Länge har bluesen i Sverige och speciellt Stockholm dominerats av band och artister som kom fram på 90-talet och som då var unga. Sedan har det faktiskt inte hänt så mycket. De få nya som kommit fram sedan dess och faktiskt stannat kvar, kan nästan räknas på enda handens fingrar: Emil Arvidsson och Daniel Kordelius och kanske någon till. Men nu händer det saker börjandes kanske med The Sharpnotes i Stockholm för några år sedan. Mitt i allt nästan kryllar det av unga musiker som dragits till att spela blues.
Hela gänget runt Lisa Lystam, ett annat gäng runt John Bernström och Ida Bang och så ett antal till med något lägre profil. I Stockholm är dessa unga en egen sfär, faktiskt åtskiljda från den äldre generationen som vanligtvis befolkar Stampen, Wirströms, St . Clara och sfären för Stockholms Bluesförening. Man har ett något annorlunda perspektiv och spänner över ett betydligt bredare musikfält än generationen innan. Det är på så sätt inte en direkt överföring av ”arvet”, utan något eget. Kan dessa förmågor förlösa bluesen ur den konservatism som musiken med visst berättigande ansetts präglad av.
Nästa efter Lisa Lystam är Ida Bang den som tagit mest plats det senaste året. Hon har ett eget band Ida Bang & The Blues Tears och som består av ässet John Bernström – gitarr, Leo Henriksson – gitarr, Patrick Engström – bas och Leo Sund – trummor. Hon står nu dessutom som projektledare för kvällen Ladies Got The Blues på Fasching den 23 maj där de unga tjejerna bjuder på en resa genom den kvinnliga bluesens värld. Det är därför på sin plats att sätta sig ner med henne och kolla av hur det står till i de nya kretsarna och vad som gäller där.
– En fråga jag tänkt länge på när det gäller unga musiker, är varför just blues. Bluessfären upprätthålls av både musiker och publik i närheten av medelåldern och över. Det är alltför sällan man träffar på en sådan som du som lyssnar på blues eller spelar blues, däremot håller ni på med allt annat som soul, rock, jazz och singer/songwriter. De stora tidningarna anser nog samma, eftersom de förknippar blues med hög ålder och är nedlåtande de få gånger de skriver något.
– Den frågan får jag ofta. Jag är uppväxt med blues i min familj och min släkt. Vi är väldigt musikintresserade. Mamma har sjungit och spelat mycket. Hon har mycket musikalitet hon fört vidare till mig. Pappa har varit bluesälskaren. Det var Stevie Ray på hög volym varje helg. Mamma lyssnade mer på jazz. Jag är väldigt tajt med min släkt och när vi ses, då lyssnar vi på blues. Det är något jag bara släppts in i. Men om jag skall försöka sätta ord på varför jag tycker om det, är det för det är så ärligt. Man gör så mycket med så litet. Det är bara rakt på. Det kan vara jättedålig mikrofon, utrustning som inte låter så jättebra, men man bara spelar för att man har känsla för det. Det är det roligaste. Jag sjunger annat också, men blues ger så mycket plats för ens uttryck.
UTTRYCKET
– Ärligt är ett begrepp som används ofta om blues, och då undrar jag vad som menas med ordet ärligt just i blues?
– Man kan inte gömma sig bakom en massa snygga ackord och svåra melodier eller en massa arrangemang. Känslan är utanpå. Och inuti. Man kan inte spela blues utan känsla, därför blir den ärlig. Det finns väldigt mycket annan musik, pop, som också är ärligt, men då måste man ändå lägga litet mer energi på allt runt omkring för att det skall låta bra.
– Jag uppfattar att all blues bygger på känslomässighet och är ett känslomässigt uttryck, där texten bottnar i en upplevelse av något bakom känslan.
– I blues kan man inte gömma sig bakom texten
– Så du menar att det inte går att fejka känslan om man sjunger blues?
– Inte helt tycker jag, nej
– Eller skulle det då bli som ett skådespeleri?
– Ja, fast så är det väl alltid när man sjunger en text. Man måste ta den till sig på sitt eget sätt. Om det är något man inte varit med om, kan man säkert hitta något annat man varit med om och som man kan tolka in och få fram känslan som finns där. På så sätt är det ändå inte ett skådespel. Så jobbar man mycket som sångare, att tänka igenom vad man själv varit med om och som man kan uttrycka och som relaterar till texten här. Man kan inte fejka själva känslan.
