Förarbete: Wikipedia, Iain Patience´ intervju i nr 203, Negritos hemsida förstås. Tid för låtlyssning: noll. Noterbart: Grammys för tre album på raken i kategorin Best Contemporary Blues Album 2016, 2018, 2020. Måste vara något slags Grammy-rekord alla kategorier! Ett ”äkta hattrick” på fotbollsspråk! Att därpå följande album, ”White Jesus Black Problems” inte vann förvånar kanske inte.
På Nalen Klubb: Energi, attityd, volym en masse. Utsålt. Inte vårt standardformulär-bluesband som röjde denna kväll. Mer åt Sly Stone, Johnny ”Guitar” Watson, eller ett punkband i Rågsved (jo, jag har sett såna på TV). Det var första gången jag såg Fantastic Negrito trots två tidigare Sverigebesök. Gensvaret från publiken högg direkt och höll i sig hela vägen till 1:45 timme senare. Efter ett par extranummer försökte fansen klappa in dem en gång till. Många verkade känna igen låtar och sjöng med som på en bättre rapkonsert, och har man sett Negrito förut förstår jag fuller väl att man ser honom igen.
Musiken: Pang på från start med ”Run away from you” från nya albumet ”Son of A Broken Man”. När han hade något viktigt att berätta om sitt innehållsrika liv eller för att sjunga en soulballad à la Otis Redding fick vi dock några lugna passager. Vi fick höra (just det – det gick att höra) om en jobbig uppväxt med en far som sparkade ut honom från hemmet i unga år, drogproblem, och nära-döden-upplevelser. Konsertens höjdpunkt kom mot slutet med ”In the pines” (även känd som ”Where did you sleep last night”), den enda låt han inte skrivit själv, vilken han tillägnade sin mor. Den började som den ömsinta folksång den är, för att växa till en orkan med förtvivlade skrik av Negrito. Det starkaste framförandet av låten jag hört.
Negritos texter om rasproblem, social oro och det politiska läget fick vi just inget av, bara ”Oh Betty” från 2022 års ”White Jesus Black Problems”. Spelade inte så stor roll när orden ändock inte går fram. Nu fick vi hans andra sida, det explosiva scenröjet med sitt supertajta komp (Bryan Simmons, keys; Clark Simms, gtr; Uriah Duffy, bg; och Dame Drummer. Alla ”körade” till och från). Ett extranummer blev 15-20 extatiska minuter, nästan som en väckelsegudstjänst.
Why oh why?: Men varför i hela friden väljer Fantastic Negrito att gömma sina ambitiösa och in-yo-face texter bakom bandets höga volym? Fattar inte. Kunde ha blivit årets konsert, nu stannade det vid en av de bästa. Lite cyniskt kan man ju tänka sig att det är planerat så. Att på ett mindre spelställe som Nalen Klubb är groovet nr 1. Det är på skivorna hans texter kommer till sin rätt. Även om de kan vara svåra att uppfatta även där på grund av de yviga arrangemangen (många instrument inblandade).
Tommy Löfgren, med tack till Arne Swedin för hjälp med setlist och musikernas namn.
Foto: Arne Swedin och Patrik Lienhart
