Lördag den 23 juli 1988 i East Oakland var en sån där magisk kväll. Jeffersons Bay Area-korrespondent Maria Bainer tog Björn Khönberg och mig till en liten bar, Nat Bolden´s Til 2 Lounge. Hon hade fått information att Freddie Roulette skulle spela där. Vi gjorde oss redo för avfärd från Marias lilla hus i Mill Valley, norr om Golden Gate-bron, för någon timmes bilfärd. Maria satte sig tillrätta bakom ratten och tände en marijuanacigarett. Hon hade en liten plantering i ett undanskymt hörn av trädgården. Ciggen skulle räcka ända till vårt mål visade det sig – och lite till (tyvärr). Den förhöjde njutningen av musiken vi skulle få höra, förklarade hon. Efter att ha kört genom San Rafael (och rundat San Quentin Prison), Richmond, El Cerrito (där Arhoolie Records finns) och Berkeley nådde vi vår destination på 6572 Shattuck Avenue och parkerade utanför baren. Vi var lite försenade, men en liten, liten stump av ciggen återstod, och den skulle rökas upp och fimpas innan vi kunde gå in. Jag svor inombords, när vi hörde musiken ut till bilen. Väl inne såg vi i halvmörkret Roulette sitta längst in framför en trio. Det skulle visa sig vara en spelning med Paul Pinto & Liquid Blues med Roulette som en i bandet.
Som sagt, det blev en magisk kväll, med en musiker som inte gjorde mycket väsen av sig, men som blivit en kultfigur inom bluesen med sitt unika sound på Hawaiian lap steel guitar, ett instrument mycket ovanligt inom bluesen. Detta var första och enda gången jag kom att se Roulette. Han är överallt över strängarna, stundtals böjd över gitarren med hela överkroppen, medan han trollar fram toner som av klirrande glas, långa glissandon, knäppningar, orgelliknande effekter… För kvällen spelade han en tvåhalsad med 8 + 8 strängar. När han gjorde Albert Kings ”Laundromat blues” kan det ha varit det bästa på hela Björns och min resa 1988, som även omfattade Los Angeles, Louisiana, Mississippi och Chicago. I en paus kunde vi göra en kortare intervju. Den finns i nr 97.
Frederick Martin Roulette föddes den 3 maj 1939 i Evanston, Illinois. Han föräldrar hade flyttat dit från New Orleans. Roulette har aldrig spelat en ”vanlig” gitarr, säger han. En skolkamrat hade en lap steel-gitarr som fascinerade Freddie. Han fick en av sin mor och lärde sig spela; country och pop till en början. Men så fick han i tonåren höra Muddy, Wolf etc på radion och började lira blues också. Han transponerade ackorden från en standardgitarr till sin steel. Från förstaden Evanston började han åka till bluesklubbarna i Chicago och såg Earl Hooker på ett jam, med vilken han sedan kom att spela med i fyra år till 1969. När han väl etablerat sig i Chicago, fick han kompa på en del skivinspelningar för små labels. Den första kan ha varit en 45:a med Groover Pruitt 1959. Låtarna finns på en Ace-CD utgiven 2001. ”Big Moose” Walkers singel ”Rambling woman/Puppy howl blues” är väl annars den mest beryktade. Den väckte stort intresse i engelska Blues Unlimited, som utgick från att det var Earl Hooker som spelade slide, tills Jimmy Dawkins skrev en insändare att det ju för hundra gubbar var Freddie Roulette! Jag vill även nämna ett av mina favoritalbum, ”Sweet Home Chicago” (Delmark DS-218), där Luther Allison gör fyra låtar där Roulette sticker ut.
Med Earl Hooker blev det några album; bl a den klassiska LPn ”Two Bugs And A Roach” på Arhoolie 1969. I den vevan hade Roulette börjat spela med Charlie Musselwhite i Chicago och följde med Charlie när denne drog till västkusten, där Roulette också kom att bosätta sig. Där medverkade han på ett par album med Musselwhites band Chicago BlueStars. Första albumet i eget namn kom 1973, ”Sweet Funky Steel” på Janus, producerat av Harvey Mandel. ”Psychedelic Guitar Circus” på Rykodisc 1966 med Mandel och Henry Kaiser var lite nya grepp, men med påföljande års hyllade ”Back In Chicago: Jammin´ with Willie Kent & the Gents”, vann Freddie en Living Blues Award för bästa album 1997. Året efter gjorde han en CD med The Holmes Brothers, ”Spirit of Steel”, lite åt gospelhållet. I en intervju i Juke Blues 2006 säger Roulette att han lyssnat på Sacred steel-banden, men ”The sound is fine but – – – It´s mostly like a vamp, but I like a lot of changes in my music”. En period bollade han och David Lindley (Jackson Browne, Bob Dylan m fl) licks mellan sig. Det här var aktiva år; 1998 spelade han på Henry Kaisers 2-CD Miles Davis-hyllning ”Yo Miles” och 2002 på Roy Rogers (slidegitarrist i John Lee Hookers Coast-To-Coast Blues Band) ”Slideways”. Därefter blev skivinspelningarna mer sporadiska pga begynnande demens. 2019 gav trumslagaren Twist Turner ut CDn ”Battle of the Blues – Chicago vs. Oakland” på Delta Roots Records, en samling låtar av medmusiker han spelat in genom åren som bandledare, där Roulette har två instrumentaler och kompar Country Pete McGill. För ordningens skull ska väl nämnas att Roulette sjunger också, även om det är mer känsla än styrka.
Freddie Roulette avled den 5 januari 2023 i sitt hem i Vallejo, Kalifornien, i komplikationer av demens i en ålder av 83 år. Många har försökt att beskriva Roulettes sound. Scott M. Bock i Juke Blues: ”…his etheral, smooth, wild runs using a custom-made slide takes his music to places that virtually blow-up the lines between blues, jazz, and any other form of music.” Dick Shurman (fyndigt): ”…it´s obvious that Roulette music is both like and unlike a roulette wheel. But it always stops on blue and the payoff is guaranteed”. Jefferson: ”Det svischar och svajar, drillar och tjuter, och det klirrar som av krossat glas – – – synnerligen yvig och energisk”. Och – alldeles nyligen i novembernumret 2022 av Living Blues – David Whiteis i recension av JSP2509 med Lefty Dizz och Johnny ”Big Moose” Walker: ”…in 1967 featured Freddie Roulette on borderline-manic slide guitar”. Själv har Freddie bl a sagt: ”I´m not from the Delta. I play inner-city blues, which is very close to R&B and funk.”
Fotot längst upp är från en spelning med Freddie Roulette på Nat Bolden´s 1988. Foto: Löfgren
