Han har spelat för 80 miljoner människor, utnämndes 2013 till årets danska bluesnamn, försöker lära sig stå i centrum och jobbar med sin frälsares son. Och äntligen har Ronni Busack-Boysen fått träffa Birgitta Larsson.
Ronni Busack-Boysen är en av de skickligaste danska bluesgitarristerna. Han har länge varit en flitigt anlitad sideman, men börjar bli mogen för en plats i fronten och har siktet inställt på en kommande soloplatta. År 2013 fick han utmärkelsen Årets Danske Blues Navn. Detta förvånade honom eftersom priset tidigare getts enbart till frontartister som redan haft någon skivutgivning i sitt CV. Men Copenhagen Blues Festival-ledningen, som delar ut priset, gjorde ett avsteg från tidigare praxis.
I den välfunna motiveringen står bland annat: ”Dit talent och din professionalisme har medført, at du er en yderst respekteret og efterspurgt guitarist både inden- og udenfor landets graenser, og med stigende international eksponering repraesenterer du også dansk blues pa fornemste vis”. Jag träffade Ronni på Mojo Blues Bar i Köpenhamn, där han ofta framträder, för en intervju. Lustigt nog visade det sig att han även deltidsjobbade som bartender där!
Ronni har liksom en rad andra danska bluesmusiker en bakgrund i det omvittnat kreativa musiklivet i Århus. Vi börjar från början. Han föddes 1974 i Åbyhøj, strax utanför Århus. Vägen till bluesen kom först genom Nisse Thorbjørn, välkänd dansk munspelare, sångare och gitarrist.
– Vi gick i samma klass och har känt varann sedan vi var sådär 8 år gamla. På fritiden umgicks vi mycket. Nisse intresserade sig för musik innan mig och började spela tidigt, så det blev ju väldigt betydelsefullt för mig när jag också fick intresse för det och skaffade gitarr. Jag lärde mig mycket genom honom och han lärde sig också ett och annat genom mig! Så vi hade ömsesidig nytta av varann, kan man säga.
– Första gången jag hörde blues var hemma hos Nisse! Det var en Muddy Waters-platta som de hade därhemma. Närmare bestämt Hard Again. Wow, det var grejor! Jag blev omedelbart fast och det blev en riktig aha-upplevelse. Jag fick veta att det var blues. Det visste jag ju inte innan vad det var. Visst hade jag hört svart musik tidigare – till exempel Stevie Wonder och The Jackson 5 – men ingen blues. Den ändrade verkligen mitt liv, den där Muddy Waters-plattan. Nu blev det till att gå på upptäcktsfärd och botanisera i alla skivaffärer i Århus. Såg jag någon bluesskiva så köpte jag den! Jag ville ha allt med blues.
Sedan Ronni kommit igång på allvar med att spela gitarr kom han snabbt in i bluesmusiker-kretsarna i Århus.
– Århus var en stor musikstad på 80- och 90-talet. Det fanns många klubbar och andra spelställen, och det var gott om bluesmusiker i stan. Där fanns Ole Frimer, Shades of Blue, Trouble Cats, Mojo Hands och allt möjligt. Man kunde höra blues nästan varje dag. Det som betydde allra mest för bluesmusiken i Århus var nog att Ole Frimer hade en jamsession varje tisdag på ett ställe som heter Fatter Eskil. Dit kom alla stadens bluesmusiker för att spela. Vi var särskilt en flock på fem-sex stycken som lärde känna varann och konkurrerade lite sinsemellan. Det var mycket fruktbart! Det är nog 15 år, ja, nästan 20 år sedan de här jamsessionerna pågick.
Frimer bildade senare ihop med Uffe Steen, också han från Århus-trakten, Blue Junction, som är ett av Danmarks mest kända bluesband. Lightnin’ Moe, HP Lange, Tim Lothar och Mike Andersen är exempel på andra kända danska bluesartister som också fått sin skolning i Århus sjudande bluesmiljö.