– Jag håller helt med dig, men däremot kan jag inte förstå begreppet ärligt i andra musiksammanhang, men här förstår jag det. När du säger att din pappa spelade Stevie Ray, han är en bluesrockare, där finns väl inte så mycket känsla utan mer teknik? Hur hänger det ihop?
– Det är inte bara teknik. Jag tycker det är jättemycket känsla i vad han gör. Jag är inte så bra på gitarrteknik, jag kan mer sådant om sång. När jag lyssnar på en gitarrist är det för vad jag tycker om, inte för att han eller hon är teknisk.
INSPIRATIONER
– Vad mer lyssnade din pappa på?
– Han lyssnade inte så mycket på speciella artister. Han sätter på en bluesspellista och då vet han inte riktigt vad som sedan kommer ut. Därför har jag också missat vissa stora namn, då jag bara allmänt lyssnat på blues. Men vi lyssnar mycket på Bonnie Raitt. Det gillar pappa, mamma och alla hos oss. Jonny Lang, det lyssnade jag själv på när jag var yngre, Johnny Winter…
– Alltså i princip vita 80-tals bluesartister och senare. Intressant, men det är en annan generation än min egen. Jag kunde ju vara din pappas pappa.
– Och 70-tal skulle jag säga, han var ju i 20-års ålder på 80-talet. Det kan nog stämma.
– Här fanns inte politiskt korrekta namn som BB King och Muddy Waters.
– Det lyssnade han också på, för han har väldigt mycket i sin skivsamling
– Hur kommer det sig att din familj är så involverad i musik, har det slumpa sig så eller fanns det någon anledning?
– Det är ett intresse vi alltid haft. Det är bara en hobby. Någon spelar gitarr och så sjunger vi allsång, det är mycket dans och musikalitet.
– Är du den första som försöker ta dig fram?
– Ja, det skulle jag nog säga. Jag har en kusin i USA som spelar hårdrockstrummor, men han jobbar inte med det. Familjen stöttar mig jättemycket
EGNA REFERENSER
– Vad mer lyssnar du själv på?
– Ibland får jag ett behov av att bara lägga bluesen åt sidan och sätt på pop, ren pop. Veronika Maggio och radiogrejer. Sedan lyssnar jag på detta ett tag och så går jag tillbaka till bluesen och ….”aahh, det är underbart”.. Jag gör pop och mycket rock samt country. Jag gillar Dolly Parton och det där, det är underbart.
– Om du skulle rada upp de olika genrerna du lyssnar på enligt hur de tilltalar dig och i fallande ordning med bäst överst …
– Högst upp ligger en musik som är en blandning av allt. Jag lyssnar inte jättemycket på den gamla bluesen och de renodlade 12’orna. Jag älskar dock att sjunga det. Det är som med Bonnie Raitt. Hon är en blandning och jag gillar allt hon gjort, även 80-tals grejerna. Men det är kanske mest för att det är hon. Sedan kommer blues som 2. Rock som 3. Sedan blir det svårare, men det är nog pop. Sedan kommer nog soul och country på samma plats.
– Du har nämnt några namn som gäller din pappa och de är ju alla ändå skapligt gamla. Raitt kunde vara din mormor, finns det någon artist här och nu som du tycker är häftig?
– Raitt är den största och jag har sett henne 3 gånger inom ett år, senast nu i somras. Hon blir bara bättre och bättre. Sedan Susan Tedeschi och Tedeschi Trucks Band, de har jag också sett live. Hon är jättehäftig och Derek Trucks är helt fantastisk. Susan är en av mina största förebilder. Jag måste nämna Jonny Lang, men jag gillar inte så mycket hans nya grejer, det var mer när jag var yngre. Sedan älskar jag Joan Osborne. Hon hade en hit på 90-talet med (What If God Was) One Of Us, som var en radio hit. Hon är ingen bluesartist, men hon släppte en bluesplatta förra året med bara covers. Hon sjunger så fantastiskt bra. Ja, vad lyssnar jag på egentligen? Det är mycket en låt än här och en där och inte så strukturerat
BLUESENS PROBLEMATISERING
– Vi pratade om bra och dåligt blues när du kom. Blues är både kult och utskälld. Det är ett stigmatiserat begrepp för att referera till Slidin’ Slim (Anders Landelius). Torbjörn Risager som jag träffade igår sade att det finns väldigt mycket dålig blues man hör. Hur skulle du beskriva dålig blues?
