Under 2007 sammanstrålade det som idag är Delta Saints i Nashville för att börja på College. Det är idag en välutbildad grupp där två av medlemmarna studerat musik och två musikbusiness. Det lyser igenom hela intervjutillfället. De har distans, målmedvetenhet samt koll, de utstrålar professionalism ända ut i fingerspetsarna.
Grundgruppen består av Dylan Fitch gitarr, Ben Ringel, vokal och dobro, David Supica bas samt Ben Azzi trummor. På munspel nu igår Stephen Hanner. Tidigare munspelare var Greg Hommert. Runt 2009 och 2010 gav de ut två ep. År 2011 gjorde de sin första Europaturné då jag såg dem på Akkurat och blev totalt bergtagen. Redan då förutspådde jag något stort och jag är än mer övertygad idag om att de stora scenerna är nästa steg för dem. Deras musik är ställvis en hård, högljudd form av avantgardblues med ett deltaursprung, frigjord från alla gamla klichéer och instämplade former inklusive de från bluesrocken.
Skall man hitta någon själsfrände på våra breddgrader är det närmast Badge som också är ett högoktanigt band med delar av rötterna i Deltat. De står för ett nytt eller vidareutvecklat anslag för en musik som Ben Ringel helt rätt säger nedan, hittills förknippats med stagnation under de senaste 30 åren. En förutsättning är kanske att förutom Ben, har ingen annan i bandet något speciellt förkärlek för just blues som teknisk form. Däremot är känslan och uttrycket i blues något som attraherat dem och som de tagit till sig för sin musik även om den består av så många andra komponenter. På så sätt ligger de i samma härad som några stora band som idag definierats som rock trots samhörigheten med blues, sådana som White Stripes och Black Keys, band som lustigt nog inte räknas i blueskretsar, trots deras respekt för just blues.
Dylan, Ben, Stephan och David var med vid intervjun, medan Ben Azziz ställde in sina trummor. Ben Rigel är den som leder bandet och svarar för många av svaren. De gånger svaren är individspecifika är de namngivna, annars gäller de för hela bandet även om någon av medlemmarna gett dem. Namnet Delta Saints hittades på av deras första gitarrist utan desto mer baktanke. Det bara lät bra.
Vilken typ av musik spelar ni?
Ben – En bra fråga. Det är något som vi har försökt att klura ut under bandets hela existens. Vår trummis Ozzi sa det riktigt bra när vi gjorde vårt album, han beskrev vår musik som mörk New Orleans rock’n’roll. Innerst inne gör vi blues och rock’n’roll, men vi försöker dock att göra något annat än bara bluesrock. Jag gillar benämningen mörk New Orleans rock’n’roll
David – Människor är fortfarande fascinerade av många olika typer av musik som jazz, soul, r&b och pop. Jag tror att alla dessa element kommer ut inom en cirkel av rock’n’roll, New Orleans blues, Mississippi blues och sånt. Helt klart har vår musik en instrumentering för ett Mississippi blues band, men eftersom vi har fascinationer av alla slag, blir det en blandning av allt.
Hur kom det sig att ni blandade dessa stilar. Vem var intresserad av New Orleans jazz, vem av blues etc?
Ben – Varje person i bandet kommer från olika musikaliska bakgrunder. På grund av det faller sig allt naturligt. Jag började med Delta Blues, John Lee Hooker och RL Burnside. Jag bidrar alltid med deltabluesinflytandet.
Dylan – Jag har inte lyssnat på blues och inte trummisen heller. Vi kommer båda från typ r&b, funky rock’n’roll och sånt. Ben i bandet har det bluesiga soundet, vi bidrar inte mycket till detta.
Ben – Jazzdelen kom nu in på skivan, något i alla fall. Några av oss har lyssnat på jazz, men ingen kommer från en strikt jazzbakgrund.
David – Det kommer från skolan, där vi studerade jazz som ett krav. Det finns absolut en fascination för jazz, men mer underliggande än för många av de andra elementen.
Och så Nashville av alla ställen? Varför Nashville?
