I min artikel ”Bumper to bumper in Chicagoland” i nummer 199 redogör jag för två veckors livemusik på barer och nattklubbar i de afro-amerikanska stadsdelarna i en av USA:s mest segregerade städer. Som framgick där var anledningen till att jag drog till the Windy City att programmet för årets festival var särdeles lockande. Det som egentligen triggade mig var att öppningsdagen var dedikerad till en legend och en institution, Bob Koester (85 år) respektive Delmark Records (65 år). Några veckor innan festivalen hade Koester sålt skivbolaget, men hade – och har fortfarande – kvar sin skivaffär, Bob´s Blues & Jazz Mart, 3419 W. Irving Park Road. Tel. 773-539-5002.
I min artikel ”Bumper to bumper in Chicagoland” i nummer 199 redogör jag för två veckors livemusik på barer och nattklubbar i de afro-amerikanska stadsdelarna i en av USA:s mest segregerade städer. Som framgick där var anledningen till att jag drog till the Windy City att programmet för årets festival var särdeles lockande. Det som egentligen triggade mig var att öppningsdagen var dedikerad till en legend och en institution, Bob Koester (85 år) respektive Delmark Records (65 år). Några veckor innan festivalen hade Koester sålt skivbolaget, men hade – och har fortfarande – kvar sin skivaffär, Bob´s Blues & Jazz Mart, 3419 W. Irving Park Road. Tel. 773-539-5002.
Chicago Blues Festival ägde rum sista helgen av min vistelse. Första dagen kretsade det mesta kring Bob Koester/Delmark Records och det var stort. Det började med en panel där Koester, Bruce Iglauer och Dick Shurman relaterade ”the Delmark story” och slutade på kvällen på huvudscenen med att en parad av dagens Delmarkartister, som hyllade Junior Wells, Big Time Sarah, Big Joe Williams och andra framlidna som spelat in för världens äldsta blues- och jazzskivbolag. Det känns nästan kriminellt att så här översiktligt relatera 65 års fantastisk repertoar. De här herrarna kan dra anekdoter men jag minns ingen, i stället återger jag den färgstarke Koesters kärnfulla citat: ”I record what I fucking want to, and then I try to find a market for it” från ”Delmark story” i Jefferson nr 108. Jag pratade med Elbio Balirali i det nya ägarparet, och de tänker bredda sin repertoar men ska fortsätta spela in blues, intygade han.
Prio första dagen, vid sidan av Delmarkhyllningarna, var Mickey Rogers, en bekant från Greenville, Mississippi. En trög (nervös?) början blev till slut en fin spelning med sitt Soul Blues Band. Mickey är så laidback att han ger ett tankspritt intryck, men sjunger med en känsla som griper tag. Han gör den gamla soulen à la Tyrone Davis. I motsats till den moderna fräcka southern soul/blues som nästa akt, LJ Echols & the Neckbone Band från Dallas, gör. De tog ”the dirty dirty south” till the Windy City. Echols gick ut bland publiken och skrevade över kvinnor ”chitlin´ circuit style”. ”From the back” heter en av hans hits, men den slapp Chicago.
Lördagen blev en stressig – och oförglömlig – dag, som började med en musiker som vann inte mindre än tre awards i International Blues Challenge 2018, Kevin Burt. Han sjöng den här förmiddagen country blues och ackompanjerade sig på akustisk gitarr, men på sin skivdebut 2019 sjunger han soul av gammalt klassiskt märke, enligt recensioner jag läst. Bra som han är – efter några låtar stressade jag iväg till Crossroadsscenen, där Dave Herrero hade the one and only fiolspelande och dansande Anne Harris i bandet. Hon återkom senare på samma scen och gästade Vieux Farka Touré i tre låtar. Dessa tre låtar toppade allt på mina två Chicagoveckor. Magiskt! Jag torkade tårar. Efter det Ben Payton, en äldre svart musiker från Mississippi, som spelade sig genom den tidiga blueshistorien med stöd av washboard, spoons och fiol. Jag hann se sista delen av The Keeshea Pratt Band från Houston i Juke Joint-tältet, som liksom Kevin Burt vann IBC 2018. Hon fick sådant fantastiskt gensvar av publiken att hon lämnade scenen tårögd.