– Dålig blues?
– Varför är blues ett skällsord, det måste bero på någonting? Vad har du för uppfattning, vad har du stött på?
– Är det ett skällsord? Det känner jag inte igen.
– Många säger att man skall akta sig för att nämna blues i vissa sammanhang. Om du kallar din skiva blues, blir du inte recenserad i vissa tidningar.
– Det känner jag inte igen.
– Vad säger dina kompisar när du säger att du sjunger blues?
– De säger; jaha. De flesta av mina kompisar håller på med musik och de är öppna. Man får tycka om vad man vill. Blues är ändå något alla måste testa på (i skolan) och gärna vara bra på, även om man håller på med något helt annat. Men blues är inte inne och det är ingen trendig musik.
– Har du någon förklaring till varför den inte är inne?
– Jag kan tänka mig att många tycker att all blues låter likadan och att det finns folk som inte tycker om just det. Det kan jag förstå, en bluestolva…
– Men alla blueslåtar är inte 12:or.
– Nej, verkligen inte
– Det är få av de äldre klassiska blueslåtarna som är så kvadratiska, nästan inga. Men mycket idag spelas på det fantasilösa sättet och då uppfattas det kanske så.
– Jag kan spela upp en blueslåt som jag älskar och får som reaktion: Det är coolt. Och så tar jag nästa och får som reaktion: den låter ju likadan, gud vad pinsamt. Det har jag fått höra. Däremot är det ingen som ifrågasätter att jag håller på med blues.
PUBLIKEN
– De som lyssnar på blues har ofta en väldigt definitiv uppfattning på gott och ont om vad som är blues och inte. Det spelar ingen roll om artisten är 20 eller 85 år. När du spelar, vilka kommer då?
– Först och främst har det varit kompisar och familj som tar med sig sina kompisar osv. De som är återkommande är runt 50 år. Mest män, men ganska mycket kvinnor också. Jag har inte känt att det varit övergripande det ena eller det andra. Ibland kommer det också fram unga i 20- och 30 års åldern och säger ”Gud vad kul att ni är så unga och håller på med blues. Det här är ju skitbra”. Du tycker det är ett problem att det är en så smal målgrupp?
– Ja, demografin är problematisk i kombination med uppfattningen om hur musiken skall vara och låta. Det finns inte speciellt mycket utrymme för utvidgningar. De har bra flankstöd av vissa musiker som tycker på samma sätt. Sedan är banden fega också. Är det blueskonsert spelar man extra förutsägbart. Det blir nästan parodiskt såsom jag uppfattade årets Trettondagsblues i Stockholm eller blueskryssningen för några år sedan. Så har det inte alltid varit. En gång var blues avantgarde och väldigt bred.
– Det känner jag igen, bluespoliserna. Som jag sade, för mig ligger blandningen av musik högst på listan och då är det inte bluestolvor. Sedan har jag ett behov av att köra det också, att bara få sjunga fritt och där man vet vad man ska improvisera över, inte exakt vad som kommer hända. Jag och mitt band Ida Bang And The Blues Tears spelar annan musik också, något vi kallar låt-låtar som har verser, refräng och stick. Men de är bluesiga i alla fall.
LADIES GOT THE BLUES
– Går du någon musikutbildning nu?
– Jag går nu på RML som ligger i Fryshuset, jag går på rockmusiklinjen och detta är mitt tredje och sista år.
– Vad skall du bli sedan, bluessångerska?
– Ha-ha. Sedan skall jag spela. Jag skall spela en del i sommar med fortsättning in på hösten. Sedan skall jag förhoppningsvis jobba med mitt projekt Ladies Got The Blues. Jag satsar också på att åka till USA under 2015; Austin, New Orleans och Denver, och jag hoppas på att få bandet att följa med. Jag vill besöka dessa städer kända för sin livemusik, samt hälsa på lite släkt. Jag vill vara borta lite längre den här gången. Spela om det går, såklart!
