Gary Clark Jr.

Musician & Actor

Gary Clark Jr. fick vid mycket ung ålder ganska stor uppmärksamhet i blues-staten Texas. Uppväxt i Austin kom han tidigt i kontakt med bluesklubbarna där, redan som 14-åring. Mycket på grund av sina musikaliska ambitioner på många instrument, men mest som sångare/gitarrist.

Han är 26 år och har redan fått flera priser och utmärkelser. 3:e Mai i 2001 utmändes till ”Gary Clark Jr. Day”. Gary fick utmärkelsen av borgmästaren i Austin, för sina insatser att statuera Texas-staden som ”världens huvudstad för livemusik”. Han har fått flera priser för bästa artist av ”Austin Music Awards”. Nu är han också känd som skådespelare, för en av huvudrollerna i blues-kultfilmen ”Honeydripper”. Yours Truly träffade Gary på Notodden Blues Festival och, som vanligt, gjordes följande intervju på Bolkesjø Hotell.

Du kallar dig för Gary Clark Jr. Vem är senior?

Min far, ha, ha.

Naturligtvis. Var, eller är han också musiker?

Inte professionell. Men det finns en annan musiker jag lyssnade på i början, som heter Gary Clark. Därför lade jag till Jr. för att undvika förväxlingar och missbelåten publik. Han är äldre än mig och spelar mest jazz-blues.

Hade din far någon betydelse för och med din musikkarriär?

Oh, det är en ganska intressant fråga. Kanske inte för att komma igång, men han finns i bakgrunden med uppmuntring, stöd och hjälp. Han hjälpte inte med bokning och andra ordinarie sysslor i karriären. Men mera som en far borde vara, för en son med ambitioner. Båda mina föräldrar var med på det.

Så du fick bestämma själv att du ville bli musiker?

Ja, vid ganska ung ålder, faktisk. Jag var mycket attraherad av musikk. Varje gång det spelades musik, satte jag mig ned vid högtalarna och försvann in i mig själv. Jag ville alltid vara omgiven av musik och drömde om en framtid som artist. Det var nog svårt för pappa att förutse en kommande framtid som musiker, men utvecklingen var helt problemfri. Jag var tidigt spelhungrig och det fanns inga instrument kom undan min räckvidd, jag ville lära mig allt.

Så, du hade inga andra intressen som överträffade musiken?

Ett tag trodde jag att jag skulle bli en NBA basketbollspelare. Jag har rätta kroppslängden men inte tillräckligt kraftigt byggd. Jag har alltid varit ganska slank. Basketarenan är inte för veklingar som blir knuffade omkull och utskällda hela tiden. Det är tuffa matcher och hade jag klarat av att bli med i laget, fick jag antagligen sitta på bänken hela tiden. Så min kroppsbyggnad passade bättre för musik.

I vilken ålder började du spela gitarr?

12 år. Jag såg min första konsert i 1996. Inget akustisk, det blev elgitarr direkt. Jag hade haft en paus från skolan och när jag var 20 började jag på gymnasiet igen. Då lånade jag ett par fackböcker om gitarrspel. Lärde mig mig grunderna och några ackord. Från och med det blev jag beroende, började lära mig spela på gehör efter skivorna jag hade. Jammade lite med likasinnade och lärde mig lite av dem. För det mesta är jag självlärd och jag lär mig fortfarande hela tiden. Som sagt var, flera olika instrument. Mest gitarr, trummor och bas.

När kände du att du var redo för scenerna och showbusiness?

Jag vet inte riktig, det tog ett tag innan jag kände mig komfortabel att äntra scenen. Som 15 åring drog jag runt med gitarren och blev utskrattad för det mesta. Men Clifford Antone i Austin, Texas, hade ju en etablerad klubb där och det var han som gav mig chansen. Ibland fick jag värma upp för banden som uppträdde på Antone’s. Det var James Cotton, Mojo Buford, Hubert Sumlin, Tommy Shannon, George Vance, m.fl. Det gick bra, så jag gillade det och förstod att det stämde för mig. Clifford Antone tog mig under sina vingar och det kändes betryggande. Jag var ännu inte 15 år, men de gillade mig, så jag fick det rätta självförtroendet väldigt tidigt.

Du kände dig alltså redo för jobb mera regelbundet, där och på andra ställen.

Ja, saker och ting kom på plats och började fungera. Inte bara i Austin, min hemstad, utan också på andra platser. Houston, Dallas, lite i St. Antonio och andra småstäder i Texas. Så jag fick lite rese-erfarenhet.

Hur viktigt är det med de erfarenheterna?

