i Helena, Arkansas; lite senare följt av ett framträdande på prestigefyllda King Biscuit Blues Festival. Med Blues Down Town, som höll på runt tolv år har han gjort sig ett känt namn på den svenska bluesscenen. Bandet, nu upplöst, gav ut fyra album, som alla fått bra kritik. Nu är Thomas igång med ett eget, nytt band, Little Thomas & The Pinetoppers, varvat med diverse ”sideman” jobb med andra band och sidoprojektet bluesbandet BBQ.
Utmärkelser har inte saknats: 2002 fick Thomas artistpriset på Åmål’s Blues Fest, och 2004 erhöll han Janne Rosenqvists minnespris. Vid sidan av musikerlivet har han även gjort karriär som jurist, med inriktning på bank- och finansjuridik. Blues och juridik: en intressant, inte helt vanlig kombination! Hjärtat klappar dock mest för bluesen.
Thomas Grahn föddes 1947. Han växte upp i Uppsala, där han senare utbildade sig till jurist. Efter färdig examen jobbade han ett par år i Eskilstuna innan han 1978 flyttade till Stockholm, där han alltjämt verkar som jurist, numera som egen konsult.
Hans musikaliska bana började med att han fick en gitarr i julklapp av sin farmor när han var 13 år, och då började han spela enkla poplåtar. Han lyssnade mycket på Elvis och Little Richard. Lite folkvisor och country – främst bluegrass – blev det också.
Ett par år senare fick han ett nytt instrument av sin förutseende farmor: ett munspel. Hon hjälpte till att bana vägen för den blivande musikern! Själv sjöng hon i kyrkokör, och Thomas farfar var folkskollärare och kantor. Farfaderns bröder var alla kringresande predikanter eller kyrkosångare. Thomas minns att en av dem spelade det ovanliga stränginstrumentet psalmodikon. Så det var mycket musikaliskt påbrå från pappans sida (denne spelade f.ö. lite munspel!).
Thomas började nu även spela munspel, och i samma veva kom bluesen in i bilden. Första gången han hörde blues var på radio. Första skivinköpet var The Best Of Muddy Waters på Chess international lp-serie. Senare, när American Folk Blues Festival började dyka upp i Stockholm, var han med i publiken. Ett par uppsättningar kom även till Uppsala. Thomas blev snabbt bluesfrälst.
-Jag hörde Walter Horton i en tidig årgång av festivalen. Fantastiskt! Det var en otrolig aha-upplevelse. Då fick man ju upp ”öronen” för vad man kan göra med det här instrumentet. Jag hörde även Buddy Guy spela gitarr. Det var första gången jag hörde någon spela blues på det sättet; den här lite B.B. King-liknande stilen. Buddy hade ganska mycket influens från B.B. King på den tiden. Sen blev han ju lite mer rockig.
-Ett par år senare hörde jag till de lyckliga som fick uppleva Magic Sam och Earl Hooker. Det var på 1969 års American Folk Blues Festival i Stockholm, i Konserthuset. Också helt fantastiskt! Carey Bell var med på munspel, men han var så berusad att han raglade ut mitt i en låt. Lät inget vidare. Men sen hörde jag honom på en skivinspelning från samma turné på Albert Hall i London, och då spelade han oerhört bra, på både kromatiskt och vanligt munspel. På 1970 års American Folk Blues Festival var Walter Horton med igen, och jag hörde honom denna gång i Uppsala.
Magic Sam och Earl Hooker samt Otis Rush har länge varit hans förebilder bland gitarrister.
-De är mina favoriter, Det har de alltid varit och kommer säkert alltid att vara. Jag gillar även många andra, framför allt T-Bone Walker, BB King, Ronnie Earl, Duke Robillard, Anson Funderbergh, Otis Grand, Jimmy Johnson och Buddy Guy från hans tidiga period.