När Ronni var i 20-årsåldern utbildade han sig till säljare med specialinrikning på musik. Han fick sedan jobb på något som hette Stereo Studio i Århus där de även sålde skivor.
– Jag jobbade där i drygt sju år och hade ansvaret för bluesavdelningen, för de visste att jag kunde mest om det. Men jag fick även ansvar för genrer som jazz, soul och världsmusik. Det var helt perfekt, för jag kunde själv bestämma vad som skulle stå på hyllorna. Jag importerade med andra ord alla plattor jag ville! Och sen kunde jag förstås lyssna på allihop. Men det ändrade sig sedan när CD-försäljningen började gå ner. Då blev det mest Top 40-låtar som fanns på hyllorna. Och då var det inte så intressant längre, och jag hittade på något annat att göra.
Ronni ville förstås helst av allt spela och tog så många jobb han kunde. Chicagobluesen var det som låg honom närmast om hjärtat. Muddy Waters Hard Again hade ju varit själva inkörsporten och därefter hade vägen varit kort till de klassiska plattorna med Muddy från 50-talet, där Jimmy Rogers ingick i bandet. Dessa influerade honom enormt.
– Muddy Waters och Jimmy Rogers var mina första stora förebilder. Men jag är också mycket inspirerad av till exempel Lonnie Johnson. Jag tycker han spelar så otroligt snyggt. Fast min kanske största inspiration är Robert Jr Lockwood. Och så får jag nog lägga till Jr Watson och Duke Robillard. Men de två kom lite senare för mig.
Jag undrar om det är någon artist han särskilt gärna skulle vilja spela med och han funderar en stund.
– Ja, alltså, munspelaren Kim Wilson skulle ju till exempel vara kul att göra ett gig med, men vid närmare eftertanke väljer jag Bharath Rajakumar. Det skulle vara super att få spela med honom!
Bharat Rajakumar är, för de som inte vet det, en indisk munspelare som bor i Kanada, närmare bestämt i Montreal, Quebec. Han har spelat med en rad kända artister som nämnde Jr Watson och har även sitt eget band Bharat And His Rhythm Four. Bharat är känd både för sin chicagobluesstil i Little Walters anda och sina färdigheter inom västkustbluesen
(west coast blues). Inom denna senare stil är som bekant såväl Jr Watson som Duke Robillard och Kim Wilson speciellt verksamma.
Det var när Ronni börjat spela med Lightnin’ Moe som hans bluesintresse och stil breddades till att även omfatta västkustbluesen.
– Lightnin’ Moe var ju också från Århus och han gillade de här west coastartisterna, till exempel William Clarke och James Harman. Det är ju lite jazzinfluenser i den stilen och jag påverkades mycket av det och ville lära mig. Så min stil kom efter det att bli lite mer jazzig. Huvudsakligen är det fortfarande Chicagoblues jag spelar, men också west coastblues med lite swing och sådär… Och jag är mycket intresserad av gitarrister som spelar åt det hållet. Det blir mycket smakfullare då, eller hur jag ska uttrycka det. Många bluesgitarrister spelar alltför simpelt –och mycket tufft. Det är inget för mig. Jag vill åstadkomma lite finess och improviserar alltid.
– När jag tänker på blues ligger den närmare jazzen än rock, i alla fall den sorts blues som jag gillar. Och de gamla swinggitarristerna, de spelade ju också blues. Jag är över huvud taget mer intresserad av jazzgitarrister än av rockgitarrister.
– Ibland undrar jag om jag kommer att bli jazzgitarrist en vacker dag, men jag kan inte klura ut det! (skrattar) Fast jag kan gott föreställa mig att jag sitter och spelar swingmusik när jag fyller 50. Jag gillar de där jazzinfluenserna.
