Alltid nyfiken på fenomenet ”orgeltrio”, begav jag mig till Stampen för att se och höra vad några ungdomar på orgel, gitarr och trummor plus vokalist var för ena. Little Gunnar Muwemba (Stampens ljudmixare) hade ett par kvällar tidigare gett goda vitsord. Först som sist – det blev en glödhet kväll. Det tog ett set innan jag skickade mina dubier i spamkorgen. Två jazz- och bluesälskande kvinnor från Wien vid mitt bord, i Stockholm på kongress, hjälpte mig härvidlag på traven. I min biroll som kritiker tyckte jag att sångerskan kunde sansa sig något ibland. Vilket österrikarna inte alls höll med om. Efter set nr 2 var jag mogen att instämma. Att vara utlevande som en Janis Joplin kan inte vara fel, inte ens om man sjunger jazz (mestadels). Jag tyckte också att orgelbasen var lite väl ”booming”, men kan ju ha berott på var man befann sig i lokalen. Det var hur som helst en mycket spelskicklig trio, med en gitarrist som lirade i Wes Montgomerys och Kenny Burrells anda även i soul- och blueslåtarna. Ingen pyroteknik, no way.
I paus nr 2 frågade jag musikerna om de pluggade på Kungliga Musikhögskolan och, jodå, tre i kvartetten gjorde det. Sångerskan Elsa Lindvall går första året på jazzvokalistlinjen. Även Melker Edenroth, gitarr, och organisten Lukas Hultman går på KMH. Avvikaren var trummisen Arvid Almqvist. I set 2 och 3 gästade tenorsaxofonisten Charlie Sandströmförtjänstfullt, också han by way of KMH. Repertoaren var alltså åt det jazziga hållet med för mig många obekanta låtar. Jazzigt och orgelgroovigt. Men Elsa drog sig heller inte för att göra ballader som ”Georgia on my mind” med grym attack, alltmedan orgeln fyllde upp som bara en orgel kan (fabrikat Viscount). Almqvist såg också till att göra sig hörd, medan Edenrothbåde i komp och solo behöll ”jazzkontrollen” exemplariskt. Allt samverkade till ett kontrastrikt utspel där sången var den dominerande faktorn. Jag utgår från att en stor del av den ungdomliga publiken var studenter från KMH och kompisar, klart annorlunda än den ålderstigna publik som blueskonserter vanligtvis dras med. Den här publiken sög verkligen i sig och gav feedback till musikerna med sin entusiasm. När Elsa sjöng ”I just want to make love to you” (ctsy Muddy Waters) var det kärlek åt båda hållen. Och när de gjorde ”Let the good times roll” kokade Stampen – och inte bara då.
Text: Tommy Löfgren
Foto: Nathalie Rochhart
Danke an Nathalie, Besucherin aus Wien, für die schönen Fotos, die die Stimmung in Stampen an diesen Abend illustrieren.