På munspelssidan är Walter Horton utan tvekan Thomas favorit. Även Junior Wells, Little Walter, George “Harmonica” Smith, Janne Sjöström och William Clarke har varit förebilder på munspelssidan. Jag spelade mest vanligt munspel i början, och då var Walter Horton och Junior Wells förstahandsinfluenser. Senare, när jag började spela kromatiskt också, var det framför allt George Smith jag lyssnade på och tog intryck av.
Thomas lärde tidigt känna Sture Elldin, som också bodde i Uppsala på den tiden. Sture hade börjat spela munspel tidigare än Thomas och var lite mer avancerad än han. De två började jamma ihop i olika lösa bandkonstellationer. Stures bror Björn Elldin var ibland också med, liksom Thomas klasskamrat Christer ”King Kino” Hedlin. Thomas kom att samarbeta mycket med Hedlin en period. Sen var Hedlin länge borta från bluesscenen. På äldre dar värvade Thomas dock honom till sitt nystartade Little Thomas & The Pinetoppers. Tragiskt nog gick Hedlin bort 2007. Thomas minns honom som en väldigt bra munspelare redan under de tidiga åren, som lärde honom finesser, som det skulle tagit honom lång tid att själv komma på.
När Thomas flyttat till Stockholm blev han munspelare i gitarristen Staffan Ögrens band Blues Workshop. Från att först ha varit ett rätt anspråkslöst projekt, kom det att växa fram som ett riktigt band, och de fick en rad spelningar bl.a. på Stockholms Bluesförenings blueskvällar på puben Tre Backar. Vid ett tillfälle spelade de på en stor stödgala på jazzklubben Fasching, något som kom att få stor betydelse för Thomas. Där deltog också Sven Zetterberg och Janne Sjöström med bandet Chicago Express. Thomas kände Sven och Janne och de övriga i Chicago Express sedan tiden då föregångarna Telge Blues och Blue Fire höll på, men hade bara jammat lite med dem fram till nu. En tid efter Faschinggalan, som tydligen gjorde avtryck, blev Thomas tillfrågad om han kunde vikariera för munspelaren/sångaren Janne Sjöström vid en spelning med Chicago Express.
-Jag gjorde sen några spelningar med Chicago Express som vikarie fram till slutet av 80-talet, bl.a. ett gig i samband med en radioinspelning för Radio Blekinge. Det var väldigt berikande. Jag kommer särskilt ihåg en spelning på Oknö Krog strax norr om Mönsterås. Det är 22 år sen, men känns som om det vore igår, så roligt och lärorikt var det. De var ju som idoler för mig – och fortfarande är Sven Zetterberg en förebild för mig bland svenska bluesmusiker. Även Janne Sjöström har jag influerats mycket av. Han var ju bra så väldigt tidigt. Fantastiskt bra munspelare!
Blues On The Rocks
I slutet av 1986 kom Thomas med i Blues On The Rocks. Nu i rollen som gitarrist/sångare. Han efterträdde Mats Grönqvist (som även var med i Mönsterås Bluesband). Sture Elldin var bandets munspelare, Lennart Fagerström återfanns på bas och på gitarr var det Ola Björne. Trummisar växlade en del, men oftast var det Agge Agartz. Bandet spelade på en rad klubbar, restauranger och jazz- och bluesföreningsarrangemang i Sverige, bl.a. Åmål’s Blues Fest 1995. År 1989 gjordes två USA-resor. Första gången besökte de Chicago och bl.a. Clarksdale, Indianola och Greenville i Mississippi. En nyckelperson de kom i kontakt med där var Jim O’Neal, tidigare redaktör på bluestidningen Living Blues, och ägare av en skivaffär och studio på Rooster Blues Records. Han var väldigt hjälpsam, och ordnade så att de fick spela med de lokala banden i trakten. Höjdpunkten var när de även fick medverka i det välkända radioprogrammet King Biscuit Time, som Sonny Boy Williamson nr 2 under lång tid medverkade i. Denne var förstås inte kvar när Blues on the Rocks var där (han dog redan 1965, men hade sändningar i omgångar från starten 1941 ända fram till sin död). Den legendariske programledaren Sonny Payne, som också var med i stort sett från början, var däremot skojigt nog fortfarande kvar som programledare när Blues On The Rocks var med i programmet.