Ronni är för många känd som leadgitarristen i danske Peter Nandes band där han var med i sju år. Numera är bandet dock lagt på is, eftersom Peter – åtminstone temporärt – tröttnat på att spela elektrisk blues och föredrar att spela akustiskt (det gör han mycket i duo). Men dess förinnan åkte Peter och Ronni över till USA för att spela in en platta ihop med bland annat James Harman, som även producerade den (Big Boy Boogie: California Sessions Vol. 1, utgiven 2006). Jr Watson spelade gitarr på fyra spår. År 2008 åkte de två dit igen för att spela in en uppföljare, åter ihop med amerikanska artister (Jelly Bean Baby: California Sessions Vol. 2). Harman medverkade, både som sångare och producent. En tredje platta i serien, där Ronni också är med, har spelats in och kommer ut under året.
– Peter ville spela in den, trots att Peter Nande Band ju är upplöst. Det ingick i hans plan från starten att göra tre plattor. Plattan har precis blivit remixad och klar.
Medan Peter Nande Band var igång gjordes många turnéer, mest i Skandinavien men även i övriga Europa. Ibland hade man någon känd USA-artist med sig, såsom James Harman, Lazy Lester, Gary Primich och Mud Morganfield. Med den sistnämnde blev det årliga turnéer och 15 länder avverkades efter hand.
Ronni har blivit Mud Morganfields faste gitarrist när denne är i Europa. I övrigt kan medlemmarna i hans europeiska kompband skifta lite. Kokomo Kings, som Ronni är med i, tog i mångt och mycket över komprollen efter Peter Nande Band, och har bland annat spelat en hel del i Sverige. I England, där det är ett oerhört sug efter Mud, brukar det vara engelska kompmusiker, förutom Ronni som enda utomstående. En mycket speciell händelse var när Ronni den sjunde november 2012 blev inbjuden att tillsammans med Mud uppträda i Jools Holland Show på BBC.
– Förutom oss bestod bandet av West Weston på munspel, Mike Hellier på trummor, Eric Ranzoni på keyboard och Ian Jennings på bas. Anledningen till att vi blev inbjudna var att vi hade spelat riktigt mycket i England med Mud. Ryktet om oss gick. Och när vi en dag spelade på en klubb i London dök Jools Holland upp för han ville höra Mud. På så vis fick vi kontakt. Och ett halvt år senare stod vi i hans studio.
Jools är mycket blues- och soulintresserad. Det var en stor upplevelse att stå i den väldiga studion på BBC. Den rymde sex scener. Sex band fanns på plats samtidigt, på varsin scen, och kameran växlade mellan scenerna och däremellan kom Jools i bild. Alla uppträdde live och det var en verklig nervspänning! När det började bli dags för oss, fick vi höra: ”Ni ska på om två minuter. Det är 80 miljoner människor som tittar på showen, men det ska ni inte tänka på, bara glöm det!” Men det gick riktigt bra och vi fick mycket goda recensioner.
Att få vara Muds europeiske gitarrist är för Ronni stort – kanske hans största tillfredsställelse som musiker hittills.
– Det är helt fantastiskt att få spela med Muddy Waters son! Det började ju med att jag upptäckte Muddy Waters och att min väg blev utstakad efter det. Och nu är cirkeln liksom sluten. Mud är så tätt på Muddy som man kan komma. Närmare går inte. Och det är helt äkta! Det är inte påklistrat. Och han är en så sympatisk person. Jag håller otroligt mycket av honom, vi är de bästa vänner.
En ny turné med Mud väntar, först till England och därefter bland annat Holland. En annan turné, som redan är igång, är med ett nystartat band, som heter Magnetic North
Blues Band. I det ingår – förutom Ronni – Tomi Leino (sång, munspel, gitarr) från Finland, Alex Pettersen från Norge (trummor) och Mikael Fahleryd (bas) från Sverige. En från varje land alltså. – Man kan kalla det ett Scandinavian All Star-projekt. Vi har just varit i Sverige, på en fem-dagars turné. I nästa vecka åker vi till Norge och turnerar där, senare på året tar vi Finland, och sist Danmark till sommaren.
