Norges bluesdrottning
Rita Engedalen har alltmer profilerat sig som den mest framträdande norska kvinnliga blues- och rootsartisten. Hon har ett eget band sen länge – ”Backbone” – och har flitigt framträtt i duo – ”Damer i Blues” – med Margit Bakken, och har hittills 5 album på sin meritlista. En rad utmärkelser i Norge har tilldelats henne, såsom Notodden Bluesfestivals Bluespris och Spellemansprisen.
Att hon vann European Blues Challenge 2012 i Berlin har även på allvar positionerat henne internationellt. En arbetsseger. Hon har varit en hårt arbetande artist sen tonåren. Utmärkande för henne är bland annat – förutom en mäktig stämma – en utpräglad fallenhet för att kunna ta publiken. 25 år ”på vägarna” med otaliga gigs på pubar, klubbar och liknande har resulterat i denna goda publikkontakt. Hennes stora intresse för kvinnliga bluesartister genom tiderna är också påfallande. Om dem talar hon med stor värme, och hedrar dem i sin musik. Denna intervju ägde rum på Åmål’s Blues Fest år 2012.
Vilken plats i Norge är bäst att växa upp i för en blivande bluesartist? Notodden kan tyckas. Och där är Rita mycket riktigt född och uppvuxen. När hon kom till världen, 1971, fanns visserligen inte bluesfestivalen (den började 1988), men det fanns gott om blues där ändå. Blues var dock inte det Rita allra först kom i kontakt med.
– Jag växte upp med att höra på Johnny Cash och country. Men också folkmusik och skillingtryck. Jag började uppträda redan som 8-åring. Då sjöng jag en känd norsk skillingvisa, som heter ”Jag er en taterjente”. Många tror bara för det att jag har zigenskt ursprung – jag är ju väldigt mörkhårig också – men det har jag alltså inte.
– Jag lärde mig joddla också, och som 14-åring stod jag på en scen i Ransäter i Sverige och joddlade. Då hade jag för första gången en riktigt stor publik. 20 000 människor stod och tittade på mig! Jag var ”kjemperedd”!
Efterhand kom bluesen allt mer in i Ritas liv.
– Jag var 16 år när jag började gilla blues. De första artisterna jag fastnade för var Muddy Waters, Bonnie Raitt och John Lee Hooker.
Som 18-åring var Rita redan självförsörjande. Hon reste runt i Norge och uppträdde än här, än där. Repertoaren rörde sig inom roots, country och folk; inte så mycket blues i början. Länge framträdde hon i duo med Christin Lund.
– Hon spelade piano, och jag gitarr. Vi reste runt i 10 år, och då var det 5 set varje kväll, och det spelade ingen roll om det var söndag eller vardag. Så man fick en hel del erfarenhet! Vi tjänade inga stora pengar, så vi kunde sällan sova på hotell. Ofta fick vi övernatta på MC-klubbar och enkla sovhytter. Vi var runt i hela Norge. Överallt.
Men så träffade Rita den kände norske gitarristen Morten Omlid, han som alltid finns vid hennes sida i hennes band Backbone. – Vi träffades på ett jam på Notodden. Morten var där med ett band, och det slutade med att jag enrollerades till det bandet som sångerska. Vi blev ett bluesband och har spelat ihop i drygt 15 år nu. Till att börja med kallade vi det för Rita Engedalen Band, men numera heter det Backbone.
Förutom Morten återfinns på bas Jens Haugen och på trummor Eskil Aasland. De första åren var det bluesrock som gällde, och det var covers för hela slanten. Det var Morten och de andra i bandet, som huvudsakligen bestämde inriktningen på musiken. Morten, som sitter med vid denna intervju, skjuter nu in att de efter hand kom på att det kanske skulle vara roligare om Rita fick bestämma lite mer, och ha kontroll över vilka låtar de skulle spela, kort sagt att få avgöra vilka låtar som passade hennes smak. Så det blev en förändring över tid. –”Och nu är det helt Ritas band”, avslutar han.