Ja, hur viktig är det? Well, man lär sig att ha tålamod och inte stressa. Hur man fungerar när man är trött och att hantera andra dilemman. Snart fick jag resa runt tillsammans med Jimmy Vaughn, som ville ha mig med på några turner. Då fick jag känna på det professionella och det gav mig insyn i branshen. Jag blev ordinarie uppvärmare för honom och lärde mig mycket av det. Han gav mig inte gitarrlektioner på vanlig vis, sittande i ett rum, eller så. Det räckte med att studera honom i aktion på hans konserter och pröva kopiera en del av hans spel. Efter ett tag började han ringa mig och bjöd mig med ut på ett mera vänskapligt vis. En gång köpte han mig ett munspel och började lära mig spela det. Det var helt nytt för mig, som var van vid gitarr. Vi satte oss ned och han lärde mig grejer på munspel. En hel del Jimmy Reed, ganska mycket. Han är en skicklig munspelare, något som han inte är så känd för, kanske. Det är inte så ofta han visar det.

Så du spelar munspel också?

Oh ja, ibland sätter jag på mig stativet och lirar munspel. På det gamla traditionella viset. När det passar liksom och när jag får lust till det. Det vanligaste är väl på solojobben.

Satt du in som soloartist, eller hade du ditt eget band också?

För det mesta satt jag in solo, ett litet set med banden som spelade den kvällen. Jag var för ung för 21-årsgränsen, så det utvecklades ganska försiktigt. Före det hade jag inte många fasta band. Min skolkamrat Eve Monsees hade börjat spela gitarr innan jag gjorde det. Vi startade ett litet garageband på skoj, vi lekte med våra instrument. Det var hon, jag och min kusin Ryan på bas och min syster Shawn spelade trummor. Min äldre syster Shanan var med på keyboard ibland. De bestämde sig för att de inte var tillräckligt intresserade att fortsätta bära runt på trumset och basförstärkare. Så Eve och jag började lira med Uncle John Turner på trummor. Han var en känd och mycket erfaren trummis, som hade spelat med många stora bluesartister. De var Johnny Winter och Tommy Shannon, bl.a. Han var med i bandet Krackerjack, där Stevie Ray Vaughn var en av gitarristerna. Man kunde skriva en uppslagsbok om alla de stora han hade jammat, eller spelat in skivor med med; B.B. King, Jimi Hendrix, Albert Collins, Willie Dixon, m.fl. Min kompis Erin Jaimes var med på bas. Så det var två tjejer i bandet. Vi lade ned, mer eller mindre, då Uncle John dog i Juli 2007. Här i Austin startade vi ett band som vi kallade The Dupes. Namnet var inspirerat av en kultfilm om tre olika mäns öden och äventyr, vilken hade en viss verklighetsförankring.

Jag blev entusiastisk över din stil. Det sättet du lägger upp traditionell blues, som Jimmy Reed t.ex. och blandar in ett slags Jimi Hendrix-ljud. Är det receptet för dina konserter?

Ha, ha! Jag tror inte att det är något slags hårdkryddat gumbo-recept. Jag kryddar en del med improvisationer baserade på alla möjliga influenser, av olika favoriter här och där. Medvetet, eller undermedvetet, sätter man i hop låtar som är kryddade på olika sätt. Det beror alltid på vilken sinnestämning man befinner sig i. Ibland är man på gott humör, ibland är man ledsen, utan att visa det. Man ler av sötsaker och får tårar av lök. Jag har lyssnat mycket på Lightning Hopkins, Jimmy Reed, Hound Dog Taylor, Jimi Hendrix och Curtis Mayfield. När jag växte upp var det många olika slags influenser som formade mig. Det finns inget passande recept för att blanda deras olika ljud. Det bara kommer delar av det, lite här och lite där. Helt oplanerat och särskilt då man har kul på scenen. Då går man gärna in i sig själv och letar efter nya kombinationer. Man kommer in i ”zoonen” och finner de nya uttrycken.

Det här var första gången jag såg dig uppträda och det var på en mindre klubb. Är du lika komfortabel med mindre scener? De har som regel begränsade ljudanläggningar, jämfört med stora scener.

Well, det är inget som jag tänker speciellt mycket på. Så länge bandet rockar och publiken diggar det bra, så har det ingen betydelse. Det viktigaste är att man har den rätta energin för jobbet, antingen det är en stor eller liten scen. Jag tänker inte så mycket på under vilka omständigheter och var jag spelar. Man vet aldrig när allting bara klaffar. Det kan vara på den minsta scenen allt fungerar som det borde göra så det blir ett bra gig.

Ditt förstärkarljud är ganska rent och öppet. Jag såg inte en massa fotpedaler och extra utrustning, som så många andra har med sig.