– Då måste jag få säga en sak, som jag tänkte på då jag läste om frågan varför det fanns så få kvinnliga artister. Kvinnorna utgjorde publiken i det svarta USA. Blues har där till 60-70% kvinnliga konsumenter. Övergripande, det är män som uppträder för kvinnor. Blues är en dansmusik. Kvinnor älskar att dansa betydligt mer än män och de drog männen med sig till klubbarna. Det var nog därför man inte såg så mycket kvinnor på scenen. De var på golvet och jazzade runt. De manliga artisterna stod på scenen och fjädrade upp sig och kvinnorna gjorde tummen upp eller ner. Du kan också se det på bilder från svarta klubbar och speciellt på konsertfilmer av idag, men det gäller alltså dagens svarta blues. I det vita samhället är det tvärtom. Det är idag män i 40-50-års åldern som är storkonsumenterna. Beträffande ditt projekt, det finns ett på Gotland också och jag trodde ett tag att ni var samma gruppering. Du har ingen gotlänning med dig?
– Jag tror det är litet i ropet med kvinnor och blues. Eller så är det många kvinnor som dyker upp just nu. Jag har hört att några kvinnor i 40 – 50 års åldern skall göra samma sak nu i mars. Dem har jag litet kontakt med. Jag har sett att det finns något i Kanada samt inom jazzen. Det är en allmän feministisk anda i Sverige just nu som jag verkligen är för. Vi tar med Bessie Smith, Memphis Minnie, Sister Rosetta Tharpe, alltså de klassiska. Vi gör det i kronologisk ordning och börjar med Mamie Smith som gjorde den första inspelningen av en blueslåt. Sedan går vi mer och mer till nutid och går igenom mina favoriter Bonnie Raitt och Susan Tedeschi samt Louise Hoffsten och avslutar med något eget också.
BLUESENS TABUN
– Vågar ni er också på att göra texter och låtar som varit förhärskande under många år inom svart blues och som får stabila män att bli röda om öronen. Lisa Lystam sade, aldrig, det blir väl mycket att som tjej i Sverige att sjunga sådant. Moralnormen kan man inte överskrida här även om vi uppfattar oss som frigjorda.
– Vi har valt låtar utifrån vilka artister vi vill ha med och vilka vi får lust att sjunga. Det är klart att man tittat litet på texter också, att det känns okey att sjunga dem. Det blir vad vi tycker om samt vi vill sjunga och spela.
– Sex och sprit är så fundamentala ämnen inom blues att den därför betraktades inom det mycket religiösa svarta samhället som djävulens musik som förespråkande synd. Är det svårt för en tjej i 20-års åldern i Sverige att stå och sjunga de väldigt explicita texter som hör till originalbluesen.
– Det är väl ingen omöjlighet, det har med personligheten att göra. Jag skulle aldrig göra det politiskt för min egen del.
– Det var inte så jag menade, utan som en del av en underhållning. Så var det i det svarta samhället
– Nej, jag skulle inte sjunga om sex och sprit på det viset.
– Varför jag frågar hänger ihop med att det finns vissa ämnesområden som man i det vita samhället tycker är besvärliga och därför undertrycker och det råkar vara de centrala ämnena i blues. Istället lyfter man fram andra ämnen som är mer gångbara här, som t.ex. elände. Man har ändrat på bluesens fundament. I stort sett alla stora blueshits handlar om sex eller sprit. Eftersom du inte tillhör en äldre generation frågar jag om detta och om något därför nu förändrats. I ditt band, har ni alla samma syn på musiken? John Bernström är den enda jag känner till.
– Nej, det tror jag inte. Alla har en kärlek till blues, men sedan är vi breda och kan spela vad som helst. Vi lyssnar nog på olika saker annars. Ibland kan det komma några Toto-diskussioner, som jag inte alls kan vara delaktig i. Vi har alla gått min skola, RML, och där får vi spela väldigt brett. Vi är dessutom ganska breda både i vad vi spelar och vad vi tycker om. Vi möts i bluesen.
KÄNSLAN I MUSIKEN
– Om man skall uppträda idag med något som har en stor portion känsla i sig, vad finns då förutom blues?
– Country tänker jag ganska så direkt på. Jag har svårt att svara på det där. Alla som håller på med musik förstår att man måste ha en känsla och inte bara vara tekniskt duktig. Alla lägger krut på att få fram sitt uttryck och sin känsla. Det är mest för lyssnaren vad man faller för.
– Om du hör hur en bluesartist betonar och hur en countryartist betonar, ingen tar i så in i helvete som en bluesartist.
– Jag tycker inte man behöver skrika och ta i som sjutton för att kunna visa känsla. Mycket kan komma fram om man håller tillbaka. Man vill skrika ut, men man håller tillbaka. Då blir det också en intensitet.
– En singer/sångwriter framstår i sammanhanget som väldigt kall. Håller du med eller är jag helt ute och cyklar.