-Det var fantastiskt att vara med i direktsändning i radio där i deltat. Jag tror att vi är det första och förmodligen enda svenska bluesband, som varit med i en sådan legendarisk radioshow! Vi åkte tillbaka igen senare samma år och fick då vara med på King Biscuit Blues Festival i Helena, Arkansas, och spela på stora scenen där. Det var ju helt underbart det också! Och sen fick vi spela på lokala klubbar med diverse gamla bluesgubbar. På en klubb i Clarksdale spelade vi bl.a. med lokala stjärnan Little Geno. Även Frank Frost dök upp på en sylta i Helena och jammade lite. Alla som bodde i trakten blev nyfikna på oss, och kom dit för att se vad det var för grabbar som spelade där. Det var ett helt spektrum av lokala musiker som dök upp, och det var enormt roligt!
-Vi var i Chicago också, under samma tripp. Och där var vi också runt lite på klubbarna och ”satt in” på Lee’s Unleaded och Brady’s på Chicago South Side. På klubben Checkerboard träffade vi Junior Wells. Han bjöd på öl, kommer jag ihåg. Väldigt trevlig man. Vi lärde också känna Little Johnny Christian, en enastående bra lokal soulblues-sångare. Vi blev goda vänner, och idén föddes att ta över honom till Sverige på en turné. SBA med Hasse Schweitz i spetsen förverkligade detta och Johnny Christian framträdde med oss som komp bland annat på SBA:s årsmöte 1990. Lars Hamnede, inlånad från Mönsterås Bluesband, var med på orgel och piano på turnén. Spelningarna med Johnny Christian är bland det bästa jag varit med om!
Ett annat minnesrikt tillfälle var när man tog över Big Jack Johnson från Clarksdale till Sverige. Honom hade de också träffat på USA-trippen -89, och det blev en mycket lyckad spelning med honom och The Oilmen på SBA:s årsmöte i Kalmar 1994. Bakom namnet Oilmen dolde sig delar av ett för kvällen återsamlat Blues On The Rocks.
Blues Down Town
Blues On The Rocks avsomnade runt 1993, men då var Thomas redan med i Blues Down Town. En första upplaga av bandet såg dagens ljus redan 1984, där Thomas spelade både gitarr och munspel. I den andra, mer välkända upplagan av Blues Down Town, med startår 1992, var besättningen utbytt sånär som på Thomas och en annan Thomas, med Prim i efternamn (gitarrist han också). Thomas Grahn spelade nu bara munspel. Claes Parmland övertog gitarrspelet. I övrigt skiftade det en hel del.
-Det var rätt mycket folk som hoppade in med Blues Down Town. Nästan alla har väl spelat nån gång i det bandet live eller på skiva! Vi höll på i cirka tolv år. Många trummisar var med under årens lopp: Patric Danielsson inledde, och sen tog bland annat Michael Johansson, Björn Viitanen, Stephen Rosenberg och Arnulf Ibsen vid. Vi hade också olika gästande pianister, framför allt ”Freguz” Gustafson, men även Pelle Piano och Per ”Slim” Notini . På bas var det först Bo Eriksson, som kom från Blues WorkShop, och sedan Lennart Fagerström som också hade varit med i Blues On The Rocks.
Ovärderlig nytta hade bandet av att Claes Parmland 1997 startade ett skivbolag, CeePeeVee Record Co. Första plattan som kom ut var med Blues Down Town. Den hette State Of Blue, och kom våren 1997. Även de tre andra plattorna med bandet gavs ut på samma bolag. År 1999 kom Evil Chaser, 2001 Downtracked, och 2003 Everlasting Blues. Plattorna fick goda omdömen och sålde rätt hyfsat. Den första är sedan länge slutsåld.