Av misstag. Det är en intressant stad eftersom nästan all country kommer därifrån. Men all musik där är inte country. Staden har en riktigt konstigt internationellt rykte som en countrystad, men några av de största rockband just nu bor i Nashville. Det finns också en underground independentscen, där det finns massor av rock, pop och mer obskyr musik. Det är en riktigt bra stad för oss just nu. Rolling Stone Magazine rankade 2011/2012 Nashville som bästa musikscenen i Amerika. Det är coolt att vara omgiven av allt det. Att ha några av världens bästa gitarrister, basister och låtskrivare i samma stad, skapar nästan ett tryck. Det är trevligt att vara mitt i detta fyrverkeri.
Tre inspirationer för den musik ni spelar? Ben, du har i tidigare intervjuer nämnt Robert Johnson.
Ben – Om du spelar blues och lyssnar på blues får du en viss respekt för Robert Johnson. My Morning Jacket, det är ett modern rock’n’roll band, de är så kreativa i hur de låter och ljudmässigt intressanta. Ljudet från alla deras instrument, hur de sätter ihop sina låtar och spelar in tillsammans, är lysande. Otis Redding är nog min favoritsångare alla tider. Det sätt han fraserar på är helt otroligt. Jag lyssnar fortfarande till hans skivor. Han var 24 när han dog, och jag är redan 26…lyssna på hans skivor, denhär killen var 19 eller 20 år gammal och förmådde skapa musik som människor än idag tar till sig och hyllar.
David – Jag har egentligen inget ett bra svar på det. Jag började spela bas för att vara med i ett jazzband i skolan, innan dess spelade jag tuba. Jag lyssnade på Red Hot Chilli Pepper och det var nog en av de första gångerna jag faktiskt hörde basen som ett instrument i ett band. Det var förmodligen min största inspiration i början. Det var en svår fråga.
Stephen – För munspelet är det Terry McMillan, en countrymunspelare från Nashville. Han gjorde inspelningar med sådana som Garth Brooks och massor av de andra på 90-talets countryscen. Men jag växte faktiskt upp med att spela bluegrass. Jag träffade aldrig på några munspelare i min lilla hemstad, jag plockade upp en massa saker från banjospelare och sådana. Terry McMillan var en av de första munspelarna jag hört talas om när jag flyttade till Nashville. Jag gillar Stevie Wonder, vi spelar väldigt olika munspelsstilar, han spelar kromatiskt munspel som står för en helt annan värld av munspelsstilar. För mig finns i övrigt två killar sida vid sida, nämligen Freddie King och BB King. Jag fick faktiskt en chans att spela med BB King för några år sedan. Det första bluesalbumet jag någonsin haft var med honom och det var första gången jag hörde talas om blues. Freddie King har ett sådant growl, en så rå kraft i blues. Han var en av de första som bara vräkte sig genom den. Hans stil för gitarr och hans stil för sång har jag bara tagit till mig. Jag gillar riktig hårdhet och ton, men även att gå tillbaka till bluegrass utan någon mikrofon, helt akustiskt och sedan bara spela. Jag försöker hålla mig dynamisk inom musiken
Dylan – Speciellt för detta album anser jag att min största influens är min favoritgitarrist Derek Trucks. Jag tror inte att jag kan komma och inte heller kommer ens nära allt han gör. Han är som en stjärna ovanför på toppen på ett berg. Den jag håller ett öga på för att se vart jag skall ta mig beträffande frasering och … idéer. Också Neil Young är en stor influens för mig på detta album. Han är inte den bästa gitarristen, men det sätt han spelar gitarr på… ett av mina favoritalbum är Everybody Knows This Is Nowhere med Crazy Horse. Gitarrspelet på det albumet är så rått, han ger verkligen känslan av att ”låt oss se vad jag handlar om” liksom det är med Freddie King. Neil Young har definitivt haft ett stort inflytande på mitt gitarrspel. Naturligtvis finns det några Hendrix-element och sånt som jag försöker dra ut lite. Hendrix är gitarrhjälten för varje gitarrist. Jag tror ljudmässigt för albumet , för toner och andra grejer, försökte jag verkligen få till en Neil Young-ton, specifikt den från hans album.
Då har vi 100,000 dollars frågan eftersom Ben har varit den enda som talat om blues, varför blues, varför inte jazz, C & W eller … Varför är blues relevant?
