Bild: Bosse Skoglund (och Sven Zetterberg) by BRANKOMATIC 1996. Fotograf: Branko Madunic

”Trummisarnas trummis” Bosse Skoglund, eller ”Sveriges ende trummis” som Peps säger, blev kär för första gången som 5-åring. Föremålet för kärleken var Gene Krupas ”Drum boogie”, som ljöd från en stenkaka hans far inhandlat. Sedan den dagen spelade Bosse trummor – på skolbänken, på grytor, på köksbordet …ja, på allt! Det rådde ingen tvekan om att det var trummor, rytmer och musik han skulle ägna sig åt.

Vid den tiden, i hans familj och i samhället i stort, ansågs dock musik som något man ägnade sig åt som en fritidssysselsättning, det var inget riktigt yrke. Det medförde att Bosse redan som jazzfrälst 15-åring flyttade hemifrån för att kunna ägna sig åt sin passion. Efter tillfälliga övernattningar hos kompisar fick han till slut en etta på Bondegatan, på Söder i Stockholm.

1951 fanns han med i ett band, Uptown Jazzband, som vann en talangtävling på gamla Jarlateatern i Stockholm. Enligt hans eget tycke var han då en ganska tafflig trummis som lärde sig genom att studera och suga åt sig allt från andra bättre trummisar. 1953 fanns han för första gången med som stadig medlem i ett band, det blev dixieland/swing med Whiskey Bottle Slickers. De kom att under de följande två åren vara något av ett husband på Nalen. De gjorde även en turné på några månader i Tyskland.

Från 1955-56 fanns han med i Lars Gullins turnégrupp. Gullin var då den ledande jazzmusikern i Sverige och även den mest respekterade internationellt. Bosse har berättat att de aldrig repeterade och att Gullin aldrig presenterade vilka låtar som skulle spelas. Övriga blåsare i bandet hade han försett med noter men för rytmsektionen var det bara att hänga på och vara så bra som möjligt. 1960 gjorde han sin första skivinspelning med Lars Gullin, singeln ”Blue male”.

Bosse lirade inom alla genrer; jazz, fusion, blues, reggae, world-music, folkmusik, schlager och svensktopp. De två sistnämnda var i huvudsak ”försörjningsjobb” i form av studio- och turnéjobb. Bland annat fanns han länge med i Carli Tornehaves turnégrupp. Som studiomusiker var det mestadels att lägga trummor på bakgrunder som vokalisten senare skulle in och lägga sång på. Efter att på radio ha hört en av de töntigaste låtar han någonsin hört och kunde konstatera att det var han bakom trummorna blev det rött ljus från hans sida för studiojobben.

Bosse såg sig som en trummis som var ”hemma” med be-bopen i ryggen, allt han lirade utgick ifrån be-bop. I Peps Blodsband blev han sannolikt Sveriges förste ”reggae-trummis”, men själv säger han sig aldrig ha spelat genuin reggae, utan en egen variant byggd på hans be-bopbakgrund och – ja det stämmer – schottis. Han ville inte höra talas om några jämförelser med exempelvis Sly Dunbar eller Carlton Barrett. Sådana jämförelser tyckte han bara var löjliga. Bland hundratals egna favoriter bland trummisar fanns bland andra Elvin Jones, Philly Joe Jones, Max Roach och Art Blakey.

Bluesen har funnits med på Bosse musikaliska resa sedan 1960-talet. 1969 fanns han i gruppen Blues Quality på plattan med det omtalade censurerade omslaget, senare blev det bluesrock med Nature med en ung Mats Ronander, Blues Transfusion ihop med bland andra Max Schultz och Sven Zetterberg, Bill Öhrströms Boogie Band, bakom Sven Zetterberg som soloartist, ”semesterbandet” Varmare än körv med Totta och Nikke Ström samt Jan-Erik ”Fjellis” Fjellström, då Robert Johnson hyllades på en turné.