Vid sidan av Blues Down Town var Thomas, liksom flera av de andra i bandet, med på olika antologiskivor utgivna på CeePeeVee Records, t.ex. Horton’s Briefcase (ett hyllningsalbum till Walter Horton), och Back To Their Roots. Horton-plattan har sålt bäst av alla CeePeeVee- utgåvor. Thomas är också som medlem i Blues On The Rocks respektive Blues Down Town med på de båda Jefferson-utgåvorna ”All That Blues From Sweden Vol 1 och 2.
-Claes Parmland har hittat distribution för CeePeeVee Records så det har sålts plattor över hela världen faktiskt. Då och då kommer det mail från folk, som berömmer plattorna. Särskilt har många amerikaner hört av sig, men även folk från alla möjliga andra länder, till och med Hongkong och Sydkorea! Det är till stor del Claes förtjänst. Han har möjliggjort att vi började spela in skivor. På sistone har han också gett ut Big City Rhythm Vol 1 och 2, där jag är med på den andra volymen. I dagarna har också CeePeeVee Records platta 10th Year Anniversary 1997–2007 kommit ut. Där finns bl.a. några ”vintage”-inspelningar med Blues Down Town och massor av annat.
Blues Down Town blev under den långa tid de höll på ett inarbetat namn inom svensk blues. Tyngdpunkten låg – liksom i Blues On The Rocks – på Chicagoblues, med lite inslag från sydstaterna och en och annan låt i västkuststil. En repertoar, som var i Thomas smak, och som gick hem bra hos publiken. Varför upphörde då bandet?
-Det dog väl ut mer eller mindre. Stephen Rosenberg, som vi hade som trummis på senare tid, flyttade till Motala, och även om vi hela tiden haft olika trummisar så hade det ändå allt mer blivit Stefan, så luften gick ur bandet lite då och vi slutade i stort sett att repa. Det hade också blivit slitningar i bandet – vi kände att vi drog åt olika håll. Allt sammantaget gjorde att det tog slut. Men jag och Claes Parmland har fortsatt vårt samarbete.
Little Thomas & The Pinetoppers
Nu är det sen något år egna bandet Little Thomas & The Pinetoppers som i första hand gäller för Thomas. Det hoppas han kunna fortsätta med, och utveckla. I princip är det samma koncept som Blues On The Rocks fast med Thomas dubblerande på munspel/gitarr för att ersätta Sture Elldin. Per Wallander spelar bas i stället för Lennart Fagerström. I övrigt är det samma besättning som Blues On The Rocks. Ett skivsläpp har låtit dröja, men Thomas är medveten om att det behövs.
-Man kan inte leva på gamla meriter, märker jag. Det ringer ibland folk bara för att de vet att det är jag, – ”kan du komma och spela?” – och då spelar det ingen roll vilket band jag har, bara jag är med. Men i princip räcker inte det till, utan man måste kunna visa upp en skiva med det band man spelar med nu. Det räcker inte med att ha några låtar på webben. Men vi jobbar på det hela, och jag ser bandets potential som god för framtiden.
Bandnamnet kan göra en lite undrande. Otis Redding hade ett kompband som hette Pinetoppers. Kommer det måhända från det, och vad betyder egentligen ”pinetop”?
-Pinetop betyder talltopp. Grabbarna i bandet är ”långa som tallar”. Det är en liten ordlek också, att man är ”på toppen”. Sen är det samtidigt en liten kul grej, för jag heter ju Grahn! Faktum är att jag inte tänkte på Otis Redding och hans Pinetoppers. Jag stötte inte på det förrän senare.
Side kicks
Thomas har även lite ”side kicks” igång, som han kallar det, bl.a. ett band vid namn Blues Barbeque (BBQ), som förutom av Thomas består av Pinetoppers basist Per Wallander och dennes bror Lars, bördiga från Västergötland, samt pianisten Magnus Rydh. Bandet har fått en del spelningar och verkar kunna utvecklas till något större. Vidare hoppar Thomas också in som sideman i diverse band, t.ex. under senare tid Mercury Bluesband, Blues4U, Sture Elldin Bluesband, Howlin’ Hawk & The Leftovers och Harmonica Henry & Bluesrockers. Ibland tycker Thomas att det är skönt att få vara ”medmusikant” och plugga in sitt instrument, och inte behöva ha huvudansvar för att allting fungerar. Dessutom är det utvecklande att spela i olika konstellationer.