Ben – Det gäller åtminstone för tre av oss, att oavsett var vi startade eller var vi hamnade musikaliskt, är vi definitivt bluesinfluerade. Min första låt jag någonsin hörde var John Lee Hookers Boom, Boom, och jag var då 3 eller 4 år gammal. Jag höll mig under 10 år borta från blues och jag lyssnade inte igen förrän jag var i tonåren. Jag tror vårt förhållningssätt till vår musik är litet annorlunda än de flesta andra av bluesrockers. Det är inte bara blues och rock’n’roll som lagts i grytan för att göra en skiva. Det country, bluegrass, blues, rock’n’roll och så inkastat litet folk- eller americanaidéer. Eftersom vi inte fokuserat bara på att göra en bluesrocklåt eller ett bluesrockalbum, är vi varken bundna av blues eller rock. Vi har ett par låtar som är mycket countryakustiska, Out To Sea är en av dem. Eftersom vi inte är bundna av något, kan vi fritt använda vad vi vill. Det blir inte förutsägbart.
David – En annan grej är att ett av målen som musiker har, är att ha en känslomässig koppling med sin publik och med lyssnaren. Blues är så fundamentalt tillgänglig på en känslomässig nivå, att när du hör Etta James sjunga At Last, spelar det ingen roll om du inte lyssnar på texten, du tar ändå till dig känslan. Det finns något grundläggande som är avgörande för hur väl människor kan ta till sig den delen. Vi har alla olika influenser, men i slutändan vill vi fortfarande åstadkomma denna koppling och ett av sätten är att vara lite bluesig.
Vad skillnaden mellan den europeiska och amerikanska publiken?
Båda har sina starka sidor. Det finns bra saker hos båda. Det är verkligen intressant, att av någon anledning går det bättre för oss i Europa än i USA. Jag säger inte att det går dåligt i Staterna, men det är i Europa som det har tagit eld mycket bättre. Enligt min uppfattning verkar Europa uppskatta konst på ett annat sätt. Jag vet inte om det beror på att ni har gjort det mycket längre än vi har i Amerika. Amerika är bara 300 år gammal. Byggnaderna här är förmodligen äldre än Amerika. Så mycket konst och musik kom från Europa, började i Europa eller mognade här. Det känns annorlunda här. Det är svårt att förklara. Människor här håller längre fast vid något de gillar, medan folk i Amerika många gånger går snabbt vidare. De hör en nummer 1-låt och sex månader senare har de glömt den och är på väg någon annanstans. Det är kanske ett nytt band med en Grammy Award-skiva och nästa år ingen vilka de är. Kanske det finns en övermättnad i USA där vi är. Vi vill ändå vara på båda ställena.
Jag har kanske ett svar på varför Europa går bättre för er. I Europa kan man se en intressant utveckling. När Fat Possum var som störst i USA, spelade ingen i den stilen här. Först i mitten på 2000-talet fick stilen fotfäste och varje Europeiskt land hade sin representant i genren. Det håller på att utvecklas i sin tur till något man skulle kunna se som en avantgardblues för små band, en hård och brutal stil med nästan friformskaraktär. Ni står för något nytt.
Ben – Jag håller med. Jag älskar Fat Possum. Precis som med The Black Keys, de började med Fat Possum och blev ett garage bluesrockband. Det är samma trend i Amerika. Det är ganska coolt att se det här, det är inte bara Bieber, Madonna och allt detta som får erkännande, utan också The Black Keys, White Stripes och allt Jack White rör vid.
Finns det en skillnad mellan europeiska länder?
O ja, 100%. Givet är att folk är mest utåtriktade och passionerade i Spanien, där hela livsstilen är storartad, högljudd och party. Du kommer till platser som Tyskland, där man är mycket mer reserverade, mer stenansikten, men fortfarande uppskattande. Vi spelade konserter i Tyskland, där de efter showen var glada och skakade hand, men under showen du kunde höra en knappnål falla och de applåderade försiktigt efter varje låt. Senaste natt i Finland (Mariehamn, Åland), de var bara … det var påskmorgon när vi spelade (kl 01.00) och människorna verkligen festade runt. Det är annorlunda land för land och kultur för kultur.
Skillnad mellan olika stater i USA?
Ja, New York och Alabama är helt annorlunda.
Är skillnaden samma som skillnaden mellan de europeiska länderna?
