BOO BOO DAVIS
My Story Is Simple But True
Via Jan Mittendorp hade jag bokat tid för en intervju med Boo Boo Davis när denne gästade 2009 års upplaga av Åmål’s Blues Fest. Mittendorp betonade i sitt svarsmail att det vore nog lämpligt att han också var närvarande under intervjun som tolk då Boo Boo pratar en tung Mississippidialekt, som tydligen kunde vara svår att förstå. Han visste inte hur rätt han hade, lägg även till avsaknaden av några framtänder som förvärrade läget ytterligare. Med viss möda lyckades jag trots allt sammanställa ett material efter noggrant genomlyssnande av kassettbandet. Boo Boo berättade villigt och glatt om sitt liv under den halvtimme jag hade till förfogande. Platsen är ett litet trångt rum på Stadshotellet där den bastante trummisen Johnny Gerritse också bänkat sig.
James Oscar Davis med artistnamnet Boo Boo kommer ursprungligen från Drew, Mississippi, där han föddes den 4 november1943. Namnen fick han från två av sina farbröder. James Boo Boo Davis kom tidigt i kontakt med musiken främst via fadern Sylvester Davis Sr, känd som en skicklig musiker som kunde hantera flera instrument. Enligt Boo Boo var hemmet flitigt besökt av många kända bluesnamn som tittade in och jammade. Vid fem års ålder lärde han sig spela munspel, sina färdigheter på sången fick han via kyrkan där han tillsammans med sin mor sjöng. Modern var trogen sin kyrka, fadern var betydligt rastlösare och hoppade ofta på ett tåg vilket innebar att han under en längre tid spelade blues runt om i Mississippi. Vid sju års ålder började Boo Boo spela trummor, vid tretton kunde han hantera gitarren. Fadern såg potentialen i sina barn och bildade bandet The Lard Can Band, där Boo Boo spelade trummor tillsammans med sina bröder John på gitarr och Sylvester Jr på bas (även känd som S.L. Davis) samt syster Clara som hjälpte till med sången. Mest spelade de på klubben Honey Cup, som ägdes av en vit man med endast en arm. Boo Boo influerades av artister som John Lee Hooker, Muddy Waters, B.B. King, Lightnin’ Hopkins, Bobby Bland och Sonny Boy Williamson.
Flera av dessa artister brukade pappan spela med när de närmade sig hans hemtrakter. Han spelade även långt senare rytmgitarr i Ricky Allens band. Boo Boo gav mig en liten anekdot om Elmore James som lär ha repat hemma hos hans föräldrar strax innan Elmore vaxade sin första inspelning för Trumpet Records 1951. Enligt Boo Boo använde Elmore sig av en flaskhals från en Coca-Cola som slide. Boo Boo lämnade Södern 1960 och reste upp till sina bröder som etablerat sig i St. Louis. St. Louis var en stark musikstad vid denna tidpunkt där namn som Chuck Berry, Ike Turner och Albert King figurerade. Via sin bror John, som spelade i munspelaren Doc Terrys band, fick Boo Boo chansen att hoppa in i bandet som både trummis och gitarrist. Efter att fått engagemang hos Doc Terry fick han in en fot på bluesscenen i staden. Efter några år lämnade han Terry och bildade eget band tillsammans med Little Aaron, känd för låten East St. Louis, inspelad för bolaget Marlo 1961. Det var ett hett band som också flitigt anlitades då det gällde att kompa någon artist som anlände till staden. Detta pågick fram till 1972 då han tillsammans med sina bröder bildade Davis Brothers Band. Denna trio var stadigt husband på helgerna i 18 år på klubben Tabby’s Red Room, belägen i East St. Louis. De spelade flitigt och hela tiden skapade han nya låtar, vilket gav små problem då publiken nästa kväll önskade höra någon låt igen, men Boo Boo hade inte satt någon titel till låtarna så vissa gånger fick publiken vara utan sina önskningar. Slutligen upplöstes bandet och bröderna återvände till Södern.
År 1999 kontaktade skivbolaget Fedora honom med förfrågan om han ville medverka på några låtar på Arthur Williams nya platta, ett namn som bäst känns igen via Frank Frosts album på Jewel, där Williams spelar munspel på de flesta av spåren. Plattan med Arthur Williams gjorde aldrig något större väsen av sig, men den hamnade på bordet hos Jan Mittendorp som nyligen startat sitt eget skivbolag Black & Tan Records. Mittendorp var på jakt efter nya artister och här på denna utgåva kände han att han hade hittat en artist väl värd att satsa på. När han kontaktade Fedora insisterade de på att endast Arthur Williams var tillgänglig. Men slutligen fick han kontakt med Boo Boo Davis, som efter detta varit en flitig pendlare över till Europa. Nyligen släpptes det sjätte albumet med honom på detta holländska bolag. Boo Boo känner att han inte får så mycket uppskattning hemma i USA, de uppskattar inte den riktiga bluesmusiken suckar han. Det fungerar mycket bättre här över. Något eget band har han inte hemma.
Boo Boo har en stark kristen tro och sjunger mycket kyrkomusik. Gåvan att sjunga och spela har han fått från Gud säger han. Någon större skolutbildning gavs inte, så både läs- och skrivkunskapen är ganska bristfällig. Han visar sin tacksamhet mot Gud genom att tacka honom efter varje låt han sjungit. På frågan om bluesens framtid är han övertygad om dess överlevnad, men många försöker sjunga blues men alla vet inte vad det är för känslor i den. Man måste ha haft smärtan inifrån för att få ut den rätta känslan till den hävdar han bestämt. ”Min historia är enkel men den är sann” blev hans avskedsord. Att rötterna finns kvar från deltat visade han senare under kvällen då bandet tryckte på ordentligt i bästa juke joint-stil.
Ingemar Karlsson / Jefferson #163