Thomas är mest känd som munspelare och gitarrist, men han sjunger också, även om han egentligen ser det som mer sekundärt. Dessutom är han en flitig låtskrivare.
-Jag har väl aldrig sett mig som i första hand sångare, utan främst instrumentalist, men det har blivit en del sjungande också. Rätt mycket emellanåt faktiskt! Under de sista åren i Blues Down Town var det bara jag som sjöng, och på skivorna blev det väldigt mycket. I Blues on the Rocks delade jag och Sture Elldin på sånginsatserna.
-I samband med inspelningen av CeePeeVee Records-utgåvan Big City Rhythm Vol 2 föreslog Claes Parmland att jag skulle skriva två låtar och enbart sjunga vid inspelningen av dessa utan min vanliga arsenal av gitarr eller munspel, och då kände jag plötsligt en ökad potential som sångare också. Så jag försöker numera utveckla den biten också.
-Jag har skrivit många andra låtar; ibland på egen hand, ibland ihop med Claes Parmland, ibland med andra. Jag har också hjälpt Claes att arrangera och producera Blues Down Town-skivorna, tillsammans med ljudteknikern/musikern Per Ängkvist.
Thomas var även med och bildade Uppsala Bluesförening en gång i tiden. Det var 1975, tillsammans med bl.a. Sture Elldin och Claes Hedman, Jeffersons grundare. På 80-talet började han också medverka i Jefferson. Han recenserade bluesfestivaler, intervjuade artister, rapporterade om bluesresor i USA, och gjorde skivrecensioner, framför allt av munspelsplattor.
Hela tiden har han samtidigt haft sin karriär som jurist. Hur han hunnit med allt förklarar han med att han är en ”nattuggla”. Att bli heltidsmusiker har dock ibland lockat.
-Jag har många gånger övervägt att bli heltidsmusiker, men insett att det skulle bli svårt att få ekonomin att gå ihop då, och ibland har jag tänkt att det kanske skulle bli för mycket om jag körde heltid: ligga på vägarna och turnera … Jag tror den här mixen passar mig bättre. Men gärna mer än det varit! Ett tag var det för lite tid som jag kunde lägga på musik. Jag skulle gärna velat ha fifty-fifty ungefär. Nu blir det kanske 60–40 i fördelning, med 40 på musiken. Vissa år har det bara varit 75–25.
Som egen juridisk konsult sen ett par år har Thomas dock fått mer svängrum för musiken. Han kan mer styra sin tid, och sitter ofta hemma i villan – där han också numera har sitt kontor – och spelar, övar, lyssnar på musik och utvecklar sig.
Globetrotter
Närhelst Thomas är ute på uppdrag i världen, eller reser för nöjes skull – han har alltid gillat att resa och är en riktig globetrotter – passar han på att lyssna på musik på klubbar och lokala ställen, och kollar efter skivor. Jag har hittat blueskivor i de mest avlägsna hörn i världen; sådana som man inte hittar här hemma i Sverige. Det är ganska lustigt!
På en resa hittade han även sin fru sen 30 år, som är från Sri Lanka. Hon heter Anne och är lärare i hemkunskap och syslöjd. Först gillade hon inte alls blues! Som tur är har hon vant sig. Paret har en son och en dotter och så har Thomas en äldre dotter i tidigare äktenskap. Äldsta dottern är utbildad kyrkomusiker och körledare och den yngre dottern är bl.a. körsångare och utbildar sig till läkare. Sonen är IT-konsult.
Webbplats: http://www.bostream.nu/bdt
Birgitta Larsson / Jefferson #157