Jag skyndade vidare till Front Porch-scenen för att hinna ett halvt set med 21-årige akustiske multiinstrumentalisten Jontavious Willis all the way from Georgia. Willis imponerade stort; avspänt och med pondus sin ungdom till trots. En ny Taj Mahal i vardande? På stora scenen motsvarade Willie Clayton med ett halvstort band och taggat framträdande mina högt ställda förväntningar. Flera medleys från hans omfattande repertoar, och avslutningen var ingen överraskning – ”Purple rain”, där många i publiken sjöng med.
Avslutningen på Jay Pritzker Pavilion var en Little Walter Tribute med Billy Branch, Corky Siegel, Rick Estrin, Sugar Blue, Magic Dick, och The Sons of Blues, feat. Billy Flynn and Sam Lay och blev förstås en av festivalens höjdpunkter. Sugar Blue höll sitt personliga spel på sparlåga och gav sig hän åt Little Walter-tongångar. Så mycket känsla han visade! Stort att se Sam Lay sjunga trots hälsoproblem.
Sista dagen, söndag, blev rumphuggen, då Tail Dragger, som jag bodde hos, ställde till med B-B-Q hemma hos sig. Eftersom jag skulle se inledande Rising Star Fife & Drum Band och intervjua Sharde Thomas efter spelningen, hann jag bara se soundcheck med nya unge Chicagokometen Jeremiah Rogers. Sharde och hennes tre trumslagare från Senatobia/Como i norra Mississippi gjorde ett fängslande framträdande och visade på vilket stort omfång bluesmusiken har. Nästa akt var Nellie ”Tiger” Travis. Tyvärr var hennes flyg till Chicago försenat, så bandet, med Carlos Showers (i sin ungdom i Sverige 1988 med Buster Benton och sin far, Smilin´ Bobby) på sång och gitarr, fick dra ett stort lass. När Nellie till slut joggade upp på scenen iförd träningsoverallen hon rest i, hann hon i alla fall göra tre låtar.
Det sista jag hann se av söndagens program, innan jag hämtade hyrbilen i Grant Park North Garage (37 dollar för 5 timmar) och åkte ”hem” till Tails B-B-Q, var Johnny Rawls. Låt mig säga det genast, Rawls var strålande! Han dompterade Juke Joint-tältet. Han hälsade oss med ”I´m gonna play you some real Mississippi blues. I´m not talkin´ about that bullshit rock blues!”. Amen! Min vän, Champaigne, IL, radio-DJ:en Dave Wright, meddelade mig aningen upphetsat att på gitarr var John McGhee, tydligen en ”under the radar”-kultfigur. ”Red Cadillac”, ”Work that juice”, ”Chain of fools” (med vokal av dottern Jessica Rawls) och fler tog publiken med storm. En av de stora bluesentertainerna i dag.
För andra året hölls den här enorma gratisfestivalen – den äldsta i USA? – centralt i Millenium Park. Det är bara att gratulera alla bluesfans till det här evenemanget. Väderkänsligt förstås, men 2018 var hyfsat. Artistuppbådet är enormt och jag hann bara se ett glest urval. Om mina två veckors Chicagovistelse var en mazarin, så var festivalen glasyren på den.
PS Huvudartister 2019 blir: 7 juni: Bobby Rush, Jimmy Johnson Blues Band celebrating Johnson´s 90th birthday, and Charlie Musselwhite w. Billy Boy Arnold.
8 juni: Bettye LaVette, Don Bryant and Latimore
9 juni: Ruthie Foster, The Connection w. Mike Welch and friends