Det är en annan typ av skillnad. Det finns fortfarande kulturella skillnader, men alla faller inom ramen för det engelsktalande Amerika, för American Music.
Är er publik en bluespublik eller en rockpublik?
Ibland är det en mogen publik, där vi är 30 år yngre än nästa kille där. På vissa platser kommer mest en ung publik. Det varierar verkligen från land till land och även inom USA. På vissa platser är det bara unga collegeungdomar, och sedan åker vi till annan stad och där är det äldre människor. Jag tror att det beror på vad folk ser i vår musik. Vår förhoppning är att träffa någonstans i intervallet mellan de två. Bluesälskare som oavsett deras ålder kan komma ut för att njuta av showen, på samma sätt som unga rock’n’roll fans. Jag läste Greg Allmans självbiografi och det var så det var då sade han ”Vi hade dessa hippies och vi hade dessa Wall Streetkillar, som njöt av samma musik på samma konsert”. Jag gillar verkligen det. Som ett band som vi försöker göra något liknande.
Är ni definierade som ett bluesband eller ett rockband?
Detta är faktiskt riktigt intressant. I Staterna kallas vi sällan för ett bluesband, mest för ett rockband. Blues är nästan som ett skällsord där borta. Blues har inte längre samma attraktion som här i Europa. Men här kallar nästan alla oss för ett bluesband. Som vi sa tidigare i den här intervjun, vi kommer från båda hållen. Det är en skarp gränsdragning när vi korsar Atlanten, till att bli ett bluesband, även om vi spelar samma musik. Det är verkligen intressant, men det är konstigt.
Om ni lägger blues på er affisch, får ni en äldre publik?
Ja!
Och en yngre när ni inte kategoriserat er?
Ja! Mindre här än i USA. Om du säger ”låt oss gå och se ett bluesband, hej vi har ett bluesband”, får du en äldre publik som vill se ett bluesband spela i timmar, men den är inte speciellt stor.
Om du säger bluesrock eller rock’n’roll, ger det oftast fler människor och i ett bredare spann. Vi har talat om det här ganska mycket, alltså om all kategorisering av vad du gör. Led Zeppelin var ett bluesband från början. De spelade covers på gamla deltablues,men de hittade ett sätt att träffa rätt mitt i och de blev ett de största rock’n’roll-banden genom tiderna. Rolling Stones var ett bluesband, men de hittade ett sätt att föra samman både gamla och unga, de som ville höra bluescovers och de som ville höra Sympathy For The Devil.
Jag tror vi är antingen i mitten eller i början av en renässans för blues. Under 30 år, mellan slutet av 70-talet och nu, har det varit riktigt stillastående. Det har inte funnits en ny scen, ingen ny Jimi Hendrix eller Zeppelin. Du har killar som Keb Mo och Derek Trucks, killar som i sig gör bra grejer. Men nu med artister som Gary Clark Jr, Black Keys, Jack White och förhoppningsvis med vad vårt arbete bidrar med, ökar bluesens rykte. Att tiden är förbi när du säger ”bluesband” och ingen kommer. Jag hoppas det åtminstone.
Hur stora är de platser ni spelar på i Europa?
Igår kväll (Mariehamn) var det 130 personer och det var packat. I Paris kan vi ha 500. Vi spelar på festivaler, den sista showen på vår förra turné, var på en festival med 10,000. Det beror på, i vissa länder går det bättre, det kan bero på media, i vissa länder kan det bero på att vi spelat ofta, det varierar verkligen. På första turnéen spelade vi på ett par ställen för 50 till 70 personer. Nu är det i lokaler för någonstans mellan 100 och 500-600 personer, det sista nog ett snitt. De har alla varit häftiga, men det blir bättre och bättre.
Hur anser ni att ni lyckas i Sverige?
Vi gillar det och det verkar bli bättre. Vi har gjort två spelningar i Malmö, två i Stockholm, Eskilstuna… det är definitivt bra nog för oss för att komma tillbaka.
Är ni heltidsmusiker?
Det verkar så, hemma vi turnerar 4 dagar i veckan, oftast är det onsdag till lördag. För de tre övriga dagarna vi försöker göra något för att kunna betala våra räkningar. Vi gör ungefär 200 spelningar per år nu. I år kommer vi att spendera över 4 månader bara i Europa. Den här turnéen är 6 veckor och vi kommer tillbaka i sommar
Era scenkläder, ni ser ut som familjepojkar på scenen och inte som häftiga eller bohemiska rockare?
