FANTASTIC NEGRITO
Son of A Broken Man
Storefront (44 min)

Fantastic Negrito fyllde – inte ”stora Nalen” – men väl Nalen Klubb till bristningsgränsen nyligen. Kanske inte så konstigt, då han fick Grammy för ”Best Contemporary Blues Album” för tre sådana på rad 2016, 2018 och 2020. Månne han är ensam om det i blueshistorien. Lite konstigare då, kanske, att inte en blueskäft i publiken jag kände igen utom Arne Swedin och Eric & Ulrika Bibb. Nu kanske vän av ordning menar att Negrito i stället borde nominerats i kategorin ”Rock Album”. Och det är nog där han hamnar när 2024 års Grammys ska avgöras over there i Kalifornien i början av 2025.

I alla fall gör Negrito två deep soul-ballader, ”I hope somebody´s loving you” (4½ av 5) och albumets titellåt (5), (extranumret på Nalen Klubb). Min favorit blir nog ”Goddamn biscuit”, en långsam bluesig låt som kaxigt armbågar sig fram i drygt 4 minuter. ”Daddy did not like me. Mother did not like me/ I´m runnin´ with the devil now/ No more cryin´.” Stråkmaskin tonar ut eländet i djupaste moll (5). Soulblues i Louisianas trailride kang Jeter Jones´ anda får vi i ”Skirty”, där sång och rap blandas fräscht (4½). Enda ”cover” är gamla ”This little light of mine”. Lite väl fyrkantigt – mer stötigt än funky – arr. En svag 2:a från mig. (Se dock reservation nedan.)

Vad övrigt är klassar jag som rock – utlevande desperat sådan. ”Runaway from you” har inte mycket till text, men man gissar lätt vad det handlar om. Förtvivlan gestaltat som hårdrock. Den äter sig in – som ett virus. (4). Nästa låt, ”Living with strangers”, har nästan samma text som ”Goddamn biscuit”: ”Mama left me, daddy´s gone”. Soundet är massivt; mörka, dova synthmassor häver sig över sången (4). ”Devil in my pocket” sjungs med en hårdrockares genomträngande pressade röst (bara lite mer markerat än i flera andra låtar). Ångvältsound. (3½). Med ”California loner” lättar Negrito på trycket i en sorgsen melodisk låt med markerade trummor. Catchy – faktiskt. (4½). ”My only friend is you” är poprock med en nypa latin twist. En rätt svag låt (2). ”Crooked road” är taktfast melodisk americana/pop. Trevligt, kan inte låta bli le varje gång refrängen kommer (3½). Efter den töntiga ”Light of mine” slutar skivan på topp med den molliga soulballaden ”Son of a broken man”. Negrito upprepar strofen ”Only the dreamers survive” med patos. Den brutne mannen hittar till sist lite ljus i tillvaron förhoppningsvis (5).

Instrumenteringen är riklig, och bakgrundssång, så fyllig som vore det en kör, skivan genom. Tre korta mellanstick bryter upp flödet av elva stycken 3 till 5-minuterslåtar. Testa den, men förvänta er inte en bluesskiva per se. För mig växer skivan vid varje lyssning; 2½ vid första för ”Crooked road”, sedan 3, nu 3½. T o m allsången i ”This little light of mine” börjar roa mig. Kanske för lättnaden att höra lite glada tongångar efter allt det mörka som förevarit.