Rita hade sedan en tid börjat skriva egna låtar, som nu kunde komma till användning.
– Jag började egentligen skriva låtar redan vid 18 års ålder, men de hade bara blivit liggande i byrålådan. De var nog inte tillräckligt bra, tyckte jag. Men nu med bandet tog jag på allvar upp låtskrivandet. Och så småningom, när vi gick in i studion och gjorde plattor, så blev det mest mina egna låtar vi spelade in. Det kändes mycket bra. Man blev lite mer hel som artist på så vis.
Det blev även en förskjutning mot blues snarare än bluesrock.
– Jag började sätta mig in mer i vad blues är. Jag visste förstås att blues är en äkta känsla, men jag blev intresserad av att gräva mer i historiken, och sätta mig mer in i bredden av den. Efterhand kom jag till exempel in på hill country bluesen, och en artist jag fastnade riktigt för där var Jessie Mae Hemphill. Jag fick tillfälle att träffa henne i Clarksdale när jag åkte till Mississippi, och det var en verklig höjdpunkt i mitt liv. Det och mycket annat jag upplevt i Mississippi har präglat min musik och mitt låtskrivande. Det är mycket om Mississippi i mina texter! Jag har varit där 3 gånger och fått träffa olika bluesartister, och vi har fått spela på juke joints och även fått äran att framträda i radioprogrammet Good Morning Memphis, och på Sunflower River Blues & Gospel Festival i Clarksdale.
– Så allt bara kommer och kommer. Du lär dig nya saker, och du hör på nya saker, och utvecklas hela tiden framåt.
Rita Engedalen och Backbone har hittills gett ut 4 plattor. Hennes debut kom med Hear My Song, 2004. Nästa platta, Heaven Ain’t Ready For Me Yet, inspelad 2006 i Juke Joint Studio i Notodden, blev ordentligt uppmärksammad. Den fick det s.k. Spellemansprisen (i kategorin Blues), den norska motsvarigheten till Grammy. Särskilt låten Yellow Moon slog an väl och låg länge på norska hitlistor.
– Det var enormt roligt att få det priset! Helt klart en av höjdpunkterna i min karriär det också. Speciellt att det bara är en enda kvinna som fått det! Det är ju lite dumt det här med kvinnor … att så få uppmärksammas. – Jag har med en låt jag skrivit om Jessie Mae på den, som heter just ”Jessie Mae Hemphill”.
2008 kom så platta nummer 3, The Tree Still Standing. Den fick också gott mottagande, och blev nominerad till Spellemansprisen i kategorin blues samma år. På den har hon bland annat åter hyllat Jessie Mae Hemphill, i låten They Call Her the She Wolf.
Den senaste plattan med Backbone heter Chapels and Bars (2011). Den handlar om sorg och glädje, något som går igen även i Ritas texter på de andra plattorna, och Chapels and Bars kan också sägas spegla Ritas två hemvister: den ”andliga” och den ”världsliga”. Hon rör sig mellan dessa poler, både textmässigt i sina sånger, och rumsligt, såtillvida att hon gärna uppträder såväl i kyrkor som på barer, pubar och liknande. Guds och djävulens musik i ett så att säga. Hon framför ibland låtar med andligt perspektiv i högst profana sammanhang och har en ambition att föra ut bluesen i kyrkor; även skolor och andra institutioner.
– Det är väldigt viktigt att bluesen kommer ut utanför den etablerade bluesscenen. För många har fel uppfattning om vad blues är för något. Blues är inte bara liksom solbrillor och hatt och Bluesbrothers!
På en låt på Chapels and Bars – gospeln Holy Land – medverkar Coahoma Community College’s Concert Choir. Rita och Backbone åkte över till en studio i Clarksdale för att spela in den ihop med denna kör. Att detta kunde åstadkommas var för Rita en dröm som blev sann. I övrigt är plattan inspelad i Norge.