Det har varit så sedan andra eller tredje spelningen, nej det var det första. Jag älskar när man ser tillbaka på Muddy Waters och Howling Wolf och hur de klädde sig. Så snart de klev av scenen, satte de på sig en overall eller vad det var. De gick till ett arbete på scenen. Det är också något för mig, vår trummis är alltid den första att klä om. Du måste passa in i det synsättet för en scen. Jag tycker det är en slags professionalism vi alla försöker ta med oss upp på scenen. Det finns ett självförtroende också, när du vet att du ser bra ut och står för något. Det är bra att veta vad man skall ha på sig på scenen.
Men varför inga skor?
Dylan – Jag brukade ha skor när jag spelade med bandet. David hade däremot inte skor och inte heller Greg (den tidigare munspelaren). En gång åkte vi för en spelning och jag glömde mina skor. ”Aah, vad ska jag göra, jag har ju inga skor?” De sa ”gå barfota”. Jag märkte att det är enklare att dansa runt, att man känner litet mer kontakt med scenen. Åtminstone för mig är det så. Jag känner vibrationerna i scenen, jag känner mina pedaler mellan tårna. Det är något naturalistisk med det.
Stephen – Det finns andra band jag spelar med i Nashville, vilka gör raka Chicago Bluescovers, jag gillar udda jobb. Jag tror det var för en månad sedan jag gick upp på scenen och hade på mina skor. Dessa killar klär sig också trevligt med alla knappar knäppta och finskor. Efter de första två eller tre låtarna, var det något som inte kändes bra. Jag bad dem spela en långsam låt för jag skulle ta en snabb paus. Jag gick av scenen och tog av mig skorna och gick tillbaka och allt kändes rätt. Om jag spelar en show längre än en timme, måste jag ta av mina skor. Det är en känsla för mig. Det finns några ställen där vi spelar då och då och där vi måste ha skor för det finns stickiga fibrer i golvet.
Ni har inte ett skivkontrakt utan detta är en egen utgivning, var det för att ingen vill ha er eller var det ett fritt val.
Typ båda. Vi har pratat med skivbolag både stora och små under hela existensen av detta band, med några av de största märkena och några de mest obetydliga. Men det blev aldrig en situation där båda parterna kände att det var rätt. Ärligt talat, vi gillar att vara våra egna chefer. Att som en independentartist göra en skiva i stor skala är otroligt hårt och otroligt dyrt. Jag hoppas vi har en partner för vår nästa skiva om allt faller väl ut. Nu kände vi verkligen för att göra den själv. Om inte annat så för att se att vi kunde. Vi har visserligen aldrig gjort det förut, men vi ville göra det på vårt sätt och med den vision vi hade. Vi ville inte be någon om lov. Vi är otroligt stolta över resultatet. Den går bra utifrån vad vi ville och förväntade oss. Fast det skulle vara skönt med en fet check. Det är att ge och ta. Folk säger att man alltid ska vara independent, men jag tror inte att det är korrekt. Det finns också band, där deras första EP-utgåva kommer på Universal, men jag tror inte heller det är rätt sätt att göra det på. Lista ut själv, fatta smarta beslut. Förhoppningsvis kommer nästa skiva att vara på ett stort bolag.
Vi visste att det skulle var tuff för oss som independentartister att släppa denna skiva både i USA och Europa. Vi tog reda på hur man kan göra det ett stort märke gör, men utan att ha ett skivkontrakt. Här har vi Teenage Music (i Belgien), i Staterna en publicist, en radiopromotor, ett management och en bokning. Vi har alltså satt ihop ett team som gör alla de saker ett stort märke gör, men gör det independent. Näst efter skivan har det varit det coolaste att få den stabilitet som detta team gett oss, speciellt här. Carmen är bara otrolig och Manny som fixar alla turnéer och bokar spelningarna. Vi är otroligt lyckliga.
Kör ni själva?
Vi har en Sprinter. Max är vår tour manager och säljer våra varor. Han är vår guide: 6 personer och 20,000 km.