Magnetic North Blues Band spelar traditionell elektrisk blues med Chicagostilen i högsätet. Lite annat är det med ett samarbete Ronni har ihop med danske pianisten Hans Knudsen.
– Alltså, han är ju swingpianist, eller kanske man ska kalla honom jump bluespianist. Det är hans specialitet, så då blir ju stilen vi kör lite jazzigare. Och det har jag inget emot! Vi spelar ibland i duo och ibland med ett band.
Strax efter min intervju med Ronni ska han och Hans hålla i ett jam här på Mojo. De ska också bland annat framträda ihop på Copenhagen Blues Festival till hösten.
Som tidigare nämnts är Ronni också med i Kokomo Kings. De uppmärksammas allt mer och har nu många spelningar som väntar, både egna – bland annat ska de under året spela på Åmåls bluesfest och Copenhagen Blues Festival – och som kompband åt till exempel Mud Morganfield. Jes Holtsø og Morten Wittrock Band är ett annat band Ronni medverkar i.
– Det är mest i perioder och inte så fast, för de har många projekt. Det bandet har lite mer modern inriktning, typ Delbert McClinton. New Orleanspiano-baserade ting. Så det är något helt annat än det jag är van vid. Ganska mycket rock. Men det är en bra erfarenhet!
Ronni har under lång tid varit en sideman och trivts med den rollen.
– Jag har aldrig haft ambitionen att stå i centrum, att det är mig det ska handla om. Jag har haft det bäst på sidolinjen. Så har jag förhållit mig i 20 år. Men jag har faktiskt frågat mig själv många gånger om jag kanske skulle ta steget att bli frontfigur och bandledare. Jag har egentligen aldrig haft ett eget band, även om vi – när vi samlats till olika gig till exempel med West Weston – kallat det Ronni Boysen Band. Ett steg i riktningen mot frontfigur och bandledare kan den soloplatta bli som jag planerar att göra framöver. Det är fortfarande på idébasis, men jag hoppas kunna göra den ihop med Tomi Leino och hans band. Processen är igång i alla fall. Det kan bli så att några spår spelas in i hans studio i
Finland, och kanske hälften görs här i Köpenhamn. Då kommer jag eventuellt att sjunga på några låtar också, om jag törs! För jag arbetar mycket på att komma igång med att sjunga. Det har jag ju inte gjort tidigare. Så det blir en spännande utmaning, där Tomis band alltså skulle bli mitt kompband.
Ronni har bott i Köpenhamn på senare år och i avvaktan på en potentiellt större musikerkarriär drygar han ut inkomsterna från speljobben med att jobba i baren på Mojo.
– Jag jobbar där på tisdags- och onsdagsnätterna. Det är därför jag är lite trött idag! (intervjun ägde nämligen rum på en torsdag). Innan jag flyttade till Köpenhamn bodde jag en period i Berlin. Där försökte jag jobba mig upp till en heltidssysselsättning som musiker, men det blev för tufft. Så jag flyttade till Köpenhamn i stället. Detta arrangemang på Mojo passar mig fint.
Flera andra bluesartister i Köpenhamn har olika engagemang på Mojo, förutom att spela regelbundet på stället. Alain Apaloo sköter till exempel ljudanläggningen, och andra gör annat. Mojo betyder mycket för bluesen i Köpenhamn, helt klart!
Sist kan nämnas att Ronni, som ju 2013 fick utmärkelsen Årets Danske Blues Navn, även förärats ett annat pris, nämligen det så kallade Blueskartellets Aerespris, som delas ut av föreningen Blueskartellet i Horsens på Jylland. I motiveringen framhölls bland annat att Ronni var ”Danmarks mest anerkendte allround-bluesguitarist”. Det ska bli intressant att följa Ronnis vidare utveckling.