Förutom Backbone framträder Rita solo akustiskt, och är även livligt engagerad i en duo med Margit Bakken: ”Damer i Blues”, även under namnet ”Women in Blues”. De har nyligen gett ut plattan Women in Blues – Broken Soul Blues.
– Vi har spelat ihop i 10 år. Vi lärde känna varann genom Kristin Berglund. Kristin hade ett projekt som hette ”Bluesens tøffe damer”. Och där skulle vi vara gäster. Vi uppträdde med det bland annat på Åmåls bluesfest. Men efter hand, när vi var färdiga med det, så fann Margit och jag varann, och fortsatte att spela ihop. Senare dog ju Kristin [2006, under oklara omständigheter, av brännskador. Min anmärkning], men hon var en förebild för oss. Margit och jag har det gemensamt att vi vill hylla bluesens kvinnor. Vi har rest runt mycket med ”Damer i blues”-projektet. Men jag hade hållit på med ett liknande projekt redan tidigare: Morten och jag började för många år sedan ha en workshop om Janis Joplin. Vi har framträtt på många skolor och liknande.
– Jag var ett stort fan av Janis Joplin i unga år. Men sedan började jag lära mig om blues, och såg hur många kvinnor som fanns där. Lärde mig om deras historia och hur tufft många av dem haft det. De skulle hålla sig hemma vid spisen, ta hand om hemmet och sköta barnen, och de fick offra mycket för att kunna spela ute. Jag tycker väldigt mycket om deras texter. Deras musik är så äkta och smärtfylld.
Jag för samtalet in på den kanadensiska gitarristen och sångerskan Sue Foley, som jag intervjuade för några år sedan. Hon var också väldigt intresserad av bluesens kvinnor, och talade mycket om det hårda livet som kvinnlig bluesartist, inte bara ur ett historiskt perspektiv, utan även vad gällde henne själv. Att som kvinna vara ute så mycket ”på vägarna” har sitt pris. Det visar sig att Rita känner henne.
– Jag har träffat Sue. Hon har skrivit en bok om bluesens kvinnor [Guitar Woman, min anm.]. Vi har sjungit ihop i Notodden. Det kom i radion, så hela landet kunde höra det. Sue är en ”go jente”, och jag delar hennes åsikter om de svåra förhållandena bluesens kvinnor haft, och fortfarande till stor del har. När jag träffar andra ”jenter” inom bluesen så märker jag att vi alltid är extra intresserade av kvinnliga bluesartister. Koko Taylor var till exempel samtidigt med oss i Notodden, och vi bekantade oss förstås med henne. Sue och Margit och jag har det gemensamt att vi särskilt gillar artister som Memphis Minnie och Jessie Mae Hemphill. Vi sjunger gärna deras sånger, och vill hylla dem. Men jag är absolut ingen manshatare för det.
Rita återkommer under samtalets gång gärna till Jessie Mae Hemphill, en av hennes allra största förebilder.
– Jag träffade henne första gången i Notodden. Hon var ju väldigt mycket ”Mississippi” och ”hill country blues”, men jag hade börjat digga det till max. Mötet med henne var en riktig aha-upplevelse! Det ordnades lite senare att jag och Morten kunde åka över till Mississippi och hälsa på henne i hennes hem. Det var en tuff dam, minsann. Hon hade en pistol, och hennes humör kunde vara upp och ner, så jag var väldigt nervös. Hon blev först sur över att jag gav hennes gamla hund några torkade grisöron, så att det knakade till i en tand på honom – den gick visst itu! – men sen gick det bra. Tyvärr hade hon ju fått en stroke tidigare [1993, min anm.], och var delvis förlamad, och kunde därför inte spela gitarr längre, utan fick nöja sig med att sjunga när hon framträdde. Men jag började spela på min gitarr, och då försökte hon också spela lite, ihop med mig. Man kunde märka på henne att gitarren var det som var det viktigaste för henne. Det var en stor sorg för henne, att inte kunna spela. Det var mycket viktigare än att sjunga.