Bosse spelar trummor på Sven Zetterberg solodebut ”Blues From Within” och där stämmer verkligen Bosses gebit; ”det viktiga är att det svänger, då är man i synk med kosmos”. Bosse finns även med i några låtar på Svens ”Soul Of A Man”. På hyllingsplattan till Fjellis, ”Till och från en blå man”, gör han och Sven en fin version av soulbluesballaden ”Living on borrowed time”. Återigen med Bosse ”i synk med kosmos”.

Han hoppade även in som trumvikarie för Bumpaberra i Dag Vag. Det var vid ett sådant tillfälle, vid tiden för Björn Borgs storhetstid och då Björn var tillsammans med rumänska Mariana, han vid en spelning i Borlänge presenterade sig med orden: Björn Borg spelar bäst på grus, jag spelar bäst på gräs, å andra sidan har Björn Borg sin Mariana. Det blev totalt dödstyst bland åhörarna, har Bosse berättat.

Att räkna upp alla artister och grupper som Bosse spelat med under sin nästan 70-åriga musikkarriär skulle bli en novell av maratonformat. Några axplock är, förutom de redan nämnda, Monica Zetterlund, Bernt Rosengren, Nisse Sandström, Staffan Abeleen, Christer Bothén, Bengt Berger, Peps, Arbete och Fritid, Fläsket Brinner, Bolon Bata, Jaguar, Hasse & Tages revyer, Hasse Alfredsson (”Blommig falukorv-plattan” har Bosse sagt var en av de roligaste inspelningar han någonsin gjort), Tony Ellis, Zilverzurfarn, Ronny Åström, Turid, Jan Hammarlund, Per Cussion, Nannie Porres, Bosse Hansson, Don Cherry och Ben Webster.

Bosse Skoglund led sedan många år av hjärtsvikt, vilket gjort att han var inaktiv på livescenen en längre tid. Han spelade dock in både sig själv och andra artister i sin studio på tomten i Ekerö. Bland annat producerade han och mixade Shoutin´ Reds (= Felicia Nielsen) debutplatta ”Introducing: Shoutin´Red”. När The Blues Foundation i Memphis 2015 skulle utse ”Best independent bluesalbum of the year” fanns den plattan med bland dem som nominerats.

Sin egen solodebut på platta gjorde han som 70-åring med ”Groovesopor”. En underbrar platta fylld med rytmer. 2016 släppte han ihop med Johan Zachrisson (=Zilverzurfarn) ”Mantra Sessions”.

Bosse Skoglund avled den 10 april 2021, på sin 85-årsdag.

Jefferson fanns i startgroparna för att göra en intervju med Bosse inför augustinumret 209. Gitarristen Max Schultz (som är intervjuad i 207) hade förmedlat kontakt. Tyvärr var vi för sent ute. Max som spelat med Bosse i olika konstellationer hade kontakt med Bosse fram till att han gick bort. Han var skarp intill slutet, säger Max.


Ord om omslagsbilden av Branko Madunic:

Med anledning av Bosse Skoglunds bortgång förra månaden vill jag bidra med en bild av Bosse Skoglund och Sven Zetterberg i samma ruta, från en spelning på Vätter Blues och Jazz Festival i Huskvarna Folkets Park 1996 (om jag inte missminner mig). Bilden är tagen med min papperskamera BRANKOMATIC.

Jag gillar bilden, för den påminner mig om vilka fantastiska stjärnor jag faktiskt mött med min papperskamera under mina nu ganska många år som musikfotograf… Bosse var underbar, liksom Sven. Och nu kanske de spelar ihop däruppe – eller därute, i världsalltet, som Bosse enligt uppgift drömde om att förena sig med – igen…

Jag saknar dem bägge två. Men som sagt: Vad göra? Livet pågår ett litet tag, sedan är det över.

(Texten är en redigerad verison av ett brev från Branko till Jefferson redaktion)