– Jag håller med till viss del. Men allt är för individuellt för att kunna klassa olika genrer och hur mycket känsla det är.
– Du är från Stockholm, men du ingår inte i kretsen kring de som dominerat bluesscenen i Stockholm de senaste 15 – 20 åren. Du ingår i en krets som är en egen storhet. Håller det på att växa fram en ny generation som inte har något samband med den äldre generationen?
– Kanske. Vi är några nu i min ålder som jag stött på.
– Har du någon kontakt med de äldre?
– Jag blev dragen till ett jam på Stampen av mina kompisar. Jag hade aldrig varit på ett jam förut. Det resulterade i att Brian (Kramer) frågade om jag ville ha en spelning där. Det var så jag kom in på alla bluesställen i Stockholm. Då upptäckte jag att det fanns fler i min ålder. Annars hade jag bara haft mina kompisar som vill hålla på med musik och då går man igenom en massa olika genrer. Det är bland annat därför vi gör Ladies Got The Blues, att vi tjejer ville klumpa ihop oss. Man kan känna att det annars bara kan få finnas en och att vi blir jämförda med varandra hela tiden. Och det är inte så konstigt då vi alla är i samma ålder. Vi är kanske en ny generation, men vi vill inte konkurrera ut någon
– Ni borde kanske.
– Ha-ha
EGNA LÅTAR
– Då du skriver texter, varifrån kommer de?
– Från upplevelser jag varit med om, känslor. Det är nog mest olyckligt. Det svåraste jag vet är att skriva glada texter. Det blir direkt lökigt. Jag vet inte hur man skall uttrycka någon man älskar. Det är mycket lättare att klaga och berätta om något som varit jobbigt. Då är känslan så stark.
– Är desperationen en bättre drivkraft än lyckan då det gäller att skriva texter?
– Jag är ganska ny att skriva låtar och har haft ett ganska tufft år. Det ligger närmast just nu. Det är nog allmänt då det flesta låtskrivarna säger att det är lättare att skriva ledsna texter än glada. Jag har nu ca 6 st. klara.
– Jag har en fråga som jag funderat på och den gäller inte bara dig. När du spelade på St. Clara sade du att du skulle spela en egen låt och så bad du nästan om ursäkt för det. Varför gjorde du så?
– Gjorde jag det?
– Ja! ”Här kommer min egen låt, hoppas ni tycker om den….” Varför inte bara spela och sedan kanske titta hur publiken ser ut?
– Jag är ny med att skriva låtar och det är något jag vill utveckla mer och mer då jag sjungit covers hela livet. Då har man inte lika mycket självförtroende eftersom det är något nytt och som folk inte hört förut. Då det kommer från hjärtat är det verkligen skört med vad folk tycker om det. Man är litet rädd för reaktionen för den kan träffa så hårt.
– Är det inte bättre då att inte säga något alls. Alltså ni är väldigt duktiga, ni är framåt och ni har klara idéer, då är det förvånande att ni inte riktigt står för det, utan prutar ned er själva. Ni har ingen anledning att hålla på så.
– Man är rädd för att inte verka ödmjuk. Att komma som ung och bara ”tjoff, tjoff här är jag, jag tänker göra denhär grejen fullt ut. Det är inte vad ni har tänkt er, ha-ha”. Om man skall ta in sig i ett gäng vilket vi litet håller på med, då måste man kanske börja där, där de känner igen sig. Sedan kan man börja vidga det.
FRAMTIDEN
– Jag är inte så säker på det. Vilken målgrupp tänker du på?
– Bluesmålgruppen
– Är det rätt tänkt? Den gruppen kan framstå som väldigt värdeladdad och de värdena behöver inte vara produktiva för en musikalisk utveckling. De är snarast konserverande. Du hamnar i en position där du hela tiden måste försvara dig om du avviker för mycket.
– Det där känner jag igen.
– Om du är duktig kommer du fram i alla fall om du uppfattas som fräsch och nytänkande, så min rekommendation är att inte bry dig så mycket om politiken. Om du ser dig själv, varåt siktar du. Att bli en bluessångerska eller bli en bluesinfluerad sångerska?
– En bluesinfluerad sångerska om man säger att bluesen är avsmalnad till 12:or. Jag vill skriva musik som jag själv lyssnar på. För mig är det blues även om det inte är den traditionella bluesen. Det är en sådan sångerska jag vill bli, att kunna blanda in allt möjligt.