– Texten till hennes låt, “Lord, Help the Poor and Needy”, finns på hennes gravsten [hon dog 2006, 82 år gammal, min anm.]. Jag har sjungit den idag här i Kulturmagasinet i Åmål. Den finns också med på vår platta The Tree Still Standing.
Förutom Jessie Mae Hemphill och Memphis Minnie har Rita många andra förebilder och inspirationskällor.
– Andra kvinnor jag gillar är till exempel Dolly Parton, Janis Joplin, Bonnie Raitt, Big Mama Thornton, Rory Block, Kristin Berglund och Jenny Bohman. Bland män är jag svag för artister som Johnny Cash, Bob Dylan och Mick Jagger.
Jag frågar Rita om hon tagit sånglektioner någon gång; hon har ju en välmodulerad och kraftfull röst.
– Ja, jag gick faktiskt hos en kvinnlig präst, som ville att jag skulle bli operasångerska. Men jag bytte inriktning …… och drog ut och blev som en ”pub-jente” i stället! [skrattar].
Som tidigare framhållits har hon också en mycket god hand med publiken, som hon vant kommunicerar med.
– Ja, den kontakten, den tror jag att jag kan tacka publivet i 10 års tid för. Där blir det mycket sång, och mycket snack. Man blir väldigt van vid att ha kontakt med publiken. Fast ibland tycker jag att jag snackar för mycket, och kan ha ångest på morgnarna, när jag vaknar. Oj, sa jag för mycket dumt nu, sa jag fel saker … vad tycker du, pratade jag för mycket nyss i Kulturmagasinet?
”Nej, det var lagom mycket”, lugnar jag henne med.
År 2010 fick Rita mottaga såväl Notodden Bluesfestivals Bluespris som det s.k. Rolf Gammlengprisen (utdelas av Fond for utøvende kunstnere)
– Särskilt priset på Notodden var ju väldigt rörande att få. Och att sedan få vara Norges representant på European Blues Challenge nu i Berlin detta år är stort, och att jag och Backbone vann är förstås bland det bästa som hänt mig. Nu menar jag kanske inte så mycket själva tävlingen i sig, men det är en branschträff, det är ju ett tillfälle att få visa upp sig och knyta kontakter. Vi får nu också möjlighet att turnera i Europa. Framöver ska vi spela i Frankrike och Schweiz. Och när det är klart ska vi åka över till USA igen!
Såsom vinnare i European Blues Challenge får man tävla i den kommande International Blues Challenge i Memphis, som avhålls 29 januari – 2 februari 2013. Vad gäller framtiden i övrigt passar Rita på att nämna sin son Joakim, 12 år, som finns i hemmet i Kongsberg, ca 1 mil från Notodden.
– Jag längtar ofta efter honom när jag är ute på vägarna, och hoppas att han tar körkort så småningom, så han kan köra mig till olika spelställen. Det skulle också vara roligt om han kunde bli min trummis! Han har medverkat lite redan på tamburin. Jag kunde önska att han började spela trummor mer – han kan en del redan – men just nu vill han inte det, och det får jag respektera. Men jag hoppas att han så småningom blir min trumslagare. Det vore ”kjempeflott”!
Avslutningsvis undrar jag om Rita alltid känt att det är sångerska hon vill vara.
– Jag har varit på scen så många år, så jag kan liksom inget annat. Någon gång har jag kanske övervägt att sluta, men det är en sak att leva med musik, och en annan att ha den som hobby. Jag föredrar att leva med den. Men vi får se hur länge jag håller. Jag tror, att om det är någon som slutar, så är det stämman, inte jag!
Text: Birgitta Larsson. Foto: Anders Lillsunde