När jag började spela prövade jag en massa tekniska apparater. Men allt extra man släpar med sig behöver ström och batterier. Det blir en massa sladdar och plötsligt går något batteri tomt. Jag tröttnade med tiden på att alltid springa runt och köpa dessa grejer före ett gig. På scenen blir det en massa extrajobb med att byta batterier och sånt. Man tappar känslan med tekniskt strul. Rör man på sig kan man använda kroppen till att böja sig i olika ställningar för att få en viss feedback. Men ibland kan det vara kul att bygga på med effekter, det beror på vilken typ av gig man har och vilket sound man kan exprimentera med. Ganska många killar i Austin jag är stolt att känna, brukar säga; ”Du behöver inte allt det där, du måste tänka mer på hur du spelar grunderna. Sedan kan du börja tänka på ljudet, om du absolut måste det. Lär dig använda instrumentet först och främst”.

Det verkar som om du har jobbat mer med äldre musiker än yngre, stämmer det?

Well, jag vet inte vad det beror på. Men det fanns inte många ungdomar på gymnasiet som var intima med blues, eller bluesens olika kategorier. De var mera upptagna av popmusik. Med dem kom jag mest i kontakt med Karaoke och den typen av nöjen. Jag mötte några äldre killar som det var roligare att hänga ihop med. De tog mig under sina vingar, jag fick hänga med dem på deras spelningar och lärde mig vad jag skulle göra. Och inte göra, du vet! Musikaliskt och socialt sett, växte jag upp lite fortare med de äldre.

När det gäller skivinspelningar, hur långt har du kommit? Jag vet att du har släppt minst en egen skiva, men troligen flera?

Jag vill nämna att jag har gett ut tre skivor. När jag var 17 år debuterade jag med ”Worry No More”. Den innehåller bara orginallåtar som jag skrev när jag var yngre. Jag spelade alla instrument själv, gitarr, trummor och bas. Sedan kom ett soloprojekt som hette ”110”. Det var ett demo-projekt med en liten 8-spårig bandspelare, med vilken jag gjorde med många ljudexperiment, hemma i min lägenhet. Jag hade den som demo på fickan, när jag mötte jag den fantastiske blues-rapparen Cody ChesnuTT från Atlanta, som är en stor musiker. Han blev imponerad av spåren som han kallade mästerverk. ”De är inga demomaterial, det är färdiga låtar”, uppmanade han mig. ”Ge ut dem på CD, tveka inte”! Den senaste var ”Tribute” med coverlåtar, som en hyllning av traditionell blues. En del Jimmy Reed, T-Bone Walker och liknande. Till skillnad från den rockiga ”110”, kan man säga att jag återvände till bluesen. Alla skivorna gavs ut på mina egna independent bolag, HotWire UnLimited och Gary Clark Jr. Records. Men jag jobbar med att få bredare distribution. De var bara trappsteg på vägen, för att göra mig mer bekväm med branshen. I 2005 fick jag ett annat projekt. Det innehåller egna sånger med varierad karaktär och är musik till filmen ”Lenexa 1 Mile”.

Intressant, du är kanske inte beroende av någon bestämd genre för att skriva musik?

Växer man upp i Austin är man alltid omgiven av all slags musik. En blandning av country, country-blues, texas eletrisk blues, popband, mellow bands, hård rock, m.m. Man får höra allt möjligt som man växer upp med, så kallad “gymnasiemusik”. Allt som vi hade lektioner om i skolan. Till och med klassisk musik kan man inte undgå. Det spelar ingen roll vilken ålder man har, man blir påverkad av så mycket som man sedan tar med sig till sin egen musikk. Jag känner mig lyckligt lottad med det. Jag tror det höll mitt sinne öppet och gav mig många olika ideer.

Är det här första gången du är i Europa?

Jag har varit i Europa några gånger de senaste åren. Vi har gjort några promotions för filmen ”Honeydripper”. Spelat en del med bandet som medverkar i filmen. Och besökt många trevliga platser.

Ja, just det. Vi får inte glömma att du är skådespelare också!

Jag är en musiker som blev lyckligt lottad, faktiskt. Jag blev ju med i den filmen. Regissören John Sayles gillar bluesgitarrister och sökte någon som kunde passa för filmen. Han mötte några vänner som började prata om projektet och mitt namn kom upp. De reste ned till Texas och gjorde en snabb audition med mig. Kollade hur jag fungerade som skådespelare. Det enda jag hade gjort var i 8:e klassen, i en uppsättning där jag spelade ”prince charming”. Jag hade alltså inga erfarenheter som skådespelare, men det gick ju bra och jag fick rollen. Keb’ Mo’ har också en central roll i filmen.

Men filmen har ju rullat mycket de senaste åren. Det kanske för dig vidare till annat som du inte hade förväntat dig?

Ja, det har det verkligen. Absolut! Spela i film som speglar mina intressen var mycket behagligt, jag hade tur, som sagt var. Filmen baserar sig på mina intressen och visar mig som den musiker jag representerar. Jag gillar att rocka på det viset. Det var en mycket intressant  upplevelse och är antagligen ett lyft för min karriär.

Men du stannar väl på festival- och klubbscenerna. Eller blir det nya filmroller?

Om du tänker på spelningar, så fortsätter jag som förr. Jag vet inte vart resorna bär, men festivaler verkar var mer tillgängliga nu. Längre turnéer är inte det första jag längtar efter. Men jag har hela tiden bokningar där jag har varit förr. Vi pushar också för filmen i staterna, det är oundvikligt och tog ganska mycket tid att jobba med.

Så, du kan ändå vara ganska selektiv med gigen du vill jobba med?

Nej, inte alltför selektiv. Jag vill ju spela och det jag är involverad i kräver sitt. Det bev ganska många konserter med musikerna som var med på filmusiken för Honeydripper. Vilka som är med i Honeydripper All-Star Band kan variera från gång till gång. Men den legendariske saxofonisten Eddie Shaw försöker vi ha med, så mycket han orkar. Alla fans av Chicago-bluesen känner väl till honom och han är en stor profil i bluesvärlden, har alltid varit det. Likaså Dr. Mabel John som vokalist. Hon var den första kvinnliga artisten på Motown Records, för länge sedan, men är mycket gammal nu. Orginalbandet innehåller också Henderson Higgins på keyboard. Han är mest känd i jazz-kretsarna, men har spelat mycket R&B. Arthur Lee Williams på munspel. Veteranen från Mississippi som var med på Frank Frost och Sam Carr’s klassiska skivinspelningar. Det kan vara svårt att samla de gamla samtidigt, men det jobbades med det. Jag har sett delar av konsertlistan som täcker nästan hela USA, från New York till Californien. Det kunde bli heltidsjobb i flera år, verkade det som. Men det har börjat lugna ned sig nu.

När jag såg ditt gig så tyckte jag att basisten och trummisen spelade väldigt bra med dig. Men de verkade ganska blyga med sina scenattityder. Nästa show, samma kväll på stora torgscenen, såg jag Kenny Wayne Sheppard med samma killar i sitt band. Hur förklarar du det?

Basisten Scott Nelson har spelat med mig och i c:a 4 år nu. Till och från, menar jag, för han är en eftertraktad bassist. Han har kommit till Austin och spelat många gig med mig. Den här gången blev vi bokade till samma festival, Chris Layton också, så det passade mig utmärkt. ”Whipper” Layton är mest känd från Double Trouble, trummisen med Stevie Ray Vaughn. Ofta blir det så, att rytmsektionen spelar med flera frontartister.

Du är kanske lite för ung för att nämna någon höjdpunkt i din karriär. Men det kanske finns något?

Jag vet inte, det går bättre och bättre. De senaste åren har varit mycket spännande för mig. Jag har fått resa runt och spelat väldigt mycket. Det har gett mig många nya erfarenheter. Jag känner mig lycklig och välsignad, med det jag har fått vara med om. Men som jag ser det, är jag bara i början av karriären.

Vad händer med dig i fortsättningen?

Det är alltid spännande att dra på festivaler, man får träffa många andra artister. Jag vet inte om det blir flera filmroller, men den jag gjorde trivdes jag väldigt mycket med. Det var mycket intressant att vara med och se vad som hände med hela processen. Hur en film produceras och hur den blir lanserad. När det gäller musik, vill jag bara lära mig mer om att behärska den och skapa mer. Jag har ambitioner om att bli en bättre låtskrivare. Bättre musiker och förbättra mig på olika slags instrument. När man en gång har fått chansen, måste man ta tag i den, göra sitt bästa och se vad som sker.

Folk över hela världen ser filmen Honeydripper, så du har väl hela världen framför dig. Finns det andra kontinenter som du speciellt skulle vilja resa till?

Det finns så mycket att se och uppleva. Överallt där jag har varit och dit jag ska resa. Samtidig spelar jag hemma i Texas och däromkring. Ofta på Antone’s med olika band. Drömtrippen är att alltid resa runt och spela musik, det håller med det. Det kanske låter som en kliche, men så är det för mig. Jag håller mig hemmavid, så gott jag kan. Just nu håller jag på med en ny skiva, i studio med ett kanonbra band. Efter 5 år kan jag ge ut en riktigt bra producerad CD, äntligen!

Text & foton; Krister Palais Jefferson